Nu har krogarna stangt … det ar torkelag

Det ska rostas om 2 dar i Peru. Ingen bakfyllerostning.

Ta fram en mikrofon och det blir annat ljud

Sverigedemokraterna ar i en intressant fas. De har lockat till sig manniskor som kant sig manade att “saga sanningar”. Det innebar alltsomoftast att halvrasistiska omkvaden – flitigt lankande till rasistiska sajter – och “jag sager bara vad folk sager vid koksborden” mentaliteten plockas fram. Men samtidigt ar partiet som sade sig vara emot etablissemangets logner och tystnad – nu en del av etablissemanget. Reglerna blir annorlunda for en fortroendevald jamfort med nar han sitter framfor sin dator. Ett exempel ar namndemannen som visat upp tva sidor – en som fortroendevald av typen ” men det var ju inte sa jag menade” och en annan vid sin dator.
SD trenden framat? Jo – om partiet valjer att halla koll pa allt som sags och skrivs – riskerar man att tappa sympatier. Varfor ska man vara med i ett parti som skulle tala sanning och nu nar man tycker sig tala sanning sa blir man tystad – av sitt eget parti. Om partiet valjer det fria ordet – sa kommer den ena fortroendevalde efter den andre – mer an idag – att ifragasattas.
For det ar ju inte viljan att omvandla samhallet som lockat folk till partiet – det ar lusten att klaga.

När kejsaren och kejsarinnan börjar bli nakna

Kristdemokraterna och centerpartiet under spärren. Börjar bli en vana. När en kris inte längre är tillfällig utan konstant är det dags att försöka med något nytt. Inte mer av samma. Inte mer av “vi ska planera” (kd) eller “småföretag” (cp). Men för att kunna ändra behövs annat än mantran som om “så länge det är kul” – för det kan inte vara kul att vara i en ständig kris.
Egentligen tycker jag att partierna borde byta partiledare med varandra. Eller egentligen tycker jag ju inte det. Men kd behöver en ivrig bäver, en som tjatar och tjatar om samma sak. Det partiet försöker nämligen bli en sorts borgerlig light men har sin grund i fasta principer som man inte ruckar på. Så en tjatmoster till ledare i stället för den glade typ man har idag. Allt för att hitta vad man egentligen ska pyssla med. Snabbt. Och sluta planera. Och det räcker det inte med att hylla familjen som alltings grund. Kanske for 80 ar sedan. Men inte nu.
Cp å sin sida behöver någon som lättar upp det hela efter åratal av bredbent plöjande i en allt torrare mark. När någon säger “nu ska vi ha det roligt” så brukar det bli lätt krystat. Som uppmaningen “Var spontan!” Men det racker inte med att som Stureplanscentern vill – se ett nytt ansikte, for att folk trottnar pa de gamla ansiktena. Det ar inte ansiktet som ar centerns problem, det ar letande efter en nisch. En politik. Nagot som ar storre an att vara Smaforetagarforbundet.
Så hur kan det komma sig att partierna fortsätter harva på och ledarna ler som om inget hade hänt (det inkluderar
Ohly som tappat 5 val i rad)? Ja-sägare runtomkring? Ett team som är närmast ledaren som inte vågar säga att kejsaren och kejsarinnan börjar bli alltmer nakna?