……hade ett solarium i det bakre rummet. Där klaustrofobade jag. Men det var graden av solbränna som räknades då. På 80-talet. Och bleka håret. Slingor. Det var då det. Jag tog med mig ett skivomslag .
-”Klipp mig såhär!”
Det gjorde hon.
Nästa skivomslag för klippmigsåhär var denna >
Nuförtiden tar jag inga skivomslag med mig till frisören. Enklare idag.
-”Ta bort en månad!” – räcker.
Jag saknar inte solariet eller slingorna men jag saknar pratet under klippningen. Mona fortsatte pratet månaden efter där vi hade slutat månaden innan. Här i Nairobi är det inget prat. Bara
-”How are you?”
-”Fine. How are you?”
-”Fine.”
Och så kapas en månad hår.
Mellan Mona Strid och månadskaparen har det varit många som har petat mig i håret.
Björn vid Mariatorget (bäst på skvaller)
Han vars namn jag har glömt vid Place Chatelain i Bryssel som inte kunde engelska och jag inte franska men håret klipptes i alla fall.
Hon i Madrid som uppenbarligen inte kunde klippa så hon i nästa salong fick reparera under djupa suckar.
Hon på Yaya i Nairobi som också beklagade sig över min senaste klippning och var riktigt arg tills jag sade att det var hennes kollega vid stolen bredvid som var den som klippt mig senast.
I Lima hittade jag en bra frisör som fick klippa mig en gång. Bara. För nästa gång fick jag vänta och vänta och vänta. Och gick till slut in till grannen som inte lät mig vänta.
I Mexico City beställde jag tid på en salong och fick frågan vilken frisör som skulle klippa mig. Den bäste – svarade jag. Den bäste – visade sig vara ägaren – kom och synade mig uppifrån och ner och nerifrån och upp och sade att han godkände mig som kund. Efter klippningen fick jag en t-shirt som bevis på att jag hade blivit klippt av ”den store”. Men han var duktig.
I Luanda satt jag en timme i en salong där härläggningsvätskan låg som en dimma vid Lützen. Den dimman andades jag in och sedan dess har jag hostat. Flimmerhårsbränning.
Varje gång jag har klippt mig i Dubai har frisören varit från Syrien. Duktiga för utan att fråga körs saxen försiktigt in i örat för att ta bort de hår som tränger ut från hjärnan och väljer örat som utgång.
I Paris har jag aldrig kunnat prata med mina frisörer. De har pratat med sina kollegor. Utom hon som inte hade nån kollega men som pratade med sin franska bulldog. När jag frågade vad hunden heter fick jag svaret ”French bulldog” och det var vårt enda samtal.
I Köpenhamn hade den isländske frisören en Golden retriever i salongen. Hunden lade sig på mina fötter. Sedan dess letar jag frisörsalonger där hundar bor. Men där frisören inte är bakfull.
Min allra första frisör var min pappas kusin Ivar. 50 meter bort. Han hade en hårklippningsmaskin. Inte en elektrisk utan en som nöps i nacken. Det blev knäckebrödskonsistens i nacken och sidorna och Gustav Vasa-frisyr på skallens topp.
Men det har blivit många frisörer efter Ivar.
Men inga skivomslag med mig. Längre.
Då kom dom. Amerikanskorna. Med selfiepinnar. Med panoramatagningar. Med skrik. Cheerleaderwannabees.
Huset med en vattenbärare på taket. Varför? Vem ser statyn från gatan? Ingen. Ett mysterium.
Här finns alltid något runt varje gathörn. Ja- restauranger förstås men också kloster. Museer. Snedgångna människor. Och så…..Peru. Flera peruanska restauranger. Som är bra. Men går man gatorna runt t-banestationen Callao så står de där. Peruanskorna. -”Följ med mig!” 
Prostitution på gatan mitt på dagen. Och i Peru är man arg på de venezolaner som söker asyl. Som om man inte borde veta hur det är att inte klara sig i sitt eget land.
itsallabouttransparency 