I’m not sure when or where it began…..

.. but I’m sure my fascination is there because it gets wrong 2 times of 3.

Why? How? It’s after all one of the most famous cocktails in the world. But it behaves like the MaiTai in the restaurant Casa Blanca in Quetzaltenango 1992;

-“What is in a MaiTai?”

-“A little bit of Mai and a little bit of Tai” was the answer.

And that is the story of the Dry Martini. Everybody has heard of it but few know him/her well.

iphone15 008

1860? Or some years later? No one knows the exact origin but the birth doesn’t matter. Its the life that counts.

But I think it was this little restaurant in Montevideo, Uruguay, where it all started. 

The fascination of how the easy becomes the difficult.

 The waiter said it would take at least 20 minutes to prepare the steak so would it be possible that I would like to have a drink while waiting?

Ok – a dry martini then. He came out with a glass with ice and Martini Bianco.

Nononononononononononono! 

-“Bring out the bottles instead!

He did so and i did my best to instruct him. He was happy ;

-“No I know a new drink!” 

But he came back after 2 minutes saying they were laughing at him when he said there was a new drink in town.

-“They say its what James Bond always drinks. And I told them that he was sitting on the terrace. So now they will not laugh at me anymore.”

But even if the cocktail is more than 150 years old – it has had its  development. The ratio of gin and vermouth was initially  50/50. That I would call “bläääääää“. But I would not recommend the Minja Peuschel ratio – that of pouring up gin and calling one’s aunt and ask her to hug a bottle of vermouth.

I go for 4 parts of gin and 1 part of vermouth.

Or as they do at Osteria restaurant on Lenana Road in Nairobi; 3 parts of gin and one part of Martini Bianco.

Another terrible mix. And to really improve it they added black olives…..

Up to today – it gets wrong 2 times of 3. Totally wrong.

A glass of vermouth. Or a glass of sweet vermouth. Or as in a bar in Sandton, South Africa. Vodka instead of gin.

How can a beloved friend be so unknown?

Why I will never ever visit SouthAfrica again – and why I will never ever fly with SouthAfrican Airways again

-“Why are you frustrated?” the policelady asks me. -“Because I am arrested without knowing why.” -“You are not arrested….” She insists I’m not arrested even if she has taken my passport and has asked me to sit down – now almost for 2 hours in a police office somewhere in the hidden parts of Oliver Tambo International airport. Some hours later when I am sitting in the airplane the purser says; -“We have been informed about you. It’s confidential information, so we can’t tell you.” And that is where I fell totally abandoned by rule of law. I mean, its ok – I’m on a flight home. I should be in a safe environment in a couple of hours. I Think. I will never ever travel to South Africa again. I will never ever fly with South African Airways again. But the feeling of being accused without knowing what one is accused of is a strange feeling. An awkward feeling. A feeling noone should feel. If one is accused – one should know what one is accused of. This happened to me for a couple of hours – but I know there are people suffering this for years. Somewhere. Accused without knowing for what. South Africa – a country I have really really liked. First time I visited was the year 2000. CapeTown. Penguins. Good food. Brilliant white wine. Thereafter 3 or 4 new visits. Mainly Pretoria for work. Still good food. Still nice shopping. And then January 2015. Everything changed. Landing in Johannesburg January 1st. -“Have you reported your passport as stolen?” -“No? It’s here – you are holding it.” -“Wait here..” A policeofficer comes and asks me to follow – we pick up my luggage and we go to the police station in the darker corridors of the airport. Grey dirty carpet on the floor. Into a room – Cell no 1 it says outside. We go through my luggage. I have to do some sort of half undressing. -“What has this to do with my “stolen” passport?” -“Nothing. Its not about your passport. It’s about you.” But that is the only information I get. It’s about me. But what about me? No answer given. I try – “Is it because I travel so much?” No answer. -“Is it because of my travels to Peru?” No answer. But after all checking they release me. I stay 4 days in Sandton and really like the food and almost forget that strange airport procedure. Until this morning. Back at the airport. 3 hours before flight. I want to have breakfast. I want to do some shopping. After all – Oliver Tambo Airport is a great shoppingmall. But no. Passport control. -“Can you wait here? There is something about your passport..” So back to the policestation. My handluggage is checked. Of course nothing strange to be found there. Even if the contactlenses are suspiciously checked. (Same procedure as last Thursday). But this time I dont have to take my pants off. But then its the checked in luggage that has to be checked aswell. And…. the solution for this is to sit in the policestation for 2 1/2 hours (!) until its time to board the plane ….. The police claims there is no chance of finding the suitcase otherwise. So I sit and sit and sit. And try to start a conversation about my right to information. -“You have done nothing wrong. Just sit here.” -“But if I haven’t done anything wrong – why can i not leave and we meet at the gate? You have my passport after all?” -“No.” So – when the flight is ready for boarding, we rush – me and my accompanying policeofficer to the gate. Long walk. And of course the boarding is by bus- and for this the police has no routines … After discussions forth and back the airline lets the policeofficer in company of a SAA staff follow me in the bus to the plane. Luggage is picked out and there we sit on the tarmac going through all dirty clothes and all toys bought for the dog. And.. gelatine. -“What is this?” The absurd situation when sitting under an Airbus 320 explaining how to use gelatine. But after all checking – the police officer gives me a ok, shakes hand and I board the plane. It’s over. I thought. But no– the purser on board seems not to have received the information that all is cleared. -“We have got information about you but its confidential..” -“So why do you tell me this then?” He refuses to answer. I call him back. -“Why do you treat me as a criminal?” He leaves without answering. So this gives me the only options I can use in this Kafka-absurd situation. 1. Never fly with SouthAfrican Airways again. 2. Never ever visit South Africa again. Of course I understand passangers and their luggage has to be checked and some passangers picked out for extra control. But both when entering and when leaving the country? I understand one has to check luggage – but why not do that at check in if one passanger is suspected? Why not use x-ray and dogs? But most important of all – why not inform the passanger about his/hers rights? Being kept in a police station for 2 1/2 hours without getting information on why – should not be the case. So what can I do? Not much. Continue to wonder why I was picked out. And probably never get the answer. And think about those who are not released from police cells as quickly as I was. But meanwhile I will not travel to South Africa anymore – or fly with SouthAfricanAirways. /home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/340/20573977/files/2015/01/img_2629-0.jpg So what went wrong? Hmm.. my theory is that I do look suspicious when checking my movements around the world. I do travel much. I have many many trips to and from Peru (if one does not know I lived there for 5 years I do look like a merchant of some kind travelling forth and back to Peru). But no questions raised on why I travel. No asking what I do for a living (which would explain the travelling). But ok to suspect me last Thursday. And that took around 30 minutes. But today – my theory is that someone forgot to take away the “warning – here comes a suspicious traveller!” from the computer system. And no – this does not happen to many people all the time. This morning I saw in the logbook at passportcontrol that last person controlled before me was … 4 days ago. And before that some few controlled in December and some in November.

**************

One month later;

> Swedish Embassy – “We can’t do anything. Maybe you should contact the SouthAfrican Embassy.”

> South African Police –“We will investigate and let you know.”

> South African Airways – total silence.

Det där hade jag aldrig varit med om förr

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/340/20573977/files/2015/01/cimg9204.jpg
-“Ta av dig kläderna!
Men det där hände senare.
Det hela började med 3 långa timmar på Jomo Kenyatta International Airport.
En av de mer tråkiga platserna att vistas 3 timmar på.
Men att åka dit senare är en risktagning.
Trafiken kan vara hur oberäknelig som helst.
Men igår tog de 15 kilometrarna 20 minuter.
Flyt.

South African Airways. Ett trött bolag. Ett nästan tomt plan. Flygvärdinnor med foträta skor och stela leenden.
Mn massor av mat.
-“Vill du ha varmrätt nu?
-“Va? Var inte biffsalladen varmrätt?
-“Nej, Det var en förrätt!

Filmer- 2 stycken.
Först skulle Emma Thompson och den där f d James Bond, den smilige, stjäla en diamant. Tråkigt.
Men det blev värre sedan. Will Farrell var en tomtenisse i trikåer.
Stängde av ljudet.

4 timmar i luften.

Oliver Tambo International airport.
Först i kön till passkontrollen.
Men sist därifrån.

-“Sir- har ni anmält ert pass som stulen?
-“Nej.”
-“Vänta här..

Jag tjuvläser på dataskärmen.
En liten ruta har dykt upp ovanför mitt passfoto – men jag ser inte vad som står där.
En polis dyker upp – vi går och hämtar min resväska.
Går i korridorer. Länge.
Kommer till ett poliskontor.
En poliskvinna äter en fruktsallad. De andra tittar på tv.
In i ett avlångt rum.
Utan fönster.
Ful grå heltäckningsmatta.
Depressionsrum.

-“Öppna väskan..
Vi går igenom pryl efter pryl.
Han undrar varför jag bär på ett foto av påven.
Det undrar jag med.
Kontaktlinserna och kolesterolhämnarmedicinen väcker extra uppmärksamhet. Och alla skjortor.
För många för en 4 dagars vistelse.
Han har aldrig hört talas om klädneurotiker.

Och sedan kommer det.
-“Klä av dig!
Förvirrad. Förnedrad. Men efter 2 konjak på planet så kommer jag inte för mig att protestera.
Men det räcker med att jag knäpper upp byxorna.
-“That’s enough!
Det var nog mer “jag har makten och du vet inte vad som händer och hur länge du ska vara här..”
Eller så var det fel färg på kalsongerna.

När jag stängt resväskan frågar jag vad det är för fel på mitt pass.
-“Inget. Du är bara en misstänkt person. Du reser så mycket.
Jag tror det är de ständiga ut- och inresorna från Peru.
Kokainproducent no 1.
Eller så ser jag misstänkt ut.

Först kom holländarna, sedan fransmännen, sedan britterna, sedan indier och kineser och nu är det full turistrulle

1,2 miljoner människor bor på Mauritius.
1 miljoner turister besöker ön varje år.
Alla mauritianer kan adoptera en turist.
Och de gör sitt bästa.

IMG_2576.JPG
En ö mixad på alla vis.
Maten är en kreolsk blandning av indiskt, afrikanskt, arabiskt, kinesiskt.
Gillar
Människorna är en blandning av allt som kommit till ön.
Moské bredvid kyrka bredvid pagod bredvid hindutempel.
Och över allt spanar den 36 meter höge Shiva.

Flygplatsen är knappt ett år gammal i sitt nuvarande skick.
Ett under av effektivitet.
Ut från planet – passkontrollen tar 5 minuter men sedan rullar det på. Hälsochecken – d v s har du varit i ebolatrakter? – Nej tar 5 sekunder, väskan är redan på bandet, taxfreebutiken tar 1 minut, tullen 10 sekunder, valutaväxling 1 minut och sedan in i taxin.
Men – ön är 45 kilometer bred och 60 kilometer lång. Och flygplatsen ligger söderut och hotellet norrut. 1 timmes färd i mörker.
Ser bara de perfekta motorvägarna. Inte en grop så lång däcken rullar.

Hotellet är ett under av effektivitet. Skriv på här och så är ni incheckade! – Kreditkort? -Nej vi har allt vi behöver veta om dig. Ta en drink och sitt ner!

Rummet tar aldrig slut. 2 våningar med 3 terrasser. By the way – ni är uppgraderade. -Tack!
Nedanför hörs plask och prat. En pool. Uppe på taket lyser fullmånen. Plask och whisky i en bubbelpool.
Havet plaskar också.

Blommor – se på blommor, men det är mest träd i Pamplemousses botaniska trädgård. Men det ska rivas i bladen och gnuggas och sniffas. Kanel, nejlika, all spice – inte old spice påpekar guidinnan –. Näckrosbladen – de enorma – börjar ta slut. Sniglarna är svåra i år. Däremot blommar lotusblommorna för fulla muggar.

Åker sedan till Dodo-land. Eller Grand Baie – men allt, handdukar, ölsejdlar, t-shirtar är prydda med den dumma och snälla dodofågeln som dog ut på 1700 talet. Dum-Dodon var nyfiken och kunde inte flyga. Lättfångat byte. Utdött byte. 30 000 Euro får man idag om man hittar ett dodo-ben.
Hittar inget.

Söderut.
Vulkankrater. Skog i kratern. Och svettiga turister.
Helig sjö för hinduerna. I februari vallfärdar 600 000 hinduer dit. Blommor i sjön. Tempelmassor runt sjön. Rosa elefanter. Blå smurfgudar.

Ravin. En turist backar vid djupet. Svindelfransman.

Sjufärgad jord. Taxichauffören ojar sig över fransmannen som äger parken med vattenfallet och den färgade jorden. Han tar in 8 dollar per turist i inträde. Hit åker alla. Han får in minst 5 miljoner dollar i entréavgift/ år men kan inte förbättra vägen.
Jo jorden är färgad. Vackert.

Det är en liten ö.
Men ändå missade vi marknaden i Port Louis.
Vi missade att simma med delfinerna vid den södra kusten.

Men det är ju bara 4 timmars flyg dit.
Nästa gång.

Morogoro

Smakar på namnet. Det är lite Sagan om Ringen varning över det hela- Men inte lika mycket som staden Gondor vid Lake Tana i Etiopien.
Morogoro – 240 km och 52 bensinstationer (!) från Dar Es Salam. Bitvis har vägen rasat efter kraftiga regin i april. Men det går undan.
Bensinstationerna är förresten inte vilka som helst utan rejäla bensinpalats. 52 stycken och fler håller på att byggas.
Det är platt, platt och platt ända tills vi kommer till Morogoro. Rejäla berg som beskyddar staden. Liksom hukar sig över husen.

Hotell Hilux. Fawlty Towers-varning men med charm. Inga skrik vare sig från kunder eller personal, fast nyckeln fastnar i dörrlåset och går inte att få upp. Det finns elektroniska lås men korten går inte att ladda för det är strömavbrott. Och generatorn sätter vi på klockan 1800 minsann.

(Nu kom det in en herre med ett frukttorn på sin tallrik. Apelsinerna klättrar på bananerna som klättrar på papayan.)

Gårdagens besök på Morogoro universitet var givande. Landets centeruniversitet för landsbygdsutveckling. Professorn för skogsbruk berättade att tidigare hade Dar Es Salams statliga universitet den rollen – men “de har ju inga skogar eller jordbruk där!”

Mer Fawlty towers. När man duschar – rejält med vatten, bra tryck och värme! – så blöter man ner toalettstolen som är i samma bås som duschen. Så egentligen behöver man inte spola utan se till att duschen tar hand om spolningen.

Men det är otroligt charmigt.
Frukostservering.
How do you want your eggs?
-2 fried ones please,.
-Whats your roomnumber?
-313.
-What?
-Three one three. Threethirten.
– 2 rooms?
– No, one.

Till middagen;
-Which local beer is the one with best taste?
-Tusker Light

Snart tillbaka till Dar Es Salam. 52 bensinstationer på vägen. Kanske har de blivit fler under natten.

20140807-084401-31441692.jpg

Sådär nån timme före lunch börjar det kurra i magen…

180005_10150091182232530_2354091_n
Solpichi!!!
Ja så hette den. Bolivianskan som kom på söndagslunchen påminde mig om maträtten i Cochabamba. Den enorma tallriken med det panerade köttet som hängde över tallriken över potatis och grönsaker. Nån chili instoppad här och där. Och så två stekta ägg över det hela.

Till lunch. Omöjligt att äta upp allt.
Cochabamba i Bolivia. Det är där man blir fet.
1913987_159268147529_6373629_n
Däremot blir man inte fet i Etiopien. Injera med mosad injera och köttfärs. Slinker ner fort. Blött och kladdigt. Frukost.
206476_10150145368382530_597247_n
Då är maten bättre i Peru. Eller förrätterna egentligen. Som denna potatiskräm med tryffel och pocherat ägg uppepå. Den bästa förrätten jag någonsin ätit. Absolut bästa.
Peruaner säger att deras mat är den bästa i hela världen.
Nej, säger jag. De peruanska förrätterna är fantastiska. Varmrätter och desserter är ….. ok.
1935967_149837757529_2762320_n
Svärdfisk som smälter i munnen.
162877_484757017529_7969429_n
Tiradito – tunna skivor rå fisk marinerad i lime och chili. Suveränt gott.
180529_10150091173787530_5959794_n
Men ibland är detta fantastiskt gott. Efter flera timmars skumpande på eländig vägar uppför ett berg är det gott med torkad potatis med grovsalt. Utanför Oruru i Bolivia.
74629_475892927529_3208557_n
Men den bästa maten?
Spanien. Spanien. Spanien.
Oljeindränkt. Skinkpålagt. Mat att bli glad av. Heta stekpannor. Rejäla portioner.
58021_477911957529_1330095_n
Och så skinka – bra torkad skinka – på nästan allt.

Glöm dröm om Lamu

Nehej. Det är bara att sluta titta på semestervillor på Lamu.

20140722-084833-31713249.jpg
18 juli bestämde sig svenska staten för att avråda från icke-nödvändiga resor till kusten upp till 150 km från somaliska gränsen – och nu denna gång inkludera ön Lamu.
Lamu. Briljant ö med 8 km lång öde strand. Små gränder. Åsnor. Färsk krabba. Hängmattor.

20140722-085044-31844388.jpg
Båtar av alla de slag.
Lojt semesterliv.

20140722-085121-31881445.jpg
För några dagar sedan infördes nattligt utegångsförbud på vägen mellan Malindi och Lamu – 224 km. Från 0630 på kvällen till 0630 på morgonen skulle vägarna vara tomma, detta efter en attack på en buss.
Men se det fungerade ju inte mitt under Ramadan – hur skulle folk komma till morgonbönen i moskeerna? Så det utegångsförbudet lades ner.

20140722-085345-32025553.jpg
Det är inte första gången Sverige utfärdar rekommendation om att undvika Lamu. Så det är bara att hoppas på att lugnet lägger sig. Snabbt.
Lamu är för bra för att undvika.

-“Det är väl inget svårt att sluta röka! Jag har gjort det hundratals gånger!!”

-“I morgon ska jag sluta röka…”
-“Men morgondagen kommer aldrig – den är alltid i morgon..”
Möjligen finns det en vinst i att röka.
På väg till askkoppen därute får man frisk luft.
På väg och på väg tillbaka.

På Orust låg askkoppen långt borta.
Mer frisk luft.

Fortfarande är det lätt att röka i Nairobi.
Det är aldrig långt till en askkopp.

Varför är Göteborg så tråkig?

Bladen har vissnat hos trädgårdsföreningen. Deprimerade plantor. På Kungstorgets serveringar vankas det rejäla portioner av smaklös mat. Radisson Blu hotel har fäst stora chilifrukter av plast på väggarna. Chill ..liksom. NK stänger 1600 en söndag. Avenyn ekar folktom. Det kommer ett enstaka tåg då och då. Nordstan är full av barnvagnar.
Lämnar du Nordstan mosas du av en kall vind och urinstank.

Känn sorg för Göteborg.

När livet kommer ikapp

En dag kom det 5 män med kartonger och omslagspapper. Det hela skedde på Rue Americaine i stadsdelen Ixelles, i Bryssel.

9 år senare kommer 5 män i Kenya med en container. Jag hittar en halvfull kaffeburk. Den blev nerpackad. Det luktar inte kaffe längre. Gräver djupare ner i kartongerna.
Livet kommer ikapp.
Iphone3 169
Det var så det började. Inklämd mellan systrar – stirrandes ut mot världen.
Sedan kommer resten av världen ut ur boxarna. En del av världen stirrar jag häpet på. Hur i all friden har detta hamnat hos mig?
Iphone3 128
Annat väcker glada minnen från ställen där inköpet gjordes.
Iphone3 117
Och en del saker har jag inte den blekaste aning om när var hur. Men inte lika skämmig som en signerad Westlife single.
Iphone3 125
Nu är borden överbelastade. Sofforna fyllda med tyger.
Iphone3 121
Om några dagar kommer nästa container – men bara 2,3 kubikmeter. Detta var 9.
Och eftersom nerpackningen skedde i januari så kan det inte finnas några stora överraskningar.
Iphone3 163
När allt var uppackat – var tanken “så mycket en samlar på sig men också Vad gammal jag är.
Men framförallt – det är inte bra att lagra livet i ett förråd. Minnen ska man leva med. Inte arkivera.