Halvvägs hit var jag 30 år. Klapperstensstrand på Korfu. Jag har kvar en keramikskål därifrån.
Det har blivit många keramiskålar sedan dess.
Peru. Många skålar från Peru.
Luta på huvudet
Jag gör alla framtida flytt besvärliga ju mer keramik jag samlar på mig.
Mexico
Min skamskål från Nicaragua, Kosta 0,25 USD . Förty försäljaren visste inte att det hade devalverats valuta med 500% dagen innan. Jag skäms fortfarande fast det brottet är preskriberat – detta hände 1991
Sverige
Etiopien
Men just det. Halvvägs hit. Då. Jag var en präktig kurator. Inte mycket tid för mig. Mycket mer tid för vem jag borde vara. Jag satt i en kommunstyrelse. Jag lärde mig mycket om björkrötter som saboterade vatten och avloppsledningar.
Jag lärde mig inte mycket om mig. Jag var fullt upptagen med vem jag borde vara. En lördag varje månad tog jag tåget till Stockholm. Jag kom fram vid frukosttid. Sen frukost. Samma kafeteria varje lördag. En DN. En ost och skinkfralla. Kaffe. Vad gör jag i Stockholm? Jo, man borde vara där. Ibland. Så jag var där. Tills jag tyckte att jag var trött på alla som gick fort så jag åkte hem.
Något år senare. I New York. Mötte jag människor som hade en kasse med fin-skor medan de rusade gatorna fram med gympa-skor på fötterna.
Sedan dess har jag gått fort men utan att ha en kasse med fin-skor. Att gå fort tyder på att man vet vart man ska gå. Eller inte. Att gå fort betyder mer att man blir svettig.
Jag har gått fort – efter munkätandet på Korfu – till Mexiko och sedan har det bara rasat på med land efter land. 72 länder. 7 länder har jag varit bofast i. 65 länder har jag drällt i.
Jag har inte ätit munkar sedan Korfu 1988. Där fick jag för övrigt en örfil på ett diskotek. Jag var värd en örfil men inte för avsikten.
Men det var Fagersta jag bodde i. En sån där stad man missar om man kör för fort. Eller går för fort. Men går man långsamt så är det många gardiner som det gluttas bakom. Många kaffekoppar som man kan dricka. Utan att prata.
Det öppnades ett kafé – Vallonen – på stans 43 meter långa gågata. Det kom in ett par. De beställde varsin kaffe. Satte sig ner och svepte kaffet. På 38 sekunder. Sedan gick de. Utan att ha fin-skor i en kasse. De hade inte bråttom. Men de hade inte tid att sitta still och slicka på en kaffekoppskant.
Det var det jag gillade med Fagersta. De flesta levde sina liv. Inte andras liv.
Och med mycket keramik i bagaget går det inte att gå fort.
Förrätt ; krabb tartar. Detta blev kvällens tema. Mer vackert än gott. (Fast det ändrar sig på slutet). Inget sting. Ingen smaksensation. Bara en hederlig krabba.
Varmrätt; Pilgrimsmusslor med tryffelrisotto. Här var jag lite orolig innan. Jag älskar inte tryffel precis. Men smaken uteblev. Återigen var det skönheten som gick före smaken.
Dessert; Sufflé på Grand Marnier. Ingen skönhet precis – ser mer ut som en nyvaken groda. Men smaken. Definitiv.
Just det. Män och krig. På Armemuseum. (Jag tänkte att det skulle vara svalt därinne – det är det inte) Museet är en dröm för vapenfetischister. Det är metall och gjutjärn och vassa svärd och spetsiga hillebarder. Och Charles de Gaulle.
En hel källare med Charles lite här och var. Hållandes tal. Planterandes rosor.
HologramKalle.
Graven är omcirklad av vaktande statykvinnor. Och mysljus.
6. Zoe. Otuktad schweizisk schäfer.
9. Jag längtar efter en stad där jag kan snubbla nerför trapporna och äta frukost på en trottoarservering. Eller inte. Arman skulle ju bete sig som Zoe.
Jag ser en ny frisyr. Det rakas och det lämnas. Det lämnade lägger sig över det rakade som ett tungt överkast.
En god fisk.
Det är nog allt rökande som åstadkommer detta. Försurningsprocess.
Jag tror det är ett Valdemaren Monster. En avlägsen kusin till Loch News monstret. Eller en svan. Vilkendera i Valdemaren . Det är tyst. Dagen före stora midsommartabernaklet.
-”I haven’t seen you in a long time!”
Detta vykort finns i 2 exemplar. Ett skickades till ett hotell i Lysekil. Det andra ramade jag in. Det har hängt på en vägg i Fagersta, på en vägg i Märsta, på en vägg i Vällingby, på en vägg i Bryssel och sedan låg det i en lagerlokal i Norsborg i mer än 10 år innan vykortet fick för sig att flytta till Nairobi. Där stod det. Det inramade vykortet. Tills det ramlade ner och ramen lossnade och minnena från Hemavans högfjällshotell brakade in. Det var inte bara ett kort på en västerbottnisk gård. På baksidan fanns ett utkast till ett meddelande.
Facklig kurs. Hemavans högfjällshotell. (Mitt tredje högfjällshotell – på det första lärde jag mig avsky Irish Coffee – på det andra skrattade jag i en vecka).
Jag fick inget svar. Hon var väl arg för att jag stack henne med nålen.
Sista dagen i Casablanca. De som skulle lämna staden i fredags kom tillbaka. Royal Air Maroc behagade ställa in planet till Nairobi. Det ger lite spänning inför söndagens hemresa.
Bättre var det på United Nations Square.
