Eller det var ju i morgon jag skulle börja. Alltså i dag.

Försäkringskassan i Örebro. Min nya arbetsplats. Så det var måndag kväll i Örebro. Ett knytkalas i en blivande kollegas hus. Stort kök. Mat överallt. Det låg två döda råttor på en långbänk – men de täcktes delvis över av varsin kökshandduk. Allteftersom kvällen gick så blev råttorna alltmer avgnagda. Det bekymrade mig inte då. Men det gör det nu.

Det var ett trevligt kalas. Trevliga blivande kollegor. Jag visste inte riktigt vad jag skulle arbeta med. Informationen var bristfällig. Men jag skulle inte få komma till jobbet på fredagen för då skulle TV komma dit och filma inför sin nya serie om “Livet på Försäkringskassan” – en serie som skulle öka folks förtroende för Försäkringskassan. Jag var inte skolad ännu i hur  svara på frågor från media. Så en ledig fredag.

Jag försökte skämta lite om huruvida jag skulle spionera på sjukskrivna, om jag fick googla på dem och allt sånt där fördomsfullt  jag misstänker att  de egentligen gör på Försäkringskassan. Inget gensvar. Inget skratt. Bara svaret;- “Vi är måna om försäkringstagarna!”

Det var en riktigt lång dröm. En sån där där jag vaknar upp bekymrad över att inte ha ordnat med bostad i Örebro.

Och självklart drömmer jag sådärlångt efter att ha sovit i 10 långa timmar – trött efter nattflyget från Paris, där  jag bara sov 3 timmar för att väckas upp av det hurtfriska tjoandet om “Coffee or tea?” klockan 04.00. När jag hade kunnat sova en timme till. Hade jag fått det så hade säkert inte de avgnagda råttorna dykt upp i drömmen.

Det var ett bra flyg. Som började vid gaten.

-“We will follow you were ever you go!” sade den amerikanska damen med den sure maken. De skulle åka vidare till Victoria Falls och sedan till Rwanda för att möta gorillor. Vi var alla förvirrade om hur köerna fungerade inför påplanklivandet. Så amerikanskan ville följa i mina fotspår. Det gjorde hon rätt i för jag stod i rätt kö. Visade det sig. Under tiden hann vi prata och prata och prata. Dock ej hennes make som inte sade ett ord. Han bytte dock plats och ställde sig mellan oss. Det var det sista jag såg av hennes tandställning. Till morgonen efter när vi klev av planet och hon var lika hurtig som kvällen innan. Så jag antar att hon sade ja till “Coffee anyone?”  utropet.