Monumentet om de stupade från trakten vid 1a och 2a världskrigen. Och kriget i Afghanistan. Räcket är rostigt och det är oklart när monumentet restes. Men det är sevärdheten i denna stad.
Två sunkiga pubar och en indisk restaurang stirrar på monumentet. Runt hörnet finns Co-op där de kallar mig ”love” både i kassan och i kön när jag låter en äldre dam med läsk och tidning gå före mig i kön.
Trots avrådan kliver jag in på en av de sunkiga pubarna. Det är French Open på TV-skärm och bartenderskan röker i dörren. Det blir tyst när en främling kliver in genom saloon-dörrarna – tänker jag.
Eller så är de andra gästerna bara upptagna med att bli berusade. De är på god väg. Det är ju fredag. Lunch-tid.
Väggarna är fyllda av walesisk visdom – de flesta skyltarna handlar om att bli berusad.
Och där tog staden slut. 1,1 km till staden. Indisk – kinesisk – fish & chips takeaway. Ett café. Staden.
På väg tillbaka. Nästa steg mot att utmana ödet.
Vägen mellan buskarna. -”Gå inte dit” sade värdfamiljen. Oklart varför. Förmodligen för att vägen är smal och det finns inga trottoarer. Eller nåt ohemult.
Jag går dit endera dagen. Värmeböljan är ju över. Så pass över så lille Charlie bestämde sig för att följa med till parken i morse. De senaste värmeböljedagarna har han gått 50 meter som längst. Nu blir det över en kilometers vaggande gång. Heder åt Charlie!
Och det är en rejäl skillnad mellan 17 C och 32 C. Nu spelar barnen fotboll. Tanterna är ute med sina franska bulldoggar. Barnen cyklar utan att hyperventilera.
Det går att sova på nätterna utan att svettas. Det går att sova på nätterna utan att knuffa iväg en varm hund. Det går att sova på nätterna utan att förbanna helvetet.
En vecka kvar i Pencoed. Jag är den andre hemsittaren här. De tidigare – polacker – säger sig ha vandrat över åkrar och ängar och mött kor och får. Det är väldigt oklart hur de bar sig åt. Nästa vecka är det mitt uppdrag.
itsallabouttransparency 