-“De där mammorna blir glada när deras barn dör ..”

Tystnad.

Jag satte mig på min gångplats på Austrian Airlines flyg till Wien, Från Tel Aviv.

Nu är det dags att flyga med Austrian Airlines igen. 20 år senare.

Men nu från Larnaca.

Jag räknar med att inte behöva gå igenom en 4 timmars säkerhetskontroll. Jag räknar med att inte bli guidad av två säkerhetsvakter till min sittplats på planet.

Mitt ”brott”?

Jag hade besökt Gaza under en förmiddag.

Damen på sätet bredvid var nyfiken.

-”Have you visited the holy places?”

Det beror på vem platserna är heliga för. Så jag räknade upp; Hebron, Ramallah, Jenin och Gaza.

Och då kom det;

–”De där mammorna är glada när deras barn dör – för då tror de att det bli hjältar”

Min protest föll inte i god jord. Det blev tyst resten av resan. Det enda pratandet kom från flygvärdinnorna med sina märkliga röda strumpbyxor när de erbjöd mat och dryck.

I övrigt rådde iskall tystnad.

Det blir nog bättre idag. Mindre iskyla. Eller – det ser ut att vara 7 C i Wien där jag ska sova över natten innan färd mot hemmet. Men lika kallt och 100% regn i Bryssel där jag landar på onsdag morgon.

3 veckor på Cypern. För första gången.

Jag fick en 3 timmars lucka i Paphos igår innan resan till Larnaca. Där var det inte tyst. Det var oranga grupper, röda grupper och gröna grupper som skrek runt lyssnandes till en ännu mer högljudd guide som pekade på romerska mosaiker.

Två timmars het vandring under solen runt det enorma området där ruinerna ligger. Undvikandes de oranga, gröna och röda grupperna.

Mat och dryck och sen en fortkörande britt de 113 kilometrarna till Larnaca.

Och en märklig urinoar.

Det är väl risk att man kissar utanför om det blir nåt verkligt spännande på TVn.

Paphos är raka motsatsen till det lugn som råder i Pólis. Det enda som väsnades i Pólis var havet som tog sig ton sedan fredagen. Bullrade och väsnades och förstör det stentorn där jag varje morgon lade upp en extra sten.

Sista morgonen var stentornet borta.

De stillsamma vandringarna efter stranden fick ett slut. Men jag hann se en märklig hydda med oklar funktion.

Och lära en hotellreceptionist att blanda till en Dry Martini.

Och hitta en pratglad servitör i en restaurang med bästa maten, På behagligt gångavstånd från hundarna,

Hundarna. Kramgoa Smith. Bestämda Lola. Ständigt följande mig vart jag än gick. Förmodligen för att jag kanske skulle kunna tappa mat.

Nu Larnaca. Bara knappa dygnet här.

Raqdisson levererar igen med en rejäl uppgradering. Med djupt badkar och iskall terrass.

Efter två veckors duschande i en lågstrilande dusch i Pólis så lade jag mig i blöt.

Välbehövligt.

Mat och sprit och sömn i 10 timmar.

Välbehövligt.

Det ska bli spännande att checka ut från hotellet om en timme.

Vid incheckning igår påstod receptionen att jag hade betalt rummet.

Det har jag inte gjort. Jag protesterade men även receptionist 2 hävdade att rummet var betalt. Jag tror dem inte.

Mersmak. Cypern gav mersmak. Förutom de oranga, röda och gröna skrikgrupperna.

Nu hemåt. 3 dar vid kusten med labradoodle väntar.

Sam. En dam. Som heter Sam. Havet några hundra meter bort från Sam’s hem. Närheten till havet återkommer.

Hem i några dagar och sedan 4 dagar i östra Bryssel med Georgia och Nico. Långt från havet.

Sedan tillbaka till Sam vid kusten för 5 dagar. Nära till havet.

Hemma en vecka och sedan till Hoeilaart – 33 minuter med direkttåg sydost – med Kaya, Booty och Pandora. Långt från havet men nära till Lake Genval.

Sedan kommer gamla hederligas Efty tillbaka för 5 dagar – men nu med sin nye ”bror” – Poki.

Sen blir det jul och nyår i Kraineem – en timme bort med lokaltrafik. 2 hundar en katt.

Mitt liv som hund – vakt. Ibland nära havet.

Idag firar man konsten att säga ”Nej!”

För 1940 sade diktatorn Metaxas ”Nej” till att signa upp med Mussolini. Eller han sade inte ”Nej” – han svarade “Alors, c’est la guerre”. På franska! En italienare och en grek som språkar på franska.

Men dagen som firas kan ju inte heta “Alors, c’est la guerre”-dagen den får heta ”nej-dagen”.

Och italienarna motades bort. Men året efter dök de upp igen och ockuperade landet.

Men man firar det stolta ”nej”-et.

Barnen paraderar.

Mammorna uppmuntrar och slätar ut vecken i flaggorna.

Papporna ser viktiga ut.

Högtalarna överröstar allt. Det dånar i mitt vänstra öra så jag beter mig utom hörhåll. Tar en Rusty Nail i en behaglig örtaträdgård med omfattande cypriotisk och kinesisk (!) meny….

Hundarna får inte följa med för Smith har (o)vanan att hälsa på alla han möter. Så en parad är liksom no-go.

Det varnades för åska i natt. Det var åska men långt borta. Det varnades för regn hela dagen i dag. Det regnade i natt och solen skiner nu på dagen.

Bra så.

No rain on my parade.

Upptäcker ett bord i en korsning. 2 euro för 2 kilo färska citroner.

Pengar i en burk.

Det bli lax marinerad i citron och olivolja med vårlök till sen lunch. Cypern levererar. 13 dagar kvar.

Och det är ett hälsopiller att vara här.

Sandstänkta promenader över sand. Fallera.

-”Det brukar finnas nakna människor på stranden..”

Så i helvete heller. Trots idogt letande har jag inte hittat några.

Däremot 3 srilankesiska fiskare. Påklädda. Och en mediterande dam som vägrade svara -”Godmorgon”. Hon var också påklädd.

Stranden har också växlat skepnad efter en storm för några veckor sedan. Sanden bortsvept. Stenar framsvepta.

Men värre har det varit hemmavid med stormen Austen. 4 skadade människor som träffades av ett skadat trä på en uteservering i centrala staden. Parkerna har varit stängda och kommunen ställde in barnens halloween-fest. Rätt så – det hade ju varit en helg för tidigt.

Men Medelhavet är medel-kallt. Badbart. Hundarna håller sig minst 5 meter från vattnet. Golden Retrievern Smith sägs gilla vatten. Men inte nu. Han har nog sett Below på Netflix.

Shih-Tzun Lola håller sig ännu längre bort. Hon har nog sett fler filmer om havsbottnar än Smith – för hon lägger sig i soffan och Smith lägger sig under soffbordet.

Det är rejäla hundar. De säger vad de vill.

Området kryllar av katter. En dam har fått för sig att lägga ut mat till katterna och det har lockat ännu fler katter. En har fått ungar så kolonin stegrar. Men hundarna ignorerar katterna, No drama.

Pòlis, Hit går inga charterresor från Sverige.

–”It’s a working town!” säger hundägarna. Närmaste chartermål från Sverige är Pafos – 40 km söder om Pòlis.

Pafos – där 50% av Cyperns samtliga bett av den enda riktigt dödligt giftiga ormen på ön – den levantinska huggormen – sker. Och då i september – oktober när folk tycker att det är dags att börja knata runt i terrängen då det blivit svalare.

Det finns motgift i medicinskåpet här. För hundarna. Själv har jag bara 900 meter till sjukhuset medan hundarnas veterinär är 1,5 kilometer bort.

Pòlis är lagom. En stadskärna med kort gågata och barer och restauranger. Några hotell. Men en hel drös med lägenheter som hyrs ut. Så ock denna – som varit uthyrt i 20 år innan ägarna bestämde sig för att flytta hit för gott.

Och så åkrar. Men inga nakna människor än.

Två veckor här. Värdfamiljen dräller runt i Italien.

Jag marinerar kyckling i lime och yoghurt. Det blir mindre restaurang och mer kök – för här ser jag inga hundar på restaurangerna. Däremot katter som stryker runt och beter sig.

Stilla dagar i Reinach ….

Ett skall klockan 0400. Ett påbud om att vara i behov av toalett.

Varje morgon.

Ungefär som jag. Men jag skäller inte.

Men en morgon kommer skallet inte. Har Humphrey dött? Jag går ner – men han ligger och snarkar.

Sovmorgon. För oss bägge.

Till 0650.

Sedan kommer nästa skall. 0725.

Humphrey är hungrig.

Det räcker inte att skrika –”Var tyst!”

Humphrey är döv.

Vi har en rutin som börjar kännas inövad. Invand, Nästan tråkig.

Ut på promenad klockan 1200.

Nerför backen. In i skogen. Långsamheten tilltar. Sniff i liten buske. Varje buske. Vandringen tar en timme. Vi kommer ungefär 1 kilometer. Ibland 1,5 kilometer.

Sovrutin vid 22-tiden. Vattnet har jag plockat bort vid 20.00 (Alexa påminner om det) så att det inte blir många toalettskall varje natt.

Ut och kissa. Belöning med godis för att verkligen ha kissat ute i kylan.

Sov.

Skall.

Det är en vecka kvar av att väckas av ett skall. En vecka kvar att inte sova en hel natt. Men det goda med det onda är att jag kommer att sova väldigt bra om en vecka.

Hundlivet balanseras av täta rapporter från Surrey – och Alfies och Minnies fortsatt söndertuggande av samtliga julklappar de fått.

Där är det livat.

Här är det sömn.

Orättvisa.

Anklagelser.

Alfie är 2 – Minnie är 1.

Humphrey är 13.

Men lessons learned är att inte fokusera på städer jag vill besöka utan på städer jag vill besöka där det finns pigga hundar.

Orättvist.

Humphrey gör så gott han kan men 3 veckor på ett ålderdomshem är ……. i och för sig en bra träning inför min egen framtid.

Reinach. En Coop-affär som i och för sig är rätt ok. En Migros -affär som är en labyrint. En butik som säljer antika urverk. En kemtvätt. En restaurang dekorerad med häx-motiv. En bar som aldrig är öppen.

Och ett minnesmärke från 1499 där schweizarna dödade 800 Swabier – nån sorts tyskar . Och det var väl det som ledde till att landet blev ett land.

Husägarna säger sig ha joggat förbi minnesmärket ett flertal gånger men visste inte vad det var. Så nu har deras allmänbildning om blodiga platser förbättrats.

I min värld borde bassängen fyllas med röd-färgat vatten varje sommar. Men det är nog inte så.

Året är snart till ända. Det nya året startar med 3 lediga dagar i Basel. Turist javisst. Med sömn utan skall

2026 är Amsterdam NL, Ballerup DK, Manchester UK, Pencoed UK, Ballerup igen och Polis CY bokade. Samtliga hundar (9 katter (1) och höns (4) ser pigga ut.

Under tiden sover Humphrey.

2026 – ett kaninskutt bort

1 januari ska jag vakna upp i ett neutralt land. 3 veckor med 12-årige Humphrey är nästan över.

Basel. Senast jag var där sov jag på en stoppad halmmadrass som stacks. Ett vandrarhem i ett 1300-tals slott. Det måste ha varit 1981. Tågluff med sikte på Zurich och brevvännen Judith.

Vi träffades en gång senare – 1993 i Mexico. Vi kände inte alls igen varandra i hotellbaren. Jag tyckte hon såg ut som en norsk sjuksköterska. Hon tyckte jag såg ut som en IT-typ.

Nu ska jag väckas i gryningen av Humphrey som vill ut i trädgården. Men värdfamiljen säger att det är ”bara att sova igen efter det”.

Bryssel. Dagen efter Basel kommer den första schäfern jag ska ta hand om sedan favoriten dog. I sällskap med liten hund.

En vecka med dem – och sedan vila. Och så dags för barnen som kommer 5 dagar varje gång deras matte fyller år.

Amsterdam. Februari – 1 vecka. Mor och dotter Labrador.

Ballerup. Påsk och retur i juli. Hund. 2 katter. 3 höns (3 ägg om dagen). Tillbaka till Danmark där jag inte varit sedan 2014 – ett besök med aktivitet som jag bara gjort en gång och aldrig glömmer.

Manchester. Maj. Daisy. 3 veckor med liten hund. I Manchester har jag inte varit sedan 2018 – helgkurs om kooperation. Ett restaurangbesök där alla utom jag svärmade runt ett bord där nån sorts fotbollstränare satt med familj. Men kalvkotletten var god.

Efter Daisy ska jag drälla runt – 3 dagar i Liverpool – 3 dagar i Bath – 3 dagar i Banksys fotspår i Bristol. Hundfritt.

Pencoed. April – juni. 2 hundar i Wales. Där var jag ju bara för 3 månader sedan.

Och så blir det lugnt och oplanerat förutom 10 dagar i Ballerup för familjefadern ska cykla till Paris. Juli.

Pòlis – Cypern. Oktober – november. 2 hundar. 3 veckor. Sandstrand. Kallt hav. Eller Medelkallt Medelhav.

Det är 2026.

Resor – hotell är bokade. Och ombokade – för de 17 nätter jag hade bokat (turistar före eller efter hundarna och katterna och kycklingarna) bokade jag om på Black Friday och se där…. 4807 SEK billigare totalt med den rabatten. Dags för mig att börja tro att Black Friday faktiskt ger rabatt. Det är en rejäl middag med premiumviner på Nathan.

2025 ska inte överträffas. Detta år har jag knappt varit hemma mellan alla vändor till Saffron Walden, Lille, Culemborg, Porcia, Lanjaron, Hindås, Nacka, Newcastle Emlyn, West Byfleet, Redhill, Åkersberga, Skarnes, West Byfleet.