Sverigedemokraterna ar i en intressant fas. De har lockat till sig manniskor som kant sig manade att “saga sanningar”. Det innebar alltsomoftast att halvrasistiska omkvaden – flitigt lankande till rasistiska sajter – och “jag sager bara vad folk sager vid koksborden” mentaliteten plockas fram. Men samtidigt ar partiet som sade sig vara emot etablissemangets logner och tystnad – nu en del av etablissemanget. Reglerna blir annorlunda for en fortroendevald jamfort med nar han sitter framfor sin dator. Ett exempel ar namndemannen som visat upp tva sidor – en som fortroendevald av typen ” men det var ju inte sa jag menade” och en annan vid sin dator.
SD trenden framat? Jo – om partiet valjer att halla koll pa allt som sags och skrivs – riskerar man att tappa sympatier. Varfor ska man vara med i ett parti som skulle tala sanning och nu nar man tycker sig tala sanning sa blir man tystad – av sitt eget parti. Om partiet valjer det fria ordet – sa kommer den ena fortroendevalde efter den andre – mer an idag – att ifragasattas.
For det ar ju inte viljan att omvandla samhallet som lockat folk till partiet – det ar lusten att klaga.