En dag kom det 5 män med kartonger och omslagspapper. Det hela skedde på Rue Americaine i stadsdelen Ixelles, i Bryssel.

9 år senare kommer 5 män i Kenya med en container. Jag hittar en halvfull kaffeburk. Den blev nerpackad. Det luktar inte kaffe längre. Gräver djupare ner i kartongerna.
Livet kommer ikapp.

Det var så det började. Inklämd mellan systrar – stirrandes ut mot världen.
Sedan kommer resten av världen ut ur boxarna. En del av världen stirrar jag häpet på. Hur i all friden har detta hamnat hos mig?

Annat väcker glada minnen från ställen där inköpet gjordes.

Och en del saker har jag inte den blekaste aning om när var hur. Men inte lika skämmig som en signerad Westlife single.

Nu är borden överbelastade. Sofforna fyllda med tyger.

Om några dagar kommer nästa container – men bara 2,3 kubikmeter. Detta var 9.
Och eftersom nerpackningen skedde i januari så kan det inte finnas några stora överraskningar.

När allt var uppackat – var tanken “så mycket en samlar på sig men också Vad gammal jag är.
Men framförallt – det är inte bra att lagra livet i ett förråd. Minnen ska man leva med. Inte arkivera.