Jag var 19 år. Sommarjobb på geriatriken på Stureby sjukhus. Lärotid. Mycket avfyring av avföring.

Detta blev till nytta 50 år senare.

Men starkaste minnet är Märta Teresia som utbrast -”Hu så varmt! Här kan man inte vara !” och klev ut från samlingssalen när den inbjudne trubaduren sjöng Evert Taubes -Stockholmsmelodi ; –Se hur hela Uppland står i lågor !

Minnet jag vill sudda ut är de män i den ordinarie personalstyrkan -2 stycken – som tyckte det var ”roligt” att smyga upp bakom hon som överlevt koncentrationsläger och väsa -”Hitler” i hennes öra.

Dom blev säkert Sverigedemokrater…

Tillbaka till avfyring av avföring.

Efter två dagars stillestånd började jag fundera på veterinär. Lilla Lola. Förstoppad. So I thought. Men det började lukta bajsleverans. Men det kom inget bajs. Hon försökte och försökte. Nada.

Ändå hade jag kokat risvatten. Rivit morötter. Kycklingbuljong.

Men hon var inte förstoppad. Hon var förblockad. Den långa ludna yviga ekorrsvansen hade lyckats fånga upp avföring och täppt till utflödet. Därav krystandet och stångandet och stånkandet.

Nåväl. En dusch. Resultat ; en avfyring av … just det … avföring.

Som tur är så har familjen en steamcleaner. Den kom till användning. Jag låtsades vara tillbaka i geriatriken. Muttrandes -”Det är bara molekyler …”

Avfyraren…

Nåväl nu luktar hon hundschampo.

Jag hällde i mig en trippel gin med färsk citron.

Sedan gick jag på museum.

Ett litet 15-minuters museum. Ett rum med två begravningskistor. Två rum med sånt man hittat i gravar. Men jag lärde mig att Alexander den Store har varit här och när han dog så bestämde sig en av efterträdarna – Ptolemaios att förstöra så mycket han kunde. Eller hans trupper snarare.

Men jag lär mig att det finns gott om gravar i Pòlis. Rätt tema för allhelgonahelgen.

Helgen ja. Det kom inga barn och tiggde om karies.

Men vi var beredda.

Efter museet ville jag testa restaurangen som jag hädanefter kallar Musta Kallio för det låter finskt – men restaurangen heter Moustakallios. Och det var ju perfekt för de hade Botanist-gin!

Botanist och Plymouth är mina favoriter.

De hade också en perfekt Saganaki i honung och citron och en mesig havsabborre som kändes mer kokt än stekt.

På väg hem till avfyraren och världens snällaste hund (hälsar på precis alla) – Smith …..

… så stumblade jag förbi en bar jag läst om. Elena’s. Den verkar ha funnits i alla tider.

Vid ingången sitter en katt – förstås – och en väldigt gammal dam i svart och med livsvisdoms-fåror. Är det Elena? Eller är det den nästan lika gamla damen i baren som är Elena?

Nåväl hon blandar en Gin&Tonic på Gordons (tyvärr) men den blir bra.

Och bougainvillean prunkar. Och jag känner att livet är bra. Men jag måste tillbaka till avföringsavfyraren och den godsinte. De har varit ensamma i 2 timmar.

De har klarat sig bra. Den godsinte har knäckt barriären till övervåningen och snarkar däruppe. Avfyraren har slutat avfyra och snarkar i den ljusgula soffan som ….. jag lyfter Lola … är fläckfri.

Min geriatriska erfarenhet har kommit till nytta.

Lycka.