Hotellfrukost. Man tar en bricka, smörgås, pålägg. Filmjölk och ägg. Kaffe. Och så en vandring med brickan. En del svävar runt med sikte på en ledig plats. Andra tar första bästa stol de ser. Två kineser pekar på ättiksgurkan under förvånade utrop.
Sedan kommer hon. Ilsken. Som om alla andra borde utrymma frukostrummet så hon får äta sin frukost i fred. Hon hittar ett tomt bord. Det finns gott om lediga bord. Men ändå dundrar brickan ner på bordet med en smäll. Morgonhumör. Hon matar sig med filmjölk medan hon blänger. Våra blickar möts. Jag viker undan. Hennes blick bränner på mina kinder. Rodnad. Rädsla. Skam. Jag har utmanat henne. För en bråkdels sekund. Jag är brännmärkt. En som mött hennes ilska. På min vänstra kindknota är huden tunnare. Efter bastubad brukar den lysa rött. Så är det nu. Ett stoppmärke som lyser upp frukostmatsalen. Hon har lyckats. Besegrat mig.
Ändå är hon inte effektivt och ilsket affärsmärkt klädd. T-shirt och kavaj. Inte sidenblus och kavaj. Jeans. Inte snäv kjol. Låga skor. Inte smattrande höga klackar. Gustav Vasa-frisyr. Inte uppsatt hår. Samsung 4. Inte 9.
Hon sitter vid ett bord nära. Jag tittar djupt i mitt kaffe. Vågar inte utmana. Hennes min är snörpt. Skeden hamrar mot den nu tomma filmjölkstallriken. Hon kväver ett rap. Stiger upp. Går.
Rummet andas ut. Sorlet vaknar upp.
Frid
Senare på kvällen. Arlanda. Tidigt flyg i morgon. Så en natt på flygplatshotellet. Middag. Skagenröra och bouillabaisse. Och så vill jag ha en dessert.
-”Ta Creme brulée – den är bäst” viskar servitrisen i mitt öra. Sedan tycker hon att jag borde ta en konjak också.
-”Man sover bra om det är korta nätter.”
Det ska bli en kort natt. Upp 04.00 am.
Konjaken kommer. I ett whiskyglas. Servitrisen fryser till mitt i steget.
–”Så får man inte göra. Dålig bartender!” Säger hon.
Ursäkten kommer med notan. 25% rabatt.
Drömmar är ofta dimmor. Ofta. Inte i natt.
Högt över staden svävar slottet. Det ska stanna där. Gå inte dit. Där riskerar man skärskador av selfiepinnar. Men den är vacker. På håll. Slottet. Och katedralen.
Lik begravdes i 12 lager. Ytan räckte inte till så det var till att begrava i lager. Lika trångt är det i gångarna. Av levande människor med selfiepinnar. En del gravar är viktigare än andra förty de har namnskyltar bredvid stenen. Män. Bara män som ses som viktiga.
Men det är en bra stad. Nära till allting. Putsade fasader. Bra öl. Gå-vänlig. Turister nästan överallt. Och så de gamla tanterna. De som inte viker undan för turisterna utan höjer käppen och föser undan skarorna. Och så männen med stora täckjackor. De som följer efter turisterna. Observerar i vilken ficka iPhonen placeras och närmar sig. Sakta.
Där råder frid.
-”Do you want it soft, medium or hard….?” …viskar hon i mitt öra.
Måla in en uggla eller två – så visar du på stor klokhet. Picasso hade förövrigt en tam uggla som hette Ubu. Men det hör inte hemma här.
Sedan kan man ju erbjuda sin skyddslings dotter ut på äktenskapsmarknaden. Visa hennes axlar och smala midja och – vilket min bildning hindrar mig från att visa – låta hennes ena fot sticka ut under klänningen. Så extremt upphetsande tyckte bildbeställaren.
Se där. Vad är det i dimman? Han tog åratal på sig att måla detta.
Ett fartyg lyckades de navigera in på museet.
Och det är här det är dags att rekommendera denna 
Och så är det avsaknaden av gå-runt-och-stirra-i-en-mobilskärm. Detta gör bara japanska turister. De tar seden dit de kommer och har förmodligen varit i Stockholm först och lärt sig stirra.
