Reklam för nåt nyttigt

Om han kunde prata så…

Det började 28e maj. Det fortsätter. Jag lär mig helt nya och främmande saker.

Språkkompis. (det är bara att anmäla sig!!)

En som vill lära sig svenska. En som kan svenska. Vi möts on-line. 2 gånger 30 minuter i veckan. Jag i Bryssel. Språkkompisen i Kristianstad. Jag lär mig om svetsning, om Emmaljungas barnvagnar, om persisk mat, om kolonilotter. Jag hjälper språkkompisen med att skriva CV och så letar vi svåra ord. Nu vet jag vad de olika delarna av ett skjutmått heter.

Under covideriet har dessa språkstunder varit ett sunt avbrott i alla andra onlinemöten som jag klivit in i med färdigt manuskript. Mata in de vanliga fraserna i alla möten. Bevaka de frågor som jag vet att jag ska bevaka.

Och så dessa möten. Utan manus. Utan förberedelser. Bara vara och se vad vi kan resonera om. Ibland är det svetsning. Ibland är det matlagning. Igår var det kosläpp.

Det är de manusfria mötena som är de bästa.

De manusfyllda mötena på arbetstid – där löser talare efter talare av varandra. Just nu lyssnar jag på en fransman som pratar om afrikanska utvecklingsbanken.

Det som överraskar i dessa manusmöten är folks bakgrund. Alltså inte deras merittillstånd utan vad som finns bakom dem på skärmen. Fransmannen sitter i ett ganska kalt rum. Få böcker i bokhyllan. Men – se där – en stor hantel på golvet – lägligt placerat så alla kan se den. Det finns en tanke bakom. Tror jag.

Strax innan pratade en tyska. Hon satt under köksfläkten. Efter alla otal webinarier de senaste månaderna så var det faktiskt första gången som någon satt i ett kök. Hennes kök glänste rent.

Själv har jag ibland en hund bakom mig. Men för det mesta en huipil (blus) från San Andres Xecul.

Byn med den gula kyrkan med apor och geparder klättrandes efter väggarna. Huipilen som jag köpte av en 90-årig dam – den sista som kunde brodera motivet och som hade arbetat tre månader med att brodera. Damen som ville sälja huipilen alldels för billigt. Jag betalade mer. Det var nästan 30 år sedan. Färgerna lyser fortfarande klara. Väldigt klara. Men huipilen har slutat lukta rök.

Det behövs ett mindre huvud än mitt

Under tiden har fransmannen med hanteln kommit fram till slutet på sin presentation – visandes sina resultat.

Inte av arbetet med hanteln utan om sitt arbete med att förbättra de afrikanska jordbruket.

Vattnet skiljer dom åt

Rundan tar oss mellan 2 världar. Vi går till parken bakom Tours&Taxis. Parken där man kan träna att gå på lina. Parken med pelaren med de mänskliga rättigheterna. Bygget går långsamt. De gamla tåghallarna ska byggas om till ett shoppingcenter. Tror jag. Oklart vad de bygger.

Detta är en tom värld. Inte mycket mänskligt liv. Någon enstaka cyklist.

Vi söker liv. Går över bron vid den gamla hamnen. Kanalen som borrar genom staden och skiljer världarna åt. Till höger Det trångbodda. Till vänster Det luftiga. De stora terrasserna lutar sig framåt för att få mesta möjliga vattenutsikt. Men om de höjer blicken och tittar tvärs över kanalen, kan de se de graffititäckta tegelväggarna, husvagnarna, plåtskjulen och de påbulsade stora täckjackorna som höljer sig över frusna ihopkrupna immigrant-axlar. De som är till höger om kanalen har inga inredningsproblem. De fryser. Plastkassar från Delhaize som rymmer deras ägodelar. En sovsäck sticker upp ur en kasse. Det är 2 plusgrader men det känns som 2 minusgrader.

På ena sidan kanalen hyrs en 120 kvadratmeters lägenhet – ”perfekt för den lilla familjen” står det på plakatet – ut för 1150 Euro + 150 Euro för underhållet + 100 euro för garageplats. För den lilla familjen.

På andra sidan kanalen är den förfallna lagerlokalen 10 gånger större, Hur många som bor där vet jag inte. Men de kommer ut från byggnaden – den ene efter den andra. Afrikaner. Väntandes. Jag vet inte på vad. Några av dem matar måsarna som skränar runt efter bröd.

På den vänstra sidan är det folktomt. Vinbaren har stängt. Lokala butiken är bara öppen på förmiddagarna. Spökstad med höga amorteringar.

Går vidare. Till Parc Maximilien. Nästa plats av väntan. Där är de ännu fler. Afrikanerna. Väntades. Jag vet inte på vad. Fler än 500 migranter. Jag måste googla för att försöka förstå varför parken är en samlingsplats.

Svar; lastbilar parkeras i detta område när chaufförerna vilar. En del försöker gömma sig i lastbilarna för att söka ta sig till England. Andra är här för asylansökningscentret är i närheten. Men säkert är många här för att andra är här. Andra som kan veta något – ha information. Nåt hoppfullt.

Detta är 500 meter från mitt trygga hem.

Kontrasternas stad. Stora lägenheter byggs mitt mellan samlingsplatser för bostadslösa migranter. Höghuset med de stora terrasserna har enstaka lampor tända på kvällarna. Ytorna värker ut sig. Men bara 100 meter åt varje håll trängs folk ihop sig sovandes på pappskivor lagda ut över den leriga marken. Smörgåsar från den lokala kyrkan delas ut på söndagarna.

Det är vinter.

Afrikansk mat måste vara mer än ….

Image

 

Jag hör honom försöka förklara för sin mamma.

-“Det är en vit klump, majsmjöl som har blandats med vatten och så ligger det kokt spenat, eller inte riktigt spenat, men liksom något grönt ovanpå.  Nej, inte gräs! Utan som en sorts kål.. Men det smakar inget. Absolut inget!”

Image

 

Sedan beskriver han köttet. Mamman låter nöjd. Inget kan betvinga den peruanska maten. 

Image

Hon är dock förbryllad.

-“Varför äter de så konstiga saker?”

Sedan fortsätter de i en timme att beskriva vad och fråga kring det han hade ätit på restaurant Amaica.

Om svenskar pratar väder – så pratar peruaner mat.

Image

 

Själv tyckte jag om kycklingen. 

Och älskade de kryddiga samosas.

Image