-”Det brukar finnas nakna människor på stranden..”

Så i helvete heller. Trots idogt letande har jag inte hittat några.

Däremot 3 srilankesiska fiskare. Påklädda. Och en mediterande dam som vägrade svara -”Godmorgon”. Hon var också påklädd.

Stranden har också växlat skepnad efter en storm för några veckor sedan. Sanden bortsvept. Stenar framsvepta.

Men värre har det varit hemmavid med stormen Austen. 4 skadade människor som träffades av ett skadat trä på en uteservering i centrala staden. Parkerna har varit stängda och kommunen ställde in barnens halloween-fest. Rätt så – det hade ju varit en helg för tidigt.

Men Medelhavet är medel-kallt. Badbart. Hundarna håller sig minst 5 meter från vattnet. Golden Retrievern Smith sägs gilla vatten. Men inte nu. Han har nog sett Below på Netflix.

Shih-Tzun Lola håller sig ännu längre bort. Hon har nog sett fler filmer om havsbottnar än Smith – för hon lägger sig i soffan och Smith lägger sig under soffbordet.

Det är rejäla hundar. De säger vad de vill.

Området kryllar av katter. En dam har fått för sig att lägga ut mat till katterna och det har lockat ännu fler katter. En har fått ungar så kolonin stegrar. Men hundarna ignorerar katterna, No drama.

Pòlis, Hit går inga charterresor från Sverige.

–”It’s a working town!” säger hundägarna. Närmaste chartermål från Sverige är Pafos – 40 km söder om Pòlis.

Pafos – där 50% av Cyperns samtliga bett av den enda riktigt dödligt giftiga ormen på ön – den levantinska huggormen – sker. Och då i september – oktober när folk tycker att det är dags att börja knata runt i terrängen då det blivit svalare.

Det finns motgift i medicinskåpet här. För hundarna. Själv har jag bara 900 meter till sjukhuset medan hundarnas veterinär är 1,5 kilometer bort.

Pòlis är lagom. En stadskärna med kort gågata och barer och restauranger. Några hotell. Men en hel drös med lägenheter som hyrs ut. Så ock denna – som varit uthyrt i 20 år innan ägarna bestämde sig för att flytta hit för gott.

Och så åkrar. Men inga nakna människor än.

Två veckor här. Värdfamiljen dräller runt i Italien.

Jag marinerar kyckling i lime och yoghurt. Det blir mindre restaurang och mer kök – för här ser jag inga hundar på restaurangerna. Däremot katter som stryker runt och beter sig.

-Nu när du är pensionär så har du väl tid att skriva oftare?

Svar: Nej

Jag har fullt upp med att utforska världen post-pension.

Morgonen när jag vaknade upp som pensionär var en fri morgon. Fri. Fira. Bokade in 3 nätter i Antwerpen. En terrass över torget. 7 våningar från gatubullret.

3 dagar i Antwerpen. 4 museer. 6 restauranger.

Vinnare bland museer; Mayer van den Bergh. Mannen som samlade och samlade konst tills han föll ner från en häst och dog. 51 år gammal. Mamma Mayer skapade museet.

huvudrätt

Vinnare bland restauranger; Sir Anthony van Dijck Lomo Bellota och ankbröst. Vackra väggar och ljudvågor i vågor. Mellan rätterna höjdes rösterna som sedan tystnade när tuggandet började. Nästan alla gäster kom samtidigt så ljudet var samkört.

Denna restaurang hade jag inte upptäckt om inte ryktet om den räddade gränden Vlaeykensgang hade väckt mitt intresse. Gränden som skulle blivit en parkeringsplats men blev en gränd där turister säger -“ooohhhh!” Jag sade -“ooohhh!” av maten. Kombinationen varma körsbär och ankbröst var lika perfekt som kombinationen Lomo Bellota och fikon.

Tillbaka hem efter tre mätta dagar var jag inte mätt. Tog tåget till Halle- stället dit folk åker i april och maj för att se den blommande skogen Hallerbos Det är inte långt dit. 25 minuter med tåg. Jag skulle inte se skogen – den har slutat blomma. Jag skulle se staden. Det gick fort. Sevärdheten;

… den svarta madonnan – som kungar vallfärdat för att se. Hon blir bara mer och mer mörk för det är ett hav av tända stearinljus framför henne.

Men efter 1 och 1/2 timme hade jag sett allt av Halle. Utom mat. Och det blev ju 1 och 1/2 timme med ceviche och kalvfilé.

Ceviche med gurkskum. Gurkskum. Visa detta för en peruan och det blir blodstörtning. -“Esto no es ceviche!!! Es una blasfemia!!”Men den var god. Förutom gurkskummet.

Nu vaktar jag ett hus och en hund i 3 veckor. Det är huset jag gått förbi så många gånger och tänkt – efter revolutionen ska jag bo där. Huset är stort. Hunden är stor. Huset är lättskött. Hunden är lättstött. Avrundar jag vandringen för snabbt så lägger han sig ner och vägrar gå. Folk omkring.- “Est-il malade?” -“Non, juste têtu” (jag kan inte franska men denna fras har jag fått lära mig för att förklara varför en liggande hund inte tarvar en ambulans).

Hunden – Tango – är känd i kvarteren. Folk hälsar på honom och han hälsar på dem. Till och med damen med katten och det gråa håret hälsar glatt på honom fast Tango dreglar mot katten.

Och under tiden får jag en fråga från Essex om att passa Oscar och Henry medan ägarfamiljen är på semester i Albanien. Så helt plötsligt har jag bokat en resa till Saffron Walden – jo man odlade saffran där förr i världen – i augusti. 17 dagar av lokala pubar och sevärdheten – en mosslabyrint – som om man går genom den ger en promenad av 1.5 kilometer.

Mitt hundpassande går på export.