Drömmar är ofta dimmor. Ofta. Inte i natt.
Jag hade bott 4 nätter på Radisson Blu i Fagersta. Taxin väntar. Jag ska till Arlanda. Väninnan ska vara där. Vi ska ut på en 4 veckors resa runt i Europa. Jag checkar ut. In i taxin. Efter 500 meter säger chauffören – ”Du ska till Arlanda utan bagage?”.
Jävlar. Resväskan är kvar på hotellrummet. Åk tillbaka. Vänta. Som tur är så har jag 2 presentkort a 500 SEK till Taxi Kurir som chauffören säger att han accepterar. Han parkerar en bit från hotellet. Väntar. Jag in till receptionen och det är där helvetet börjar. Pratar med än den ene än den andre. Ingen har en lösning på problemet. De bläddrar i pärmar. Hittar ingen lösning på hur jag ska få ut min väska från rummet. Jag är ju utcheckad. Jag blir arg. Frågar efter ägaren. Men han vill inte bli störd. Han är inte där säger personalen. Vid det här laget är ungefär 10 i personalen inblandade. Ägaren är ”en rockmusiker som är mer av en kuratorstyp” säger en av de många receptionisterna.
Jag går för att avboka taxin. Detta tar ju tid. Han har parkerat taxin djupt i ett dike. Det är svårt att få upp dörrarna. Men där sitter han och äter blåbärspaj. Han får presentkorten. Sedan hittar jag inte hotellet. Däremot ringer väninnan. Hon är inte på Arlanda. Hon tycker vi kan åka nån annan dag för nu har hon köpt blommor och ska ha grillfest och har ordnat med ett sällskap till ”den blyge läkaren från Vällingby”. Hon tycks mena mig.
Jag tappar telefonen. Den landar på fel sida precis som en smörgås och glaset splittras.
Adjö till omvärlden.
Högt över staden svävar slottet. Det ska stanna där. Gå inte dit. Där riskerar man skärskador av selfiepinnar. Men den är vacker. På håll. Slottet. Och katedralen.
Lik begravdes i 12 lager. Ytan räckte inte till så det var till att begrava i lager. Lika trångt är det i gångarna. Av levande människor med selfiepinnar. En del gravar är viktigare än andra förty de har namnskyltar bredvid stenen. Män. Bara män som ses som viktiga.
Men det är en bra stad. Nära till allting. Putsade fasader. Bra öl. Gå-vänlig. Turister nästan överallt. Och så de gamla tanterna. De som inte viker undan för turisterna utan höjer käppen och föser undan skarorna. Och så männen med stora täckjackor. De som följer efter turisterna. Observerar i vilken ficka iPhonen placeras och närmar sig. Sakta.
Där råder frid.
-”Do you want it soft, medium or hard….?” …viskar hon i mitt öra.
Måla in en uggla eller två – så visar du på stor klokhet. Picasso hade förövrigt en tam uggla som hette Ubu. Men det hör inte hemma här.
Sedan kan man ju erbjuda sin skyddslings dotter ut på äktenskapsmarknaden. Visa hennes axlar och smala midja och – vilket min bildning hindrar mig från att visa – låta hennes ena fot sticka ut under klänningen. Så extremt upphetsande tyckte bildbeställaren.
Se där. Vad är det i dimman? Han tog åratal på sig att måla detta.
Ett fartyg lyckades de navigera in på museet.
Och det är här det är dags att rekommendera denna 
Och så är det avsaknaden av gå-runt-och-stirra-i-en-mobilskärm. Detta gör bara japanska turister. De tar seden dit de kommer och har förmodligen varit i Stockholm först och lärt sig stirra.
Halvvägs hit var jag 30 år. Klapperstensstrand på Korfu. Jag har kvar en keramikskål därifrån.
Förrätt ; krabb tartar. Detta blev kvällens tema. Mer vackert än gott. (Fast det ändrar sig på slutet). Inget sting. Ingen smaksensation. Bara en hederlig krabba.
Varmrätt; Pilgrimsmusslor med tryffelrisotto. Här var jag lite orolig innan. Jag älskar inte tryffel precis. Men smaken uteblev. Återigen var det skönheten som gick före smaken.
Dessert; Sufflé på Grand Marnier. Ingen skönhet precis – ser mer ut som en nyvaken groda. Men smaken. Definitiv.
itsallabouttransparency 