Var det en pingismatch?

Ingen riktig match” sager en askadare. En debatt mellan tva politiska huvudlinjer om Sveriges ekonomi. Ingen riktig match blir omdomet. Som om det vore Stoickholm open i tennis som har gatt av stapeln eller ett distriktsmasterskap i bordtennis.
Politik. Politik handlar om hur samhallet ska formas. Eller sa borde det vara. Istallet har politik blivit en sport. Vem kan basta statistiken? Vem oppnar tuffast en debatt?
Var hamanr fragorna om vad partierna vill gora for att forma samhallet? I eftersnacket i basta fall.

Den andra tidningen / DN / refererar daremot om vad som faktiskt sades. Heder. Mycket mer informativt for den som inte sag debatten.

Och de andra?

Det ar som om nagot saknas. Jan Ericssons uppdrag till riksdagens utredningstjanst bestod av;

Jag har därför låtit Riksdagens utredningstjänst (RUT) undersöka hur jobbskatteavdraget påverkat andelen barn som lever i familjer med en disponibel inkomst under gränsen för försörjningsstöd. Kort sagt har utredarna undersökt hur jobbskatteavdraget påverkat barnfattigdomen i Sverige genom att jämföra dagens situation med hur det skulle ha sett ut utan jobbskatteavdraget, allt annat oförändrat.”

Men de familjer som inte har nagot jobbskatteavdrag? De som inte har fatt in en fot pa arbetsmarknaden? Eller som ar utforsakrade? Skattereduktionen gors pa skatt pa anstallning eller naringsverksamhet, inte pa sjukpenning, forsorjningsstod etc..

Sa Jan Ericssons fina siffror visar upp hur barnfattigdom minskat med 13% for barn till foraldrar med arbete – inte for hur alla barn i riket har det.

Eller inte ens det – denna blogg av HBT-sossen har gatt till kallan.

Ericsson far ocksa svar fran en SSU are i riksdagen som dock kranglar till det lite. Ericsson pastar ju faktiskt inte att barnfattigdomen minskat for alla – han har ju bara latit utreda dem med jobbskatteavdrag. Han pastar ju ingenstans att barnfattigdomen skulle ha minskat generellt.
Problemet som Ericsson undflyr ar att de med jobb blivit mindre fattiga men mycket pekar pa att de utan jobb blivit allt fattigare. Det paraply som Juholt pratar om har blivit allt mindre.

Ericsson svarar SSU:aren. Men med goddag yxskaft … Tjatandes om löntagare med jobbskatteavdrag. Det är som om mantrat “jobbskatteavdraget” skulle vara lösning på allt. Ericsson skriver att han har träffat löntagare – men han verkar inte ha träffat de sjukskrivna och de som lever på försörjningsstöd.

Eufori omvandlad till skepticism eller…

….bara let’s wait and see. 24% säger sig ha förtroende för Juholt.
Det låter inte mycket säger de som euforade vid kongressen. Men vad innebär det att “ha förtroende” för någon? Det är inte nåt som kommer med automatik,
En ny man med mustasch rider in i stan. Han kliver in i saloonen och klirrar med flaskor (vilket retar Maria Larsson) – han häver ur sig några skämt (Göran Persson skrattar så han kiknar).
-“Han verkar trevlig” säger folk.
Så långt är allt bra men om man skulle ställa frågan – har du förtroende för honom? – i detta läge så blir ett ärligt svar : låt oss se vad han åstadkommer.

Den ständiga rädslan…

…..för vad förtroendevalda i partiet kan hitta på. Sverigedemokraterna. De har i flera år tjatat om att i Sverige är det bara de som tar debatten om flyktingfrågan och alla andra tiger. (…not really based on a true story…) Denna världsbild lockar givetvis till sig sådana som tycker de absolut ska ut med sin sanning – kosta vad de kosta vill. Tystnaden ska hävas. Tänker de. Och de har ju internetuppkoppling. Så ut med foton på mordoffer. Helt virrigt. Och partiet får återigen rycka ut och hötta med fingret åt sin medlem.
Det är ju inte första gången medlemmar tagit Sverigedemokraternas “det är bara vi som vågar” på allvar. Tror de.
Under tiden får väl partiet centralt ha 24 timmars jour för att hålla koll på vad medlemmarna kan hitta på.

Och så tar bloggaren saken i egna händer. Och raderar det senaste årets blogginlägg. Så det fanns mer stollerier där.

En svidande örfil

Kajsa Althen levererar en svidande orfil mot Eric Slottners tankar om vad han ska pyssla med i stadsbyggnadsnamnden och Skonhetsradet.

För att klara av att vidareutveckla stadens arkitektoniska kvaliteter behöver man som politiker avstå från att lägga sig på den nivå där man börjar föreslå kupoler och spetsiga toppar i ställer för platta tak eller att förespråka buktande fasader i stället för släta. Stockholms enorma expansion de närmaste åren ställer helt andra frågor än utsmyckningar på dagordningen.”

Ord och inga visor. Lat andra tanka pa kupoler och utsmyckningar. Det kan de battre, menar Althen.
Och sa ar det. Politiker som ar valda for att forma samhallen – undanroja hinder – tanka langt framat ar i dilemmat att de samtidigt forsoker ordna med fler roster infor nasta val. Da galler det att gora utspel som vilken Linda Rosing (heter hon sa?) eller Big brother f d deltagare som helst. Da blir en kupol viktigare an samhallsplanering i stort.
Sa det galler att vaga tanka langt – och forklara for valjaren varfor andra kan kupolera battre och vaga ta pa sig sin politikerroll helt och hallet. Gor Slottner det sa kommer han att svara Althen att hon har helt ratt.

Slottner svarar. Med goddag yxskaft. Troendes att Althen vill att han ska planera miljonprogramsområden när hon skriver att politiker borde planera för framtid i stället för att peta i detaljer. Slottner hävdar att hans uppgift är att motverka det fula- som om hans omdöme skulle vara facit. Herremjnje vilket spektakel. En politiker som tror han är skönhetsexpert bara för att hans parti placerat honom i en kommunal nämnd.

Som ur den heliga skrift…

Innantillasning ar en dygd. Men inte i en tv-debatt dar det ska avgoras vem som ska bli Perus nasta president.

Keiko har ett manuskript, men inbland hojde hon huvudet. “Kom ihag att le” var mantrat.

Och sa raskt sankte hon huvudet igen.
Baste innantillasningen tog Ollanta hand om.

Till och med sa han laste samma papper tva ganger.

Castaneda fick vackas en gang.
-“Ar det min tur att fraga?” Medan han letade efter fragan hade hans 30 sekunder gatt – sa det blev ingen fraga.

Under tiden skickade damen framfor sms till Kuzcsunsky.

Sa vem vann debatten? Det diskuteras idag och alla ar overens om att deras kandidat vann, men att Ollanta laste for mycket innantill.

“Jag vet inte varför annars man skulle engagera sig”

Säger Styrelseordföranden i stiftelsen som tagit bort ordet “behövande” ur sina stadgar och börjat dela ut bostäder bland de föreningar som ingår i styrelsen. Varför skulle man engagera sig ideellt om man inte kan tillskansa sig någon vinst? Det är vad han grubblar över – i samma veva som han säger att styrelsen bara för som styrelserna innan har gjort. Ännu märkligare- att sätta sig som styrelseordförande u t a n att läsa stadgarna…..

Det är som om den avlidnes sista önskan var fel. Hon ville nog inte ha fattiga 60+ i bostaden. Egentligen. Tycks styrelsen tänka.

Till och med i Peru….

..finns förbud mot mobilanvändning och sms: ande under bilkörning. Det är som om svenska politiker drabbats av rädsla för förbud även om förbuden behövs. Det går en myt genom landet om att Sverige skulle vara nån sorts världsmästare på förbud, men det är ungefär som när folk i Peru säger att det peruanska köket är det bästa i världen – utan att ha prövat någon annan mat. Så stå upp politiker! Jämför med omvärlden och upptäck att Sverige hymlat länge nog.

Slutdebatten

En märklig företeelse. 5 kandidater i en slutdebatt. Fyra frågor och ett alutanförande. Peru om 5 år. Arbetslöshet. Kriminalitet och narkotikaproduktion. Två minuter var och så får två kandidater ställa frågor till den som nyss talat.
Det läses innantill. Väldigt mycket. Utom PPK. Han utmärker sig genom att glida upp i talarstolen precis som om han kom upp utvek hiss. Han verkar ha roligt. Pappa utrotade lepra och mamma lärde honom ta socialt ansvar.
Keiko pratar om sin pappa. Det får Toledo att rikta sig mot Keiko med tilltalet “tu papi”. PPK blir Mr Kuscynsky och Ollanta blir comandante Humala. Castaneda tilltalar han knappt.
Men vinnare? Hmm PPK för sin humor. Castaneda för att han verkligen försökte ha pondus, men två gånger var han halvsovande. Ollanta var manusbunden till och med när han ställde frågor. Toledo – märkt av allvaret.
Sakfrågorna ..hhmm. Löften on grönare ängar och blötare sjöar. Från alla.

Med andan i halsen rusar Netanyahu…

….. sa fort sa han missar inbromsningen.
Richard Goldstone har i en artikel i Washington post skrivit att han misstog sig pa att Israel hade som policy att attackera civila under Gazakriget. Han sager inget om att israeliska soldater inte utforde brott mot civila.

they also indicate that civilians were not intentionally targeted as a matter of policy.
Detta far Netanyahu att saga:

“– Goldstone har just bekräftat vad vi alla visste… Våra soldater uppförde sig enligt högsta internationella standard.”
Samma Netanyahu vars statsapparat har atalat flera soldater for de brott som begicks i Gaza. Hur gar den ekvationen i hop? Det ar ju inte soldaterna som uppforde sig enligt hogsta internationella standard, det ar det israeliska rattsvasendet som atalade de soldater som utforde brott.
Samme Netanyahu vars statsapparat vagrade samarbeta med den kommission som Goldstone ledde – kraver nu att rapporten som de inte ville medverka till nu dras tillbaka. Hur gar den ekvationen ihop?
Man kan latt jamfora Netanyahus triumferande med vad Goldstone faktiskt skriver – nojd over att Israel undersoker 400 misstankta brott av sin arme, men missnojd over den langsamma hastigheten och bristen pa insyn i dessa utredningar/rattegangar:

For example, the most serious attack the Goldstone Report focused on was the killing of some 29 members of the al-Simouni family in their home. The shelling of the home was apparently the consequence of an Israeli commander’s erroneous interpretation of a drone image, and an Israeli officer is under investigation for having ordered the attack. While the length of this investigation is frustrating, it appears that an appropriate process is underway, and I am confident that if the officer is found to have been negligent, Israel will respond accordingly. The purpose of these investigations, as I have always said, is to ensure accountability for improper actions, not to second-guess, with the benefit of hindsight, commanders making difficult battlefield decisions.

While I welcome Israel’s investigations into allegations, I share the concerns reflected in the McGowan Davis report that few of Israel’s inquiries have been concluded and believe that the proceedings should have been held in a public forum. Although the Israeli evidence that has emerged since publication of our report doesn’t negate the tragic loss of civilian life, I regret that our fact-finding mission did not have such evidence explaining the circumstances in which we said civilians in Gaza were targeted, because it probably would have influenced our findings about intentionality and war crimes.

ps. Det tryck som varit pa Goldstone efter rapportens publicering har varit hart. Ett exempel som visar detta – forutom alla hatartiklar och bloggar som tagit hedern av honom – ar att han inte valkomnades till sitt barnbarns Bar Mitzvah.

SvDs ledarsida andfåddar också på, anklagandes palestinagrupperna för att med skattemedel föra en israelkritisk agenda. Få se nu hur mycket är det nu som SvD får i skattemedel varje år? För det var väl det som Claes Arvidsson bekymrar sig över – propaganda för skattemedel?