5 timmar på ett tåg. Stenhårt säte. Jag får träsmak. Det är 17 stopp från Manchester till Bournemouth.

Innan träsmaken slog till.

Jag såg ”Je M’appelle Agneta”.

Jag tycker hon borde ha valt att bli hus- och hundvakt istället .

Jag vill se havet. Här vid havet säger de inte ”Hiya” när man möter dem. De säger ingenting. I Manchester-trakten är det ”Hiya” för hela slanten.

Och så skall när familjen kommer hem från Lanzarote. Tankeläsarfamiljen. Hur kunde de veta att Lepanto är en favorit-brandy?

God gåva.

Det var två bra veckor med miss Daisy. Det bästa sällskapet.

Egen vilja.
Stark vilja.

God vilja.

Nu vid havet.

Getterna och jag.

Och nästan Fawlty towers. Men utan en Basil som skäller på en när man påpekar fel.

• Kommer fram 1630. Rummet är inte klart. -”Ta en öl så länge” säger receptionisten. Det var ju generöst, tänkte jag. Men sen kom notan.
• Rummet var klart. Strykbräda men inget strykjärn. Men ”Snäll Basil” kom upp med den inom 3 minuter.
• Säkerhetsskåpet var låst. -”You have to put in your own code” sade ”Snäll Basil”. Som om….. Men inom 5 minuter var han uppe på rummet med teknikern och fixade det hela.
• Försökte ringa – men rumstelefonen var inte inkopplad.
• Duschade i fotdjupt vatten. Avlopp?

Men jag sov bra. Och frukosten var anständig.

Gårdagens middag en kilometer bort var bra. Trots is i en Dry Martini. Den smakade gott men utspätt mot slutet.

Jag var länge enda gästen tills ett sällskap på 8 personer kom in. En av dem pratade oavbrutet med en mässande entonig ton. Även medan de andra beställde dryck. De satt för långt borta för att jag skulle känna igen språket. Möjligen franska. -”Arabic!” sade servitören.- Det var inte arabiska. Definitivt inte.

Jag beställde en espresso för att kunna lösa mysteriet. Men eftersom ingen av de 7 andra pratade så löstes inte gåtan. Den entonige fortsatte prata medan jag lämnade.

Getterna hade gått hem. Havet låg kvar.