Drömmar är ofta dimmor. Ofta. Inte i natt.

Jag hade bott 4 nätter på Radisson Blu i Fagersta. Taxin väntar. Jag ska till Arlanda. Väninnan ska vara där. Vi ska ut på en 4 veckors resa runt i Europa. Jag checkar ut. In i taxin. Efter 500 meter säger chauffören – ”Du ska till Arlanda utan bagage?”.

Jävlar. Resväskan är kvar på hotellrummet. Åk tillbaka. Vänta. Som tur är så har jag 2 presentkort a 500 SEK till Taxi Kurir som chauffören säger att han accepterar. Han parkerar en bit från hotellet. Väntar. Jag in till receptionen och det är där helvetet börjar. Pratar med än den ene än den andre. Ingen har en lösning på problemet. De bläddrar i pärmar. Hittar ingen lösning på hur jag ska få ut min väska från rummet. Jag är ju utcheckad. Jag blir arg. Frågar efter ägaren. Men han vill inte bli störd. Han är inte där säger personalen. Vid det här laget är ungefär 10 i personalen inblandade. Ägaren är ”en rockmusiker som är mer av en kuratorstyp” säger en av de många receptionisterna.

Jag går för att avboka taxin. Detta tar ju tid. Han har parkerat taxin djupt i ett dike. Det är svårt att få upp dörrarna. Men där sitter han och äter blåbärspaj. Han får presentkorten. Sedan hittar jag inte hotellet. Däremot ringer väninnan. Hon är inte på Arlanda. Hon tycker vi kan åka nån annan dag för nu har hon köpt blommor och ska ha grillfest och har ordnat med ett sällskap till ”den blyge läkaren från Vällingby”. Hon tycks mena mig.

Jag tappar telefonen. Den landar på fel sida precis som en smörgås och glaset splittras.

Adjö till omvärlden.