¡Acabar con la pobreza extrema en nuestra generación!

TeixeiraPatricia-EspinosaMaria-Angela-HolguinAlonso
Miembros de Latino America en el Grupo de Alto Nivel

Suena imposible. Impensable. Un mundo libre de pobreza extrema. Un mundo en el cual ningún niño nace para morir inmediatamente. Un mundo en donde ningún niño se va a dormir con hambre, en donde cada niño lleva una vida libre de violencia y abuso, tiene acceso a una atención de calidad de salud y nutrición y además aprende en la escuela. Ésta ha sido durante mucho tiempo la visión de Save the Children, sin embargo también puede ser una visión global compartida, y para el año 2030 tal vez, incluso, una realidad.

Un panel de líderes mundiales entregó recientemente sus recomendaciones sobre el futuro en el ámbito del desarrollo sostenible a nivel mundial, al Secretario General de la ONU. Este panel también cree que esta visión pueda ser nuestra realidad.

El Grupo de Alto Nivel de la ONU, presidido por los presidentes de Indonesia y Liberia y el Primer Ministro británico, parecían listos para tomar un camino prudente. Se habló inicialmente de que hoy el mundo es un lugar muy diferente al del año 2000, cuando los gobiernos acordaron reducir a la mitad la pobreza y asegurar que cada niño y niña pudiera ir a la escuela. Abordar la desigualdad es un tema demasiado político, decían algunos. Muchos temen que pensar que vamos a eliminar el trabajo infantil y la mortalidad materna no es algo realista.

En un momento de debilidad en el tema de cooperación internacional, estas expresiones hicieron que muchos de nosotros dentro de la sociedad civil nos preocupáramos de que el Panel no tuviera suficiente fuerza y entregaría un informe débil y poco ambicioso que dejaría de inspirar a los gobiernos, la sociedad civil, el sector privado – y a todos nosotros – con respecto a las medidas necesarias para poner fin a la pobreza extrema.

Pero lo han hecho. El Panel ha emitido un informe en el cual logra un buen equilibrio entre la ambición y el pragmatismo; un informe que ofrece un contenido completo mostrando que podemos ser la generación que acaba con la pobreza extrema, el hambre y las muertes infantiles prevenibles, y así poner el mundo en un camino de desarrollo más equitativo y sostenible.

Este éxito se debe en gran parte a la composición y el compromiso del propio Panel. Han utilizado su aprendizaje de las lecciones de su propia experiencia en el trabajo de desarrollo y de la crisis económica europea: los representantes de África y Asia lucharon duro para asegurar hacer un énfasis en la distribución de los beneficios del crecimiento, la reducción de las desigualdades y la transformación de las economías para ayudar a sacar a sus pueblos de la pobreza.

Los latinoamericanos en el panel, representando grandes economías emergentes, aseguraron un marco verdaderamente universal, con responsabilidades para todas las naciones para ofrecer un futuro más sostenible y más limpio para todos.

Todos en el panel promovieron un enfoque crítico en el desarrollo humano – la salud, la educación, la nutrición, el agua – fundamentos de nuestro bienestar individual y el de las sociedades y economías enteras.

Save the Children está especialmente satisfecho de ver al Panel proponer metas mundiales para poner fin a la pobreza extrema de ingresos, terminar con la mortalidad infantil y materna evitable, erradicar el hambre, erradicar la violencia contra las mujeres y los niños y asegurar que la gobernanza sea más abierta, transparente y responsable.

También el informe deja claro que para que el progreso sea equitativo se tienen que monitorear diferentes grupos sociales con diferentes ingresos- y que se llegará a cumplir un objetivo el día cuando todos estos diferentes grupos hayan sentido los beneficios.
Las desigualdades que se sufre a causa del género, la edad, la discapacidad, el lugar donde se vive o los ingresos con los que se cuenta, son la principal amenaza para el progreso de desarrollo – los niños de los hogares más pobres están casi 3 veces más en riesgo de sufrir desnutrición que los niños de los hogares más ricos. En algunos casos, la desigualdad es una cuestión de vida o muerte. En Nigeria, por ejemplo, los niños más pobres tienen el doble de riesgo de morir por causas prevenibles que los niños más ricos. Esto es una situación inaceptable y felicitamos el Panel para atacar tales desigualdades.

Sin embargo, el informe no es tan fuerte como nos hubiera gustado en algunas áreas. Hubiéramos querido ver un énfasis mucho más claro sobre la prestación de servicios universales, especialmente la cobertura de salud universal y accesible para garantizar que todos los niños tendrán acceso a los sistemas de protección social integral. Queríamos ver un objetivo de reducir de manera explícita la desigualdad de ingresos y un mayor énfasis en la reducción del riesgo y la preparación ante desastres, algo que tan crítico en la cara de los afectados por desastres relacionados con el clima, que afectan desproporcionadamente a los que ya viven en la pobreza.

No obstante, instamos a los gobiernos a prestar atención a estas propuestas ambiciosas, ya que deliberan los futuros objetivos del desarrollo global, a partir de un evento especial en la ONU en septiembre.

Hay mucho por debatir sobre los detalles, pero es importante que el Panel haya entregado una visión que pueda ser dirigida a todos los gobiernos del mundo. Es hora de que escuchen.

Con menos de 1.000 días hasta que el actual conjunto de objetivos de desarrollo (los Objetivos de Desarrollo del Milenio, ODM) expire en el 2015, los gobiernos deben decidirse sobre las metas que nos guiarán a todos al 2030. Tienen el informe del Panel, tienen recomendaciones de la sociedad civil, y lo más importante – tienen las voces de sus ciudadanos que los guíen.

2012 in review

The WordPress.com stats helper monkeys prepared a 2012 annual report for this blog.

Here’s an excerpt:

The new Boeing 787 Dreamliner can carry about 250 passengers. This blog was viewed about 1,500 times in 2012. If it were a Dreamliner, it would take about 6 trips to carry that many people.

Click here to see the complete report.

De är på utdöende, men ibland…

..dyker det upp en. Igår kväll. Det är hamburgerfestival, säger kyparen. Till och med en efterrättshamburgare. Den serveras dock inte med french fries. Men det är inte hamburgare jag tänker på. Det är damen. Hon kliver in i sidled. Hon är liten. Lite krum. Går i sidled. Liksom kastar fram det ena benet och hasar det andra efter sig. Muttrar på spanska. Går fram till buffén. Plockar lite. Smakar. Inte nöjd. Vid utgången finns ett bord med en kasse med plastformar. Roomservice delivery. Hon lyfter locken – smakar. Muttrar. Går. Det är inte hennes mest nöjda dag.

Frukost idag. Här kommer hon igen. Tar en skål med jordgubbar och en kartong mjölk. Ställer sig vid ett bord där en man sitter. Tar en servett från bordet. Inte den närmaste servetten utan en som hon måste luta sig över mannen för att nå.
Och så ställer hon sig där. Vid bordet. Stirrar på mannen. Han fattar vinken och byter bord. Det var hennes stol. Nöjd doppar hon jordgubbarna i mjölken och fortsätter vara unik.

Spekulationshysteri

Det smäller en rejäl bomb – eller två i Oslo. Vips börjar spekulationerna – vem vill skada Norge?
– Muhammedteckningarna! Gastar man i Sky News.
Eehh.. Men det var ju i Danmark.
– Men Verdens Gang har ju publicerat teckningarna och deras kontor ligger ju nära regeringsbyggnaden! Gastar en pa Twitter.
Eeeehh… Det var Magazinet som publicerade teckningarna i Norge.
– Al Quaida! De har hotat Norge 2007! utropar nästa.
Eeehhhhhh.. Varför vänta till 2011 då?

Det verkar finnas en drivkraft att se Al Quaida i allt. Sa mycket al Quaida träd så man inte ser skogen. Norge befinner sig i krig i Afghanistan och i Libyen. Där finns ett mycket starkare motiv än enskilda islamister som inte gillar karikatyrer. Libyen har ju tidigare arrangerat attacker i andra stater. Men stater som anfaller stater är inte lika snabbt att tänka på som om den muslimske grannen sitter och snickrar på en bomb i köket. Sverigedemokratiskt och Framskrittsparti-tänkande om invandrare som ett hot mot tryggheten får snabbare genomslag än tanken om Norge som ett krigförande land och vilka konsekvenser detta kan ha. För inte är det väl så att krig bara förs på bortaplan?

Strax efteråt kliver en lång, ljus man i polisuniform ut mot ett sommarläger som socialdemokratisk ungdom driver. Det finns ett samband, säger polisens talesman.
Ja- ett muslimskt samband, muttrar reptilhjärnorna, missandes gärningsmannabeskrivningen. Varför rusar inte tankarna mot en UNA-bombare? En rättshaverist som vill hämnas på det system han lever i? varför ska det tänkas “muslimer” direkt?
Samma fälla klev jag in i. Libyen. Ångrar min egen hysteri.

En sista fundering innan sömnen. De som rusar runt “politiskt korrekt” och andra SD sajter- och som var så snabba att rusa in på muslimspåret- och så visar det dig vara en av dem själva, en Internet- kommentator som avskyr muslimer – leder det då till nån sorts eftertanke?

En lag som tar ställning

Samtycke vid sex. En självklarhet att man tittar den andre i ögonen och frågar “vill du?”. Men så funkar inte lagen idag. Lagen markerar att det är ok med sex om man inte hotar eller använder sig av våld för att då sin vilja fram. Oavsett om den andre vill eller inte. Lagen tillåter en “jag tror den andre ville..”
Madeleine Leijonhufvud är besviken på de remissinstanser som är tveksamma till en lagändring. Med rätta.
När lagen emot barnaga genomfördes riktades kritik för “ska barnen nu polisanmäla föräldrar?”. Kritikerna missade att lagen framförallt var en markering om var gränser går för uppfostran – huvudsyftet var inte att kriminalisera föräldrar – det var att markera en gräns. På samma vis skulle en lag som markerar att samtycke behövs för sex vara en gränssättning sägandes att man ska försäkra sig om att den andre vill och inte tänka “jag ville ju bara passa på”. Självklart kommer en del att raljera om skriftliga intyg, men de har nog i så fall aldrig haft sex som bygger på en ömsesidig förförelse.

Bush hade åtminstone fotograferat sig med villebrådet

Usama bin Laden hittad. Skjuten till döds utan så mycket motstånd. Gunnar Hökmark resonerar kring hur en ev rättegång skulle ha sett ut om han istället hade tillfångatagits. Men han missar en sak nar han resonerar om hur försvaret av Bin Laden hade formulerats – och det är VAD hade kalrn egentligen sagt om sina tidiga CIA kontakter och stöd – under motståndskriget mot Sovjetunionen i Afghanistan.
Jag tror det är ett av skälen till att det blev så bråttom att avrätta honom – ett annat : var skulle rättegång ske? Var skulle han hållas fängslad?
Mycket lättare att hantera en död Bin Laden….
Försvaret för tortyr, försvaret för avrättningar – med “detta är ett unik fall och han planerade att döda fler” håller inte. Det är demokratin som ska försvaras – med demokratiska medel, inte med diktaturens medel. Hur ska man annars kunna hävda demokratins överlägsenhet?
Rubriken då- George “he tried do kill my daddy” Bush hade skrävlat betydligt mer än Obama har gjort.

“Ni kan väl flyga runt lite!”

Svenska plan i Libyenkriget flyger runt och tar foton på Libyens luftförsvar. För det får man väldigt mycket beröm från Nato. Duktiga fotografer, typ. Borde inte sånt kunna skötas av satelliter? Eller så görs det redan medan svenskarna får känna sig duktiga. Flyg runt lite, typ.

Inga paskkarringar…

.. i Lima. Det ar bara runt halloween som barnen vandrar runt och vill ha godis. Istallet bars det pa kors. En man har burit sitt kors i 21 ar. En god kristen. En vandrande kristen. Jag tror han slipar pa sitt kors medan han vantar pa nasta pask.

They are here now!


Granatäpplen. Nigella Lawson vet hur man gör. Knåda äpplet på en skärbräda. Knåda och tryck. Skär i två halvor. Bunke. Träslev. Slå. Banka. Kärnorna faller ur ner i bunken. 4 matskedar socker. 4 matskedar champagne. Kylskåp. 15 minuter. Njut.