Vem tror dom att dom lurar?

DN har ett trevligt foto. Ett foto att fundera kring. Ansikten som talar. Blickar som låser fast.

alliansen

Jag har saknat Göran Hägglund på sistone. Efter valet försvann han. På bilden ser han ut att längta bort. Långt bort.
Jag har inte saknat Jan Björklund. Han dyker upp överallt. Nu även på Twitter. På bilden ser han ut att vara fullt i färd med att orera. Som vanligt.
Men det intressanta är den längsta i sällskapet. Nu är inte Annie Lööf längre den enda som kan färglägga sig i Alliansskaran. Kinberg Batra är huvudet längre och med drottninglik blick tittar 25%aren mot 5%aren.
-“Du oppositionsledare? Du som knappt knaprade dig över 4%s gränsen....”

Lööf tittar tillbaka – upp med hakan för att se längre ut – men mot de Kinbergska höjderna når hon inte.

Sådärja. Nu har jag fantiserat klart om fotot. Men balansen är rubbad. Reinfedlt lät de små 5%arna tjattra på och så sade han lite lugna saker. Lööf kunde sticka ut som den enda som såg färgglad ut. Det är över nu.

Men så politiken.

Den största bluffen på länge i svensk politik har precis klarats av.

Väljarna har gett oss ett mandat att förvalta. Vi kan inte gå emot det.

Pyttsan. Gömma sig bakom väljarna är lätt men fegt. Inte fasen gav väljarna 2010 nåt mandat till köp av Nuon. Inte fasen gav väljarna mandat till att sälja ut utsläppsrättigheter till Bank of America.

Väljarna väljer representanter som de litar på. Under en mandatperiod ändras samhället. Nya beslut måste tas. Man väntar inte till nästa val för att få nya direktiv. Man agerar. Man resonerar. Man förhandlar. Men man strävar efter att genomföra  sin politik. Ett bra sätt att genomföra sin politik är att förhandla.

Att skylla på väljarna är bara trams. De har valt sina representanter. Representera för attans.

När kejsaren och kejsarinnan börjar bli nakna

Kristdemokraterna och centerpartiet under spärren. Börjar bli en vana. När en kris inte längre är tillfällig utan konstant är det dags att försöka med något nytt. Inte mer av samma. Inte mer av “vi ska planera” (kd) eller “småföretag” (cp). Men för att kunna ändra behövs annat än mantran som om “så länge det är kul” – för det kan inte vara kul att vara i en ständig kris.
Egentligen tycker jag att partierna borde byta partiledare med varandra. Eller egentligen tycker jag ju inte det. Men kd behöver en ivrig bäver, en som tjatar och tjatar om samma sak. Det partiet försöker nämligen bli en sorts borgerlig light men har sin grund i fasta principer som man inte ruckar på. Så en tjatmoster till ledare i stället för den glade typ man har idag. Allt för att hitta vad man egentligen ska pyssla med. Snabbt. Och sluta planera. Och det räcker det inte med att hylla familjen som alltings grund. Kanske for 80 ar sedan. Men inte nu.
Cp å sin sida behöver någon som lättar upp det hela efter åratal av bredbent plöjande i en allt torrare mark. När någon säger “nu ska vi ha det roligt” så brukar det bli lätt krystat. Som uppmaningen “Var spontan!” Men det racker inte med att som Stureplanscentern vill – se ett nytt ansikte, for att folk trottnar pa de gamla ansiktena. Det ar inte ansiktet som ar centerns problem, det ar letande efter en nisch. En politik. Nagot som ar storre an att vara Smaforetagarforbundet.
Så hur kan det komma sig att partierna fortsätter harva på och ledarna ler som om inget hade hänt (det inkluderar
Ohly som tappat 5 val i rad)? Ja-sägare runtomkring? Ett team som är närmast ledaren som inte vågar säga att kejsaren och kejsarinnan börjar bli alltmer nakna?