Det klapprar ihåligt vart tredje steg. Trottarplattorna ligger lösa. Jag har i hela mitt liv undvikt att trampa på A och V lock. Särskilt A locken. Här skulle jag definitivt inte trampa på nåt lockliknande. Underhållet är eftersatt.
Denna stolta stad som tronar på minnen från fornstora dagar. Inflationen rusar. Senast jag var här så fick jag 3 argentinska peson för 1 dollar. Nu får jag 36 (och värre var det för nån vecka sen då dollarn låg på 41 pesos – men nu har man fått ett nytt lån så nya dollarsedlar har kommit in). Mycket av prishöjningarna beror på slopade subventioner. Fattigdomen ökar. Arbetslösheten likaså. Men det finns ett stödprogram för de fattigaste familjerna – om de sköter vaccinationer av sina barn. Men det krackelerar. Inte bara trottoarerna utan också landet.
Lunch i går. Under den timmen kommer 5 tiggare in på restaurangen. Ingen reagerar. Ingen ger något. Det kommer in försäljare av pappersnäsdukar, små bordslampor, kulspetspennor. Ingen köper. Ingen reagerar.
Men de fornstora dagarna lever kvar. Evita pryder socialministeriets fasad. Det är tangoafton på Café Tortoni. Mässingslamporna är putsade på restaurangerna men matkvaliteten har sjunkit.
Dagens lunch. En smaklös biffstek. (Det trodde jag aldrig att jag skulle skriva om Argentina).
Jag går in i Motståndspassagen. Ja den heter så – en korridor med hantverkare som alla gör någon sorts motstånd. En del bra. En del dåligt. Men jag hittar en 7 -årspresent till Arman. Den blir klar på fredag. Tar några dagar att tillverka.
Gatorna är fyllda av försäljare. Solglasögon och selfiepinnar. Selfiepinnar – som jag trodde var utrotade – säljer bra. Eller bättre än solglasögon. Och jo – på den kongress jag är på så tar publiken selfies – medan en talare gör en presentation. En filmkamera visade de 1100 i publiken – svepte fram över dem. 90% satt och stirrade i sina mobiler. 9% tog selfies med telefonen vända mot sig själva. Resten lyssnade artigt. Kongress 2018.
Då kom dom. Amerikanskorna. Med selfiepinnar. Med panoramatagningar. Med skrik. Cheerleaderwannabees.
Huset med en vattenbärare på taket. Varför? Vem ser statyn från gatan? Ingen. Ett mysterium.
Här finns alltid något runt varje gathörn. Ja- restauranger förstås men också kloster. Museer. Snedgångna människor. Och så…..Peru. Flera peruanska restauranger. Som är bra. Men går man gatorna runt t-banestationen Callao så står de där. Peruanskorna. -”Följ med mig!” 
Prostitution på gatan mitt på dagen. Och i Peru är man arg på de venezolaner som söker asyl. Som om man inte borde veta hur det är att inte klara sig i sitt eget land.
Först var det buffé-japanen. Det vankades frukostbuffé 0700-1100 och sedan lunchbuffé 1200-1400 och sedan eftermiddags te-buffé 1500-1630 och sedan middagsbuffé från 1700-2100 och sedan drink buffé fram till kl 23.00.
(
Det är städer i staden. Det är inte kvarter som kopierar varandra (ursäkta London). Det är inte betongerade gator där den kalla vinden viner (ursäkta Berlin). Det är inte människor som vandrar med en mobiltelefon som rättesnöre (ursäkta Stockholm).
Skådespelet levererar. Det äldre japanska paret – tack gode gud att de fotograferar sin mat – frågar artigt varjag kommer ifrån. De tycker om Sverige. Säger de. Och fortsätter fotografera sin mat.
Sommeliern går förbi. Lyfter flaskan. Häller på en 4a till.
Jag var på väg till Mali Losinj med båt från Rijeka. Jag klev av på fel ö. Unije. Kväll. Båten gick. Jag var ensam turist. Inget hotell. Nästa båt skulle gå om en vecka. Militärförläggning på ön. Inga turister välkomna. Skrämde hon mig med. Den onda Zlata – serbiskan som var gift med pensionerade Arthur – en snäll krumryggad tysk. De tog hand om mig. Jag fick hyra ett rum.
5 dagar och nätter i Paris väntar. Varför alltid Paris?
itsallabouttransparency 