Kristdemokraterna och centerpartiet under spärren. Börjar bli en vana. När en kris inte längre är tillfällig utan konstant är det dags att försöka med något nytt. Inte mer av samma. Inte mer av “vi ska planera” (kd) eller “småföretag” (cp). Men för att kunna ändra behövs annat än mantran som om “så länge det är kul” – för det kan inte vara kul att vara i en ständig kris.
Egentligen tycker jag att partierna borde byta partiledare med varandra. Eller egentligen tycker jag ju inte det. Men kd behöver en ivrig bäver, en som tjatar och tjatar om samma sak. Det partiet försöker nämligen bli en sorts borgerlig light men har sin grund i fasta principer som man inte ruckar på. Så en tjatmoster till ledare i stället för den glade typ man har idag. Allt för att hitta vad man egentligen ska pyssla med. Snabbt. Och sluta planera. Och det räcker det inte med att hylla familjen som alltings grund. Kanske for 80 ar sedan. Men inte nu.
Cp å sin sida behöver någon som lättar upp det hela efter åratal av bredbent plöjande i en allt torrare mark. När någon säger “nu ska vi ha det roligt” så brukar det bli lätt krystat. Som uppmaningen “Var spontan!” Men det racker inte med att som Stureplanscentern vill – se ett nytt ansikte, for att folk trottnar pa de gamla ansiktena. Det ar inte ansiktet som ar centerns problem, det ar letande efter en nisch. En politik. Nagot som ar storre an att vara Smaforetagarforbundet.
Så hur kan det komma sig att partierna fortsätter harva på och ledarna ler som om inget hade hänt (det inkluderar
Ohly som tappat 5 val i rad)? Ja-sägare runtomkring? Ett team som är närmast ledaren som inte vågar säga att kejsaren och kejsarinnan börjar bli alltmer nakna?