Det ar inte twittrandet som ar problemet

Information ar bra. Twitter ar ett satt att informera. Diskussion ar bra – men inte nar den sker ensidigt utan att den vars asikt debatteras kan vara med. Nar slutna utskottsmoten i riksdagen har ledamoter som vill ta ut debatten offentligt utan att se till att andra ledamoter deltar -sa blir det inte en debatt – utan mer en sorts propaganda arbete. Sa skulle man anvanda Twitter for att informera och debattera vad som hander pa ett slutet mote – sa skulle man ju ha en skarm oppen pa motet dar alla inlagg syns – och da vore ju en mer naturlig losning att ha webutsandningar fran utskottsmotena. Antingen eller – inte som nu ett slutet mote med lackor dar alla ledamoter inte ar medvetna om vad som sker.

Debatten fortsatter. Federleys tankar om helt oppna utskott ar klart battre an att ledamoter ska rapportera under utskottet om vad som hander via Twitter. For hur ska de hanga med i debatten om de sitter lutade over sina Iphones hela tiden. Jag trodde man hade pressfolk for sant…

Varför kantrar debatten?

Sexköpslagen handlar om att straff de som köper sex av prostituerade. Om det råder ingen tvekan. Ända kantrar debatten allt som oftast till att handla om sexsäljaren och dennes fria vilja och vuxenhet. Debatten om köparen och vad som driver denne blir inte av. Fokus hamnar istället hos den prostituerade och varför denne bör få fortsätta. Ungefär som om lagen vore ett förbund mot sexförsäljning -vilket den inte är. Det är inte horan som är förbjuden att verka på gatan – det är köparen. Debatten kantrar över till att handla om hur synd det blir om den prostituerade om denne inte får fortsätta- ungefär som om köparen gjorde en välgärning. Och så kommer slutklämmen – staten ska inte lägga sig i vad två vuxna gör frivilligt i en sängkammare. Nej, just det. Men det är ju inte frivilligt. Det betalas ju.
Så flytta fokus – vad ska behöva hända för att sexköparen slutar begå brott?