Det blev inte många steg.

Det blev inte utsvävande middagar och museibesök.

Det blev 3 vändor till Waitrose. Mat.

Det blev en hel årgång av Masterchef UK.

Det blev en irländsk serie – Paula – som slutade med en hämnd som gav mig mardrömmar.

Det blev en brittisk serie – Thirteen – med uruselt skådespelari.

Det blev Shallow där Blake Lively slogs mot en mordisk jättehaj.

Ja – helt enkelt en ålderdomshemssemester som personlig assistent till Henry.

15 år. Blind och döv och fylld av utväxter. Men den lilla svansen viftar glatt när han hittar mig efter att ha gått i allt snävare cirklar sniffandes sig fram till mig.

En dag gick vi 200 meter. Till lokala kooperativa puben Railway Arms. Andra dagar ville en av oss bara gå 15 meter. Resterande dagar – inget alls.

Jag framför spisen eller TVn. Henry i behaglig sömn.

En del kvällar sjöng han sig till sömns. En sorts valsång. Nåt som borde fungera bra för meditation. Det fungerade för mig. Jag somnade.

Ingen fara att det inte blev många steg runt staden Saffron Walden. Det är tredje besöket här så jag har redan avverkat stadens alla hörn och skrymslen.

I natt kom Henrys familj hem efter sin New York-resa. De var tysta. Jag hörde dem smyga. Om en dryg timme åker jag mot London. Traditionen väntar. Champagneprovning på Searcys på St Pancras. Cocktailprovning på Eurostar-loungen. 2 timmar och sedan hemma.

Rösta i svenska valet på söndag. Mitt val är klart. Det blir det parti vars partiledare jag skulle lita på som hundvakt.

Alla ordmassor och talepunkter i alla debatter säger ingenting. När Kristersson säger ”Vi får saker gjorda!” – så innebär det att släppa in nyss-nazister till makten. Han skulle inte tveka att låta argsinta kamphundar kliva in utan koppel i hundparken.

När Mohamsson får frågor om åtgärder för klimatomställning – så försvarar hon halvskrikande låga bränslepriser. Hon skulle läsa i en katt-manual om hur man passar hundar.

Åkesson vet inget.

Busch skulle ljuga om jag frågar om hunden fått mat och promenader.

Dadgostar skulle utesluta alla hundar i hundparken som står upp för sin övertygelse.

Alltså de flesta val har jag röstat på vänsterpartiet. Men räddhågsenheten och anpassningen till Expressens ”avslöjanden” får mig att vända ryggen denna gång.

Andersson skulle kolla till höger och till vänster- mest till höger för att se vad de andra hundägarna gör.

Thand Ringqvist skulle sänka arvodet för alla andra hundvakter.

Allard skulle överrösta alla hundar med sitt gapande.

Återstår Lind. Kunnig. Sansad. Har förmågan att se framtiden bortom bensinpumpen.

End.

Audley End.

Här skyltas det

Och inte för att främst informera utan för att banna i förtid. Det skyltas inte ”No dogs allowed” utan ”Strictly no dogs allowed” . De privata gatorna har 2 -3 skyltar vid infarten med samma text om att man ska ge fan i att parkera på deras gata om man inte bor där.

Men annars är det trevlig halvfart här i staden som blev rik på att färga tyger med saffran. Så då fick staden namnet Saffron Walden från att bara ha hetat Walden tidigare. Staden växer. Men kvar i de centrala delarna finns det hus som byggdes när Ivanhoe tvekade mellan Rebecca och den blonda.

Före det byggdes slottet. Som idag är en klump kvar. Det revs av någon anledning som man kan bara gissa om. Förmodligen togs byggstenarna från slottet till andra byggen. Här finns ingen sten för byggen. Staden vilar på en kalkgrund. När det regnar så slukar marken upp regnet direkt. Hungrig kalk.

Kyrkan – Heliga Maria – är rejält tilltagen. Störst i Essex. Men sådär anglikanskt tom på utsmyckning. Några få tavlor. Färgade glasfönster som i och för sig är rejäla. Men det oväntade – en barnhörna med leksaker som inte väsnas. Bordet vid utgången med kvarglömda saker. En trädgårdsspade. Gyllene änglavingar. Ett antal vattenflaskor. Och kläder. Kläder. Jag hoppas ingen lämnade kyrkan naken.

Bakom kyrkan. Fry Gallery. 3 tättbefolkade rum. Av tavlor som är så tätt upphängda så man ser minst tre tavlor samtidigt. Och hummande pensionärer. Jag är också pensionär men jag hummar inte. Jag hostar så det finns utrymme att komma förbi den hummande pensionärsflocken. Och så ut och in i trädgården som är trädgårdar. Bridge End gardens. Rejält tilltaget med äpplen, blommor och allt möjligt grönt. Och förstås en skylt om att hundar inte är tillåtna – men bara vid huvudentrén. Tar man sig in via någon av de andra ingångarna så tror man att detta verkar ju bra för hundar. Men då kommer Rita Rättrådig som slutat humma utan vevar med sin picknickkorg och det är bara för hundarna att lämna.

Det är nåt med engelsmän och engelskvinnor. Vänliga så man mår som ett tomt väntrum på akutmottagningen. Bestämda när de tycker det behövs så man mår som flaskan längst ner i glasåtervinningen. Men det bestämda är främst via skyltar. Lyd dom och du hamnar inte i glaskrossen.

Matbutiken. Hylla efter hylla med färdiglagad mat. Har engelsmännen och engelskvinnorna för små kök eller hatar de att laga mat. Fast nu säger de att det är matlagning när man värmer upp det färdiglagade i 200 C i standardugn och 180C i varmfläktsugn. Det är det inte.

Utanför butiken finns en bänk med en snäll skylt. ”A stranger is a friend you haven’t met yet”. Skylten uppmanar en till att sätta sig ner så kommer en stranger och vill bli din vän. De fyra gånger jag handlat mat har bänken gapat tom.

Då är det pubarna som är bättre kontaktytor. Trots att ölen har en alkoholstyrka på 3,5 – 4,5 %. Inte att undra på att grannarna klagade över det belgiska ölet. ”Bloody hell we got drunk after one beer!” Den kundägda kvarterspuben har ölfestival i 10 dagar. Jag frågar efter den starkaste ölen. 5%.

En vecka kvar här. Hundarna Oscar och Henry – punktmarkerar mig. De ser mig som den som ska ge dem mat. Hela tiden. En del dagar strejkar de. Vägrar gå mer än 100 meter och sen hem. Tjurrusning hem. Andra dagar lunkar de fram över åkrar och ängar i kilometer efter kilometer. I fredags gick vi 8 kilometer. De med de små krumma benen. Jag förstår varför de vandringsstrejkade på lördagen.

De fyller 12 år nästa månad. Två bröder som synkroniserar sin gång.

Och så labyrinten. Byggd nån gång när Ivanhoe tvekade mellan Rebecca och den blonda. I mitten placerades en ungmö. Och så skulle de unga männen ta sig fram efter labyrinten utan att snubbla. 1609 meter är vägen fram till ungmön. Jag tycker de skulle återuppväcka traditionen. Givetvis med förmanande skyltar efter de 1609 metrarna.

Det har vart bra medicin att vara här. Lugnt. Bra sömn – med Henry på mina fötter och Oscar kämpandes för att sno min kudde. Som det ska vara.