Jag fegade ur

Det lockade. Pockade. Bara 40 meter bort. Stället som skulle vara öppet kl 0800 igår. Men det var stängt. Trots mannen som satt inne i caféet och viftade med armarna.

Men idag var det öppet. Jag ställde mig på tröskeln. Tittade in. Stökigt. På terrassen satt 3 äldre. Samtliga tittade ner i bordet. Livlösa. Inte döda. Men stilla. Den viftande mannen satt därinne. Stilla. Stirrade rakt fram. Jag stod still. På tröskeln. Nej. Inget bra sätt att börja dagen. Zombiefrukost. Jag behöver liv.

Vinrankorna på Montmartres kullar som ska vila inför vintern. Jag vill inte vila. Jag vill ha frukost med liv.

Och där hör jag. Ser. En kypare som gullar med en baby. Inga knivar. Inga zombies. Halvfull terrass. Le Monde och cigariller. Getingar. Folk som löper förbi på seniga ben. Herrar med dunvästar. Bakåtkammat intellektuellt hår.

Mat. Brunchar loss. Liv.

Mer liv. En Australian Shepherd kommer in. Nosar sig fram till mig. Det luktar hund.

Fnyser åt mig och lunkar iväg för att vakta babyn.

Senare idag ska jag förflytta mig. Nerköp. Place de Clichy. Dekadenta zonen. Moulin Rouge och tuttshower lite hör och var. Nya vyer. Nya fantasier.

Jakten på den försvunna journalen

Magritte har inte med denna story att göra. Han gick inte i konkurs

-“Hur mår fingret?”

-“Jag kan inte knyta höger näve. Fingret fortsätter spreta. (Men jag tänker ju inte slåss så jag har ingen nytta av en näve)”

Det är försäkringsbolaget som undrar omkring det som hände maj 2016 och om jag har kvarvarande lidande eller bestånde men. Nåja, jag lider inte men jag njuter inte heller av det hela. Låt mig säga istället att för varje dag så är det hela längre bort. Särskilt efter att ha bytt land och avståndet till fingerbrytarna ökar för varje dag.

Men jo. Fingret är inte vad det var. Inget farligt men ändå felböjt.

-“Skicka kopior på journalerna” säger försäkringsbolaget.

Nåväl – Cityakuten hittar inte mig för mitt personnummer fungerar inte längre i Sverige. Men de remitterade mig ju bara till Hand och Fot kirurgikliniken som var de som behandlade mig. Kliniken som försvann. Död telefon. Arbetsterapeuten där har slutat men hänvisar till Sophiahemmet som inte känns vid att de skulle ha tagit över kliniken (dock tog de över en del av personalen). Sophiahemmet hänvisar till Löwenströmska som inte heller känner till journalerna. Det fantastiska är dock att alla – absolut alla – svarar inom några timmar på mailen. (Bättre än de flesta på mitt jobb). Men ingen hittar journalen. Och när allt inte längre fungerar så finns ju IVO. Goda hederliga IVO. Som inte svarar på telefon men är blixtsnabba på e-mail. Och de guidar rätt! Till en advokatbyrå – Hamiltons – som är konkursförvaltare. Och som postar journalen i morgon.

Jag hoppas att det inte var min behandling som satte Hand och Fot i konkurs. Denna trevliga klinik som verkligen fick mig att le glatt när jag en kort tid var en svensk sjukvårdspatient.

Nåja. Jag var det 2003 också. När jag under 3 månader genomgick en behandling för vad som hade kunnat vara rabies. Kanske. Hade det varit rabies så hade det brutit ut inom cirka 12 månader. Det har nu gått 16 år. Så det bryter inte ut.

Och när jag var 11 år och tappade naglarna. Nån infektion. En sommar med plastpåsar på händerna och feta bandage under.

Annars ingen större sjukvårdskonsument.

Men återigen – Sverige är fantastiskt! En journal kan inte försvinna.

Bonjour… säger de frusna damerna

….som väntar och vaktar sina gathörn. Åldern varierar men jeansen sitter trångt.

Jag svarar Hola och säger att jag ska ringa deras mammor i Arequipa eller Quito om de inte slutar patrullera på min gata. Men det är inte bara min gata som patrulleras – det är alla gator som leder mot eller från Norra Station.

En amerikan i grannskapet sade att det var “spännande med alla variationer i kvarteret“. Nåja det är inte spännande att stå dag efter år i tunna byxor och huttra efter kunder . Det är ett elände.

Ju äldre kvinnorna är – ju längre från Norra Station hamnar de. Jag bor 500 meter från stationen så det är lite mormorsvarning här. Det är kanske därför det där med att hota ringa mamma i Quito inte fungerar

Annars råder det upptäckarspänning i mitt liv. Närmaste kvarteret har inte mycket att erbjuda förutom några afrikanska grönsaksaffärer med trötta ägare. Men med bara 7 minuters vandring kommer jag till St Catherine och nån minut till- Dansaert området Mumma för magen.

Boendet. Bättre kan det knappast bli. Här finns utrymme för piruetter utan att studsa in i en vägg. Det saknas dock en hund (som anländer 12e februari)

It’s a man’s world

Framför mig en sovande man. Bredvid honom en uppstudsig man. Upp och ner i flygplansstolen. In på toaletten. Ut från toaletten. I repris. Amerikaner. Fler amerikaner. Upplevelsefyllda av Ääfricää.

Han med rock t-shirten. Han somnar så fort han har satt sig. Men först drar han av sig bältet. Mannen bredvid somnar ännu fortare. Han sover hela flygresan. Framför honom sitter en man i kortbyxor. Amerikan förståss. Han har berättelser. Viktiga för honom. Oviktiga för flygvärdinnan. Men hon ler. Påskyndande. FN-mannen (igenkänd för han reser i kostym- det är få som gör det) ruvar sitt skägg. Drar i skäggsstråna men de växer inte fortare för det. En snabbhipstring 5 år efter alla andra hipsters.

Landar. Lounge. Där kommer en man vandrande fram och tillbaka. Viktig i sin telefon. Noterar en kvinna som viskar i sin telefon. Stillasittande. Män sitter inte i telefonsamtal. Män vandrar effektivt medan de pratar. Understryker varje ord med ett bastant fotsteg.

Nästa flyg. Flygbuss. Männen kliver in och blockerar bussdörren. Hur ska de annars komma ur bussen om de inte ställer sig precis vid dörren.

Den oljeslickade frisyren smyger diskret förbi alla köer. Hans inoljade hår gör honom smidig. Och viktig. Han kliver in på planet. Tar av sig rocken. Kön växer. Viker rocken. Lägger den på bagagehyllan. Tar av sig kavajen. Viker den. Upp på hyllan. Ryggen mot den stampande kön. En köbildare. En köbildare sen barnsben. En viktig köbildare.

Amerikan till höger. Laddat upp med viktiga tidningar. Om framtid. Om effektivitet. Noterar att amerikanskan till vänster lägger patiens. Kvinnor kan. Slappna av.

Det är män överallt. Män som flyger. Män som färdas. Viktighetsprofeter.
Mänsklighet. Det borde finnas mer kvinnslighet.

Hem….

Var är ditt hem?

Där jag ställer ner min väska.

Så definierar jag inte ”hem”. För mig är ett hem dit min post adresseras. Mer stadigt än en halvt uppackad resväska i en hall. Trots definitions begränsningen har det blivit många hem.

Som vuxen började det med Floravägen 19B i Fagersta. En kommunägd lägenhet – eller var det Fagersta Bruk som ägde den ? I vilket fall så bodde jag med blommiga tapeter i köket och målade moln i badrummet i 2 år. Detta var i tider av blå radon. Jag fick en mätare installerad men fick aldrig reda på resultatet.

Jag uppgraderade mig med en ”dyr” bostadsrätt på Hantverksvägen. Hela 8000 kronor kostade den och jag sålde den för 1 krona. Där trivdes jag även om gäster fick rivsår för jag fick för mig att spackla väggarna i vardagsrummet med vit strukturfärg som man inte skulle luta sig mot. De som gjorde det fick rivsår. Jag bestämde mig också för att renovera badrummet. Det tog 6 månader. Sedan dess har jag aldrig renoverat badrum.

Nästa hem var på andra sidan en ocean. Viveros de Coyoacan i Mexico City. En stor lägenhet på 7e våningen i ett höghus där grannar slogs om parkeringsplatser och där hyresgästen före mig hade gått in ett spår i heltäckningsmattan – från ingången till köket till läshörnan till sovrummet till badrummet. Det tog flera veckors vandring i bostaden innan det intrampade försvann.

Här firade jag min första jordbävning. Det var spännande i någon sekund. Sedan svajade det för mycket.

2 år där och sedan ville ägaren flytta tillbaka.

Nästa hem blev på Calle Toledo i det syndiga Zona Rosa (rosa för att nästan allt var tillåtet där men ändå inte riktigt rött som i Red light.) En alkoholiserad dam som behövde pengar hyrde ut den. Ibland ringde hon på och svajade vid dörren. Söndagar vaknade jag upp av korianderhackande från restaurangen på gatan. Kilovis med koriander. Sedan dess avskyr jag koriander. Men ett bra hem. Trots koriander och rosa zon. Ett kvarter i 20 miljonersstaden där alla känner alla. Kastade ner pengar på gatan och tidningsförsäljaren kastade upp morgontidningen.

Märsta! Trodde aldrig att jag skulle hamna i Märsta men det gjorde jag. En kort tid. Ett nybygge som luktade plast.

Vällingby. Jag var på plats 47 i bostadskön till lägenheten men eftersom jag hade fast inkomst fick jag den. En bostad med sköra väggar men med två fantastiska tanter som grannar. Fast tant nr 2 lärde jag känna först efter att hennes man hade dött. Han var en sur en.

-”Hej! Det är jag som flyttade in igår” – hälsade jag när jag mötte honom i trappuppgången.

-”Ja jag hörde det. Det var ett jävla oväsen. Det får vara slut med det!” (Som om jag skulle flytta in där varje dag)

Nästa gång jag såg honom försökte jag stoppa blödningen från hans nyopererade fot. Det gick inte. Han dog.

Efter det så bjöd tanten på middag. En flaska grön chartreuse inköpt på 50 talet öppnades. Tanterna och jag blev berusade.

Rue Americaine. Bryssel. Några steg från Place Chatelain som öppnades upp för en marknad varje onsdag. Blommor, ost och vin. Jag trivdes infernaliskt bra där. Ett lummigt träd vid sovrumsfönstret. Ljus i matrummet. Massa ljus.

Gästhuset där jag hade ett sovrum i Juba, Södra Sudan. 32 C i genomsnittstemperatur varje natt. Inomhus. Det bruna nilvattnet i vattentanken. Efter 3 dagar hade slammet sjunkit i tanken så vattnet såg ut som vatten. Jag blev aldrig riktigt ren där. Syntetlakanen klibbade mot kroppen. En natt vaknade jag upp med en halv spindel i mungipan. Var andra halvan var vet jag inte men jag drömde att jag åt färska blåbär.

Nästa hem hittas inte på Google Street view. Huset med arga myror i trädgården. Addis Ababa.

Stugan i Nairobi. Första veckan sprang råttorna i innertaket. Andra veckan luktade det döda råttor efter att hyresvärden hade lagt ut gift. Tredje veckan upptäckte jag vägglössen. Eller de upptäckte mig. Vaknade varje morgon med blodiga knäveck. Men sedan madrassen blev besprutad och jag drog ut sängen så den inte rörde vid väggen så fick lössen hitta blod på andra ställen. Som tur är så bodde jag bara ett halvår där.

Alfonso Ugarte i Barranco, Lima. Lägenheten på tredje och fjärde våningen med terrass runt halv bostaden. Stor trivsel.

En säkerhetsansvarig tyckte att trädet på gatan borde sågas ner för där kunde man klättra uppför stammen och göra inbrott. Svar; nej. Bättre med arg schäfer på terrassen. Inga inbrott. Eller jo , men genom dörren men den tjuven – antar att det var grannens drogmissbrukande make – smet direkt när larmet gick. Det här var ett bra område att bo i. Ett bra hem.

Men allt är tillfälligt.

5 år där.

5 är här.

Och nästa hem om 1 månad >

Högst upp. Taket. De samlade tillhörigheterna är på väg dit. Om en månad bor jag där. Två veckor senare kommer hunden.

Hem för i alla fall 2 år.

Mona Strid på Forsbackavägen 2…




……hade ett solarium i det bakre rummet. Där klaustrofobade jag. Men det var graden av solbränna som räknades då. På 80-talet. Och bleka håret. Slingor. Det var då det. Jag tog med mig ett skivomslag .



-”Klipp mig såhär!”




Det gjorde hon.



Nästa skivomslag för klippmigsåhär var denna >




Nuförtiden tar jag inga skivomslag med mig till frisören. Enklare idag.



-”Ta bort en månad!” – räcker.



Jag saknar inte solariet eller slingorna men jag saknar pratet under klippningen. Mona fortsatte pratet månaden efter där vi hade slutat månaden innan. Här i Nairobi är det inget prat. Bara



-”How are you?”



-”Fine. How are you?”



-”Fine.”



Och så kapas en månad hår.



Mellan Mona Strid och månadskaparen har det varit många som har petat mig i håret.



Björn vid Mariatorget (bäst på skvaller)



Han vars namn jag har glömt vid Place Chatelain i Bryssel som inte kunde engelska och jag inte franska men håret klipptes i alla fall.



Hon i Madrid som uppenbarligen inte kunde klippa så hon i nästa salong fick reparera under djupa suckar.



Hon på Yaya i Nairobi som också beklagade sig över min senaste klippning och var riktigt arg tills jag sade att det var hennes kollega vid stolen bredvid som var den som klippt mig senast.



I Lima hittade jag en bra frisör som fick klippa mig en gång. Bara. För nästa gång fick jag vänta och vänta och vänta. Och gick till slut in till grannen som inte lät mig vänta.



I Mexico City beställde jag tid på en salong och fick frågan vilken frisör som skulle klippa mig. Den bäste – svarade jag. Den bäste – visade sig vara ägaren – kom och synade mig uppifrån och ner och nerifrån och upp och sade att han godkände mig som kund. Efter klippningen fick jag en t-shirt som bevis på att jag hade blivit klippt av ”den store”. Men han var duktig.



I Luanda satt jag en timme i en salong där härläggningsvätskan låg som en dimma vid Lützen. Den dimman andades jag in och sedan dess har jag hostat. Flimmerhårsbränning.



Varje gång jag har klippt mig i Dubai har frisören varit från Syrien. Duktiga för utan att fråga körs saxen försiktigt in i örat för att ta bort de hår som tränger ut från hjärnan och väljer örat som utgång.





I Paris har jag aldrig kunnat prata med mina frisörer. De har pratat med sina kollegor. Utom hon som inte hade nån kollega men som pratade med sin franska bulldog. När jag frågade vad hunden heter fick jag svaret ”French bulldog” och det var vårt enda samtal.



I Köpenhamn hade den isländske frisören en Golden retriever i salongen. Hunden lade sig på mina fötter. Sedan dess letar jag frisörsalonger där hundar bor. Men där frisören inte är bakfull.



Min allra första frisör var min pappas kusin Ivar. 50 meter bort. Han hade en hårklippningsmaskin. Inte en elektrisk utan en som nöps i nacken. Det blev knäckebrödskonsistens i nacken och sidorna och Gustav Vasa-frisyr på skallens topp.



Men det har blivit många frisörer efter Ivar.



Men inga skivomslag med mig. Längre.

Sätt dig längst bak så ingen kräks i nacken på dig..

Gott råd.

Jag sitter på ett plan som ska från Luanda till Mbanza Congo. Angola. Där man skjuter raketer mot plan som landar reguljärt. Så detta plan ska från 10 000 meters höjd korkskruva sig ner mot landningsbanan. För att göra sig omöjligt att bli träffad av en raket från UNITA. (Guerillan)

Korkskruvslandning. Jag sitter längst bak. Det är bra för de som sitter framför mig ulkar i sina plastpåsar.

Angola. Ett krig som inte vill ta slut. Som parterna inte vill avsluta.

Och vi kommer fram.

Slutar kriget så avslutas plundringen. Så kriget fortsätter.

Mbanza Congo. Häxor. Nej. De är barn. Men de säger att de är häxor.

-”Jag kan flyga om natten!”

-”Det kan jag med när jag drömmer…”

Det här är barn i norra Angola. Barn i familjer som har flytt från Angola till Congo till Angola till Congo. År efter år. Fram och tillbaka .

Familjer som inte kan försörja alla sina barn. Ingen familj kastar ut sina barn. Försåvitt barnen inte är häxor. Då är de inte längre barn. Utan häxor. Familjer som är utmattade. Som inte klarar att försörja alla sina barn.

Barn som tror de är häxor. För de är utslängda från sina familjer. För att alla säger att de är häxor.

Och här kliver Petra från Bulgarien in i handlingen. Hon vill lösa problemet med barnen som är häxor. Ett barnhem.

Dumma Petra. Huset kommmer att brännas upp. Snabbt. Detta är inte Harry Potter. Detta är Mbanza Congo där man är rädd för barn som kan tänkas vara häxor.

Mobiliserar krafter. Mot Petra. Mot barnhemmet. (Som kommer att förstöras)

Lösningen kommer. Man kan sluta vara häxa om någon tar över häxeriet från en. Några katolska nunnor tar över häxeriet. De är frivilliga. Barnen lämnar över häxeriet. Alternativet var att få bensin indroppat i ögat för att skrämma iväg häxan. Då är det bättre med en katolsk nunna som inte tror på häxeri men som ”tar över häxan”.

Angola. Landet som knappt odlar tomater.

Angola.Det dyraste land jag har bott i.

Ett land av häxor.

Och styrande som inte ville avsluta kriget.

Vi var tusenden

img_20181026_144158_5348811471341345716679.jpg

Kooperativister från 50 länder. 1500 sade de. Och det var det säkert. Det tog 2 dagar för mig att förstå att den palestinska herren och den palestinska damen hade jag träffat tidigare. För 17 månader sedan. I Ramallah. Men kända ansikten bleknar bort i skarorna av folk som trängs framför kaffeserveringen.

Den tystlåtna damen från Puerto Rico blev så glad så hon letade upp mig dagen efter när jag hade berättat att hennes land var det första land där min organisation gav stöd  på den amerikanska kontinenten . Hon berättade om hur sparkassorna lyckades fungera efter den orkan som rakade av hela ön. Den orkan som Trump skrönar om.

På avslutningen sitter jag mellan 2 människor som inte känner varandra. Jag inleder samtal med herren  till höger som visar sig vara från Oaxaca. Damen till vänster spetsar öronen och kastar sig in i samtalet. Hon är också från Oaxaca.

En sådan här konferens behöver en app där man kan se vilka som är på plats och hur man ska få tag på dom. Men fokus ligger – tyvärr – på talarstolarna. Vilka ska kliva upp där och quiero agradecer a todos y todas para escuchar a mi,,,,

På avslutningen kliver den samlade argentinska kooperativa ledningen upp på scen. 5 herrar. Samtliga med pondus och mage och skrevande ben.

Det är inte dom jag vill träffa på en kooperativ konferens. Det är dom som sitter 2 meter från mig och som jag inte vet vilka de är. Sparkassehjältinnorna. Boendekooperativisten. Dom som dag efter dag gör sitt jobb och sen fortsätter arbeta för kooperativet. De får inga talarstolsplatser men under kafferasterna kliver de upp i talarstolen och ber kamraten ta en bild på dem.

 

img_wqkktd4792936049277452968.jpg

Buenos Aires. Blänkande glas för några. Spegelstål upp mot himlen. Men när klockan blir 20.00 är det dött i spegelstålsdistriktet. Men inte i områdena med spruckna trottoarer. Där står en dam i ett gathörn och säger Vamos! Men jag har hunger efter mat.

img_20181026_201322_8517492722481398438721.jpg

 

Jag får mat.  Och en föreläsning om Falun Gong. Den klarar jag av. Jag ska ju ändå vänta på maten. Som är god. Trots föreläsning. Bao med räkor. Mandarinklyckling. Och fortsatt föreläsning. Bao Kitchen heter restaurangen. Som är bra.

I de trasiga trottoarernas land hittar jag en passage. Paseo de Resistencia. Motståndspassagen. De flesta har gett upp motståndet. Utom Andres. Skyltmålaren. Jag vill så gärna köpa något. Men vad ska jag göra med tangoskyltar och toalettsdörrskyltar? Det dansas ingen tango i mitt kök. Utom ibland.

Designa din egen skylt, säger Andres. Och då flödar idéerna. Vi letar igenom Armans instagrambilder. Andres faller för en. Denna! Och vilka flaggor? Vilken bakgrundsfärg?

20181026_134147-14315790380513785534.jpg

Tre dagar senare är Arman-skylten  klar. Motståndet har fungerat. Tramseri om toadörrar och grillskyltar har ersatts med högkvalitativt motiv.

-“Räck upp handen om du är nöjd med din chef!”

Två stycken gör det. Det är deras chef som har ställt frågan från podiet. Vi är nog 200 i rummet på ett seminarium anordnat av Kommunförbundet. Hotell Tylösand. Tidigt 80-tal. Så självklart heter seminariet “Överlevnadssstrategier för socialarbetare“. Det är ju det inåtvända 80-talet. Sök i din mage och du skall finna.

 

iphone12 020

Det minnet har följt mig. Nöjd med sin chef? Det är samma fråga som att fundera över att vara nöjd med sin mamma eller pappa eller fru eller man eller barn eller bil. (Med sin hund är de flesta nöjda).

Lite bättre skulle de nog kunna vara. Lite mer omsorg om mig skulle de kunna ha. Se mig lite oftare. Bekräfta. Liksom.

Tuggmotstånd. Jag vill ha en chef som ger tuggmotstånd. Som utmanar. Bättre en al-dente chef än en söndermosad makaron. -“Allt vad du gör är bra! Du är så duktig!” utvecklar inte. Det försoffar. Jag behöver inte anstränga mig. Det duger som det är. Rutineri.

Min allra första chef 1981 var en sån som knuffar dig i ryggen när du står på trampolinen och tvekar om du ska hoppa eller ej. Det var en bra chef. Jag minns hennes viskning i mitt öra ; -“Föreställ dig alla dom där nakna i en bastu!” när jag prasslade med overheadplasten för att få dom rättvända när jag inför ett antal vitrockade doktorer som satt med armarna i kors skulle föreläsa om hur arbeta med gravida missbrukare. Det blev en lyckad föreläsning. Tror jag. Jag minns också när jag tvekade inför att kontakta polisen när jag misstänkte ett gravt brott i en familj – jag rådfrågade henne och innan jag hade hunnit formulera hela meningen så hade hon lyft upp telefonluren och slagit numret till polischefen – “Hej där! Jag har en här som vill prata med dig!”

Hoppa i. Vattnet är inte kallt! Du kan simma! Och kan du inte det så står jag här och slänger ut en livlina!

Sedan har dom kommit och gått. Cheferna. Var och en på sitt sätt. Jag har själv varit – slutat – blivit – chef. I omgångar. Inte ska jag inte. Har jag tänkt. Men hamnat där. Och gillat.  Vetskapen om att inte kunna tillfredsställa alla har varit en ledstjärna. Men att vara någotsånär nöjd själv.

Förebilder. Som hon 2003 när jag och en kollega hade en strid om våra revirgränser. Du klev över! Nej, det var du!  Chefen tog in oss på hennes rum.

I 10 sekunder.

-“Jag ser två vuxna människor framför mig! Ni har en konflikt! Lös den!”  Det gjorde vi.

Hoppa i. Vattnet är inte kallt! Ni kan simma!

Ensamhet. Att vara chef är ensamt. Chefskollegor att prata med. Javisst. Men de har samma behov av att prata. Ut med frustrationen i en hög på bordet och så försöka bena och filea det hela räcker inte tiden till. Istället växer högen.

Men ensamheten tog slut 2010. Ett e-mail från Westport i USA. -“Vill du ha en mentor?”

Svaret blev snabbt. Ja för fan. Och Scott dök upp.

Och sedan dess har jag ett bollplank som studsar tillbaka mina bollar – ibland på ett förväntat sätt – ibland på ett överraskande sätt. Men alltid utan att ge goda råd. (Förutom det första goda rådet – “Jag kommer aldrig att ge dig goda råd”)

Vi har aldrig träffats. Det är en 10 timmars tidsskillnad. San Fransisco – Nairobi. Men det går lika bra med Skype. Hans hund rymmer ibland under våra prat. Min hund skäller ibland under våra prat. Han vaknar upp med en kopp kaffe klockan 0700 – jag har avslutat min arbetsdag och sitter i trädgården. Mina dilemman stöts och blöts och den lösning jag tror mig ha innan samtalet börjar blir annorlunda.

scott

Hans bok har varit till nytta. Vad gör att Fujifilm fortsätter utvecklas medan Kodak tynar ut? Vad behöver en organisation för att utvecklas?

(Svar: “Successful organizations are made up of a mix of individuals. Executors streamline day-to-day operations to make them more effective and efficient; Explorers focus on innovation, constantly hunting for new ideas about the next big thing. Boundary Spanners have one foot in both of those worlds, bridging the gap between executors and explorers.“)

 

Men det är samtalen som utvecklar.

-“Vad gör jag med en chef som petar i detaljer  och som aldrig ser helheten men som vill mikromanagera?”

-“Försök med att ge chefen en aptass.”

-“Ehhhh?”

En spansk hovmålare hade problem med kungen som ville göra det gröna grönare och medaljen större. Ja, han tog helt enkelt över penseln och kluddade som den värsta amatörmässiga kyrkomålare på tavlorna. Hovmålaren bytte taktik. Han målade aptassar på kungaporträtten.

-“Bra tavla men aptassen måste bort!”

-“Jag håller med. Du har rätt” svarade hovmålaren.

2013. Jag testar. Hitintills har min chef i Panama alltid petat i detaljer. Han ska inte få peta i detta viktiga arbete – en advocacy-strategi för regionen. Jag skickar honom ett 18 sidors dokument som egentligen är kladden och alldeles för långt. Sparar originalet som är 3 sidor långt.

–“Det är bra det här men det måste bantas! Det är för långt!” 

(Han har alltså inte ens läst dokumentet).

Dagen efter skickar jag originalet.

-“Bra! Precis som jag ville ha det!”

Bägge är nöjda.

Eller. Detta är ju manipulation. Eller så är det så man ska hantera mikromanagers. Jag vet inte. Det känns inte bra men det ger arbetsro.

Omorganisation. 2011. Arbetstillfällen försvinner. Ilska. Eller? Är alla verkligen arga? Eller är det så att de arga rösterna tar över och dränker de som tänker annorlunda?

 

Med denna modell kom alla till tals. Och till lyssnande.

Chokladkartong. En förändring kan vara lockande. Jag kan pröva något annat ur pralin-asken.  Det kan finnas nya möjligheter.

Rytande lejon.  Fara å färde. Jag flyr. Platsjournalen. Lediga tjänster.

Paraply i regn. Jag söker skydd. Detta går över. Jag håller mig undan så får vi se vad det blir av det hela. Förmodligen en ny omorganisation.

Nya skor. Det gör lite ont i början. Det skaver. men jag vänjer mig. Efter ett tag.

Vilken bild väljer du? Hur ställer du dig inför en förändring? Det visade sig att en del faktiskt tyckte det var bra. -“Efter 18 år här så har jag en chans att pröva på något nytt!”

Det öppnades pensionat. Köptes taxibil. Fixades jobb på UNICEF. Startades uthyrningsfirma för personal till bostadsrättsföreningar. Ingen går arbetslös idag fastän kontoret stängdes.

Informera. 30 personer i rummet. 30 olika berättelser uppstår.

-“Vad var det som sades?” Frågandet och svarandet fortsätter vid kaffeautomaten, vid kopieringsrummet och på lunchen. 30 berättelser vävs ihop och blir något helt annat. Så informera – fös ut folk på en vandring i 10 minuter i grupper om 3 och 3. –“Vad har vi hört? Var det något vi inte förstod? Hur uppfattade du det hela?”  Kom tillbaka och ställ frågor eller protestera men gör det så informeraren kan svara och framförallt lyssna. Flytta in kaffeautomaten och kopieringsmaskinen in i informationsmötet. Rykten adjö. Hej dialog.

Modet att byta. 2013. -“Om du skulle få en donation på en miljon på villkor att du i din tur donerar den vidare till en organisation… skulle din nuvarande organisation få pengarna?

-“Aldrig!”

-“Varför jobbar du kvar där då?”

Just det. Jag bytte organisation.

Ny chef. -“Kommer du att vara bättre än min förra chef? Kommer du att se mig?”

Fråga.

-Vad förväntar du dig att jag ska göra?  Vad vill du absolut inte att jag ska göra? Ge mig 3 do’s och 3 dont’s!” Sammanställ. Redovisa. Och trots att alla har sina förväntningar så visar det sig att det är väldigt samstämmigt.

*************

Jag har haft 3 olika arbeten under tiden mitt bollplank i San Fransisco och jag har resonerat.

Jag är på väg att lämna det tredje arbetet. 6 månader kvar. Hur avsluta? Det är lätt att koncentera sig på att rensa bland papper, sortera e-mail och städa undan den sista tiden på jobbet. Genvägar. Jag ska ju ändå sluta.

Men då kommer det… -“What legacy will you leave behind?” Chefen som svävade iväg? Eller som jobbade på? Chefen som inte tog tag i problem för han skulle ju ändå sluta? Eller?

-“What legacy will you leave behind?”

Så the loneliness of being a manager kan brytas. Med ett bra bollplank. Och bra chefer. Men ens chef kan ju också vara en del av dilemmat. Så därför behöver man bollplank. Också.

Och hade seminariet i Tylösand varit idag så hade jag räckt upp handen.

I natt började jag på ett nytt arbete….

Iphone9 002

Eller det var ju i morgon jag skulle börja. Alltså i dag.

Försäkringskassan i Örebro. Min nya arbetsplats. Så det var måndag kväll i Örebro. Ett knytkalas i en blivande kollegas hus. Stort kök. Mat överallt. Det låg två döda råttor på en långbänk – men de täcktes delvis över av varsin kökshandduk. Allteftersom kvällen gick så blev råttorna alltmer avgnagda. Det bekymrade mig inte då. Men det gör det nu.

Det var ett trevligt kalas. Trevliga blivande kollegor. Jag visste inte riktigt vad jag skulle arbeta med. Informationen var bristfällig. Men jag skulle inte få komma till jobbet på fredagen för då skulle TV komma dit och filma inför sin nya serie om “Livet på Försäkringskassan” – en serie som skulle öka folks förtroende för Försäkringskassan. Jag var inte skolad ännu i hur  svara på frågor från media. Så en ledig fredag.

Jag försökte skämta lite om huruvida jag skulle spionera på sjukskrivna, om jag fick googla på dem och allt sånt där fördomsfullt  jag misstänker att  de egentligen gör på Försäkringskassan. Inget gensvar. Inget skratt. Bara svaret;- “Vi är måna om försäkringstagarna!”

Det var en riktigt lång dröm. En sån där där jag vaknar upp bekymrad över att inte ha ordnat med bostad i Örebro.

Och självklart drömmer jag sådärlångt efter att ha sovit i 10 långa timmar – trött efter nattflyget från Paris, där  jag bara sov 3 timmar för att väckas upp av det hurtfriska tjoandet om “Coffee or tea?” klockan 04.00. När jag hade kunnat sova en timme till. Hade jag fått det så hade säkert inte de avgnagda råttorna dykt upp i drömmen.

Det var ett bra flyg. Som började vid gaten.

-“We will follow you were ever you go!” sade den amerikanska damen med den sure maken. De skulle åka vidare till Victoria Falls och sedan till Rwanda för att möta gorillor. Vi var alla förvirrade om hur köerna fungerade inför påplanklivandet. Så amerikanskan ville följa i mina fotspår. Det gjorde hon rätt i för jag stod i rätt kö. Visade det sig. Under tiden hann vi prata och prata och prata. Dock ej hennes make som inte sade ett ord. Han bytte dock plats och ställde sig mellan oss. Det var det sista jag såg av hennes tandställning. Till morgonen efter när vi klev av planet och hon var lika hurtig som kvällen innan. Så jag antar att hon sade ja till “Coffee anyone?”  utropet.