Hotellfrukost. Man tar en bricka, smörgås, pålägg. Filmjölk och ägg. Kaffe. Och så en vandring med brickan. En del svävar runt med sikte på en ledig plats. Andra tar första bästa stol de ser. Två kineser pekar på ättiksgurkan under förvånade utrop.
Sedan kommer hon. Ilsken. Som om alla andra borde utrymma frukostrummet så hon får äta sin frukost i fred. Hon hittar ett tomt bord. Det finns gott om lediga bord. Men ändå dundrar brickan ner på bordet med en smäll. Morgonhumör. Hon matar sig med filmjölk medan hon blänger. Våra blickar möts. Jag viker undan. Hennes blick bränner på mina kinder. Rodnad. Rädsla. Skam. Jag har utmanat henne. För en bråkdels sekund. Jag är brännmärkt. En som mött hennes ilska. På min vänstra kindknota är huden tunnare. Efter bastubad brukar den lysa rött. Så är det nu. Ett stoppmärke som lyser upp frukostmatsalen. Hon har lyckats. Besegrat mig.
Ändå är hon inte effektivt och ilsket affärsmärkt klädd. T-shirt och kavaj. Inte sidenblus och kavaj. Jeans. Inte snäv kjol. Låga skor. Inte smattrande höga klackar. Gustav Vasa-frisyr. Inte uppsatt hår. Samsung 4. Inte 9.
Hon sitter vid ett bord nära. Jag tittar djupt i mitt kaffe. Vågar inte utmana. Hennes min är snörpt. Skeden hamrar mot den nu tomma filmjölkstallriken. Hon kväver ett rap. Stiger upp. Går.
Rummet andas ut. Sorlet vaknar upp.
Frid
Senare på kvällen. Arlanda. Tidigt flyg i morgon. Så en natt på flygplatshotellet. Middag. Skagenröra och bouillabaisse. Och så vill jag ha en dessert.
-”Ta Creme brulée – den är bäst” viskar servitrisen i mitt öra. Sedan tycker hon att jag borde ta en konjak också.
-”Man sover bra om det är korta nätter.”
Det ska bli en kort natt. Upp 04.00 am.
Konjaken kommer. I ett whiskyglas. Servitrisen fryser till mitt i steget.
–”Så får man inte göra. Dålig bartender!” Säger hon.
Ursäkten kommer med notan. 25% rabatt.
Alltså. Det börjar med att polisinspektören har sålt LSD för att finansiera sin dotters hjärnoperation i Indien.
Alltså – en pundare mördar ett nygift par. De är syskon. Men det vet inte pundaren – och kanske inte heller det nygifta paret. Eller jo. Maken vet om det . Han har bråkat på bröllopet med svärfar – alt bedragne maken där brudgummens far har haft en relation med brudens mor och där brudens ”far” kommit på det eftersom han har Alzheimer och hans dotter inte har anlag för det för hon är inte hans dotter. Fadern – den riktige fadern – övergav alllt och alla för 20 år sedan och när han får reda på att sonen och dottern – för han vet ju- har mördats så kliver han ut framför en lastbil. Så där for han ut ur handlingen.
Och så ser de på TV vem den skadade är. In med honom i de f d hundburarna. Och så på morgonen är hans hals avskuren. Vem? Vem mördade mördaren? Det finns ett flertal misstänkta. En blodig kniv hittas in en eldstad i ett rum med ett par i. De misstänker varandra. Men det var ingen av dem. Det var han med Alzheimer som var mördaren för han visste nu att han inte var far till sin dotter eftersom hon inte hade Alzheimeranlag.
Drömmar är ofta dimmor. Ofta. Inte i natt.
-”Du får ett rum med utsikt mot hamnen och den gamla Lutherianska kyrkan.”
De två presidenterna – den folkvalde och den självutnämnde (här kan man resonera i evigheter om vem som är vem beroende på vem man pratar med) har träffats och ätit middag offentligt och hållit gemensamt tal och slagit fast att det råder frid i landet Kenya.
Det är dags att ta itu med ekonomin. Statsskulden är 56% av BNP. Skatteintäkterna har minskat från 18 till 17% av BNP. Statsbudgeten har ett stort underskott _ de löpande utgifterna utgör den absoluta majoriteten av budgeten och ger litet utrymme för investeringar. Kreditvärderingen för Kenya har försämrats. Nu satsar dock regeringen på 4 områden ; bostäder, matsäkerhet, sysselsättning och hälsa. Men med vilka pengar? Lånade? Man tänker sig dra in mer skatter från utländska bolag och från penningtransaktioner. Men räcker det?
Högt över staden svävar slottet. Det ska stanna där. Gå inte dit. Där riskerar man skärskador av selfiepinnar. Men den är vacker. På håll. Slottet. Och katedralen.
Lik begravdes i 12 lager. Ytan räckte inte till så det var till att begrava i lager. Lika trångt är det i gångarna. Av levande människor med selfiepinnar. En del gravar är viktigare än andra förty de har namnskyltar bredvid stenen. Män. Bara män som ses som viktiga.
Men det är en bra stad. Nära till allting. Putsade fasader. Bra öl. Gå-vänlig. Turister nästan överallt. Och så de gamla tanterna. De som inte viker undan för turisterna utan höjer käppen och föser undan skarorna. Och så männen med stora täckjackor. De som följer efter turisterna. Observerar i vilken ficka iPhonen placeras och närmar sig. Sakta.
Där råder frid.
