Jag hör honom försöka förklara för sin mamma.

-“Det är en vit klump, majsmjöl som har blandats med vatten och så ligger det kokt spenat, eller inte riktigt spenat, men liksom något grönt ovanpå.  Nej, inte gräs! Utan som en sorts kål.. Men det smakar inget. Absolut inget!”

Sedan beskriver han köttet. Mamman låter nöjd. Inget kan betvinga den peruanska maten. 

Hon är dock förbryllad.

-“Varför äter de så konstiga saker?”

Sedan fortsätter de i en timme att beskriva vad och fråga kring det han hade ätit på restaurant Amaica.

Om svenskar pratar väder – så pratar peruaner mat.

Själv tyckte jag om kycklingen. 

Och älskade de kryddiga samosas.