Ny i en stad. Var ska jag äta?
Så här gör jag;
På med Tripadvisor. Kolla de negativa recensionerna på de 5 närmaste restaurangerna. (De är alltid sådär 5% av alla recensioner – klagan är en människas arvedel).
Och självklart finns den där. Restaurangen som får beröm för god mat men där kränkhetsfaktorn är hög. Barnfamiljer som vill dela på portioner. Folk som tar lång tid på sig att bestämma sig. De är kränkta. För ägarinnans och hennes ”pudels” (servitör med glasögon) beteende. För hur hon skäller ut både personal och gäster. Hur hon hånar gäster. Hur hon fjäskar för gäster. De kränktas allsångskör.
Jag går dit. Ser ”pudeln” – han ordnar med ett bord på terrassen. Bra så. Än är jag inte kränkt. Jag ser inte ägarinnan. Hon är väl inomhus och kränker någon. Jag får min pasta. Den är helt underbar. Jag får mitt vita vin. Gott.
Ett amerikanskt par sätter sig vid bordet bredvid. Ska beställa. Och vill byta bord.
-”There are mosquitos here!”
Det är inte myggor utan blomflugor. Men jag drar efter andan. Byta bord på denna restaurang? Det kan leda till ett utbrott. Men ägarinnan har inte sett detta.
Sedan ser jag henne. Lång. Blond. Bestämd. Inte ett leende i sikte.
Jag är färdig. Betalar. Går. Fram till henne.
-”Such a nice restaurant!”
Hon fäster blicken i mig. Ena mungipan rör sig lite.
-”Thank you” väser hon fram.
Jag blev bara lite lätt svedd.
Och det är här det är dags att rekommendera denna 
Och så är det avsaknaden av gå-runt-och-stirra-i-en-mobilskärm. Detta gör bara japanska turister. De tar seden dit de kommer och har förmodligen varit i Stockholm först och lärt sig stirra.
Halvvägs hit var jag 30 år. Klapperstensstrand på Korfu. Jag har kvar en keramikskål därifrån.
Förrätt ; krabb tartar. Detta blev kvällens tema. Mer vackert än gott. (Fast det ändrar sig på slutet). Inget sting. Ingen smaksensation. Bara en hederlig krabba.
Varmrätt; Pilgrimsmusslor med tryffelrisotto. Här var jag lite orolig innan. Jag älskar inte tryffel precis. Men smaken uteblev. Återigen var det skönheten som gick före smaken.
Dessert; Sufflé på Grand Marnier. Ingen skönhet precis – ser mer ut som en nyvaken groda. Men smaken. Definitiv.
Just det. Män och krig. På Armemuseum. (Jag tänkte att det skulle vara svalt därinne – det är det inte) Museet är en dröm för vapenfetischister. Det är metall och gjutjärn och vassa svärd och spetsiga hillebarder. Och Charles de Gaulle.
En hel källare med Charles lite här och var. Hållandes tal. Planterandes rosor.
HologramKalle.
Graven är omcirklad av vaktande statykvinnor. Och mysljus.
6. Zoe. Otuktad schweizisk schäfer.
9. Jag längtar efter en stad där jag kan snubbla nerför trapporna och äta frukost på en trottoarservering. Eller inte. Arman skulle ju bete sig som Zoe.
Jag ser en ny frisyr. Det rakas och det lämnas. Det lämnade lägger sig över det rakade som ett tungt överkast.
En god fisk.
Det är nog allt rökande som åstadkommer detta. Försurningsprocess.
Jag tror det är ett Valdemaren Monster. En avlägsen kusin till Loch News monstret. Eller en svan. Vilkendera i Valdemaren . Det är tyst. Dagen före stora midsommartabernaklet.
-”I haven’t seen you in a long time!”
Detta vykort finns i 2 exemplar. Ett skickades till ett hotell i Lysekil. Det andra ramade jag in. Det har hängt på en vägg i Fagersta, på en vägg i Märsta, på en vägg i Vällingby, på en vägg i Bryssel och sedan låg det i en lagerlokal i Norsborg i mer än 10 år innan vykortet fick för sig att flytta till Nairobi. Där stod det. Det inramade vykortet. Tills det ramlade ner och ramen lossnade och minnena från Hemavans högfjällshotell brakade in. Det var inte bara ett kort på en västerbottnisk gård. På baksidan fanns ett utkast till ett meddelande.
Facklig kurs. Hemavans högfjällshotell. (Mitt tredje högfjällshotell – på det första lärde jag mig avsky Irish Coffee – på det andra skrattade jag i en vecka).
Jag fick inget svar. Hon var väl arg för att jag stack henne med nålen.
itsallabouttransparency 