En framtida karriärväg för Adaktusson – eller – Glöm inte annex 8

Nu är det klart. Det tog 4 månader. Jag är inskriven i Belgien och har ett IDkort som gäller till 2024. Och det har vandrats fram och tillbaka till kommunhuset där väntsalarna är fyllda av väntare.

I dag gick jag två vändor för jag hade ju inte med mig “le papier!!” Pappret! Annex 8. Jag fick ett brev igår med pinkod till det kommande IDkortet och en uppmaning att hämta kortet i kommunhuset. Raskt dit i morse. Utan Annex 8 – som det inte stod något om i brevet.

-“Men det förstår väl alla att man måste ha Annex 8 med sig!”

Det är som Lars Adaktusson som hänvisar till principer vid omröstningar när han väljer att rösta emot ett fördömande av Paraguay för att de nekar en våldtagen 10-åring abort. Principer. Det gäller att hålla reda på dom! Annars går världen under. Principer som är så viktiga så man inte ens behöver nämna dom. Alla lär ju fatta. Liksom. Adaktusson och kommunhuset. Samma inställning till omvärlden. Jag först. Principen! Resten sen.

Nåväl – vända 2. Damen – som för övigt var en tant som man bara vill krama om (inte så där som Peter Lundgren, SD kramas – utan en varm kram för att hon ler vackert mitt i byråkratin) – log snällt när jag återvände efter 20 minuter med Annex 8. Le papier!! Slumpen gjorde att min kölapp ledde till samma förmanande leende tant igen. Hon var nöjd med att jag hade gämtat pappret. Pappret med stort P.

Pappret som hon behöll efter att ha registrerat mitt IDkort. Jag är nu utan Annex 8 . Jag vet inte hur jag kommer att klara mig utan Pappret. Jag hoppas det går bra.

Medan jag var i väntans tider så stirrade jag. På väntrumsfolket. Det är 2 olika väntrum – ena är ett vänrum och det andra ett ovänrum. Vänrummet där man hämtar IDkortet är stort. Tomt. Kort kort-väntan. Det ovänliga ovänrummet är där man söker tillstånd att vistas i Belgien. Där är de grå plaststolarna klädda med nerver. Där vankar folk av och an. De latinska stoppar allt som rör sig för att ställa frågor. Städerskan med städvagnen blir överrumplad av frågor om kösystemet som är invecklat. Antingen bokar man tid på nätet och får komma 6 veckor senare – eller så ställer man sig vid porten klockan 0700 och väntar 2 timmar på att få en av de 200 kölapparna som delas ut dagligen. Och sedan väntar man med de 199 andra och med de som har en bokad tid. Mellanösternfolket går från lucka till lucka och frågar – fast det inte är deras tur. Bättre med latinerna som frågar städerskan. Men det är ett orosmoln över det hela. Har jag rätt papper med mig? (Det hade jag inte). Har jag kryssat i rätt ruta? (Det hade jag inte).

Men nu 4 månader senare så behöver jag inte köa längre. Tror jag.

En sommar med rabies

Jag tror det var 2003. Eller 2002. En arbetsresa till Etiopien. Jag minns flyktinglägret Bonga där Uduk-folket från Sudan bodde. Folket som inte utövade våld. Inte fysiskt, men verbalt när det behövdes.

-“Hyeneansikte!!” var ett exempel på när man skulle slåss med ord. Det var ett försvinnande folkslag. Några tusen kvar efter deras flykt undan kriget. Så väx till. Bli fler. Döda inte varandra. Förolämpa men skada inte. Tyvärr inbegrep växandet även tonårsgraviditeter. Det var det negativa. Men barnen togs om hand – fanns det plats för ett barn till så markerade man i dörröppningen till hyddan att man kunde ta hand om fler barn.

Ett nyfiket folkslag. Tonåringen som byggde en radio. Inte för att lyssna på den utan för att se om den skulle fungera. Det gjorde den. Han hamnade sedan i Australien. Var radion hamnade vet jag inte.

Men det var efter Bonga som mötet skedde. Hundvalpen. Räddad ur ett dike. Liten. Ettrig. Nafsig. Bet allt och överallt.

Och så åkte jag hem till Sverige. Veckan efter- en lördag morgon ringer en främmande kvinna.

-“Blev du biten av valpen?” Hon är väninna till valpägarinnan.

-“Jo?

-“Den har dött. De tror att det var rabies men de vet inte“.

(Nu efteråt tror jag dödsorsaken var parvovirus men vad visste jag då om hundar?)

I vilket fall. Googlade runt. Blev svettig. En (1!!!) människa har överlevt rabies. Sjukdomen kallas i Sverige också för vattuskräck på grund av muskelförlamning som gör att man inte kan svälja och därför blir rädd för vatten. Minns jag.

Man blir inte friskare av att googla på sjukdomar. Tvärtom. Alla symptom dyker upp.

Sjukvårdsupplysningen nästa. Hederliga svenska sjukvprdsupplysningen. Sök läkarvård sade de.

-“Kan jag göra det på måndag?

-“Nej. Nu. Åk till Karolinskas akutmottaning. Nu!

Ringer Karolinska. Kom!!!! Säger de.

Jag som skulle äta frukost. Inget med det.

Tunnelbana. Buss. Fyllt väntrum. Förklarar mitt ärende. Innan jag hunnit säga ies i rabies så har jag fösts in i ett behandlingsrum. Men där tar det tid.

“Vi måste läsa på om doser och kroppsvikt. Första dosen ska du få i såret men vi vet inte hur stor dos“.

Jaha. Sånt blir jag nervös av. Okunskapen. Mitt liv som experiment. Men jag serveras en ostsmörgås och yoghurt. Där kom frukosten. Jag sitter och dinglar med benen i ett allt nervösare svängningsläge på behandlingsbristen(britsen) när helgonet kommer in. Finlandssvenskan som vet hur man hanterar nervknippen.

“Var är såret?

Jag pekar på foten.

-“Det där lilla?? Det behövs ju ett mikroskop för att se det där lilla såret!”

Lugnet infinner sig. Hon tar över. Dominant. Barsk. Klok. Domderande. Sluta-pjåka-dig-madamen,

En stund.

Det är inte över.

-“Du ska komma imorgon och övermorgon och sedan varannan dag i 2 veckor och sedan 2 gånger i veckan och sedan 1 gång i veckan. I tre månader.

Den sommaren fick jag högkostnadskort. Väldigt snabbt.

Och gillade svensk sjukvård. Gräddfil in på Karolinska. Eller rabiesfil var det nog egentligen.

Jakten på den försvunna journalen

Magritte har inte med denna story att göra. Han gick inte i konkurs

-“Hur mår fingret?”

-“Jag kan inte knyta höger näve. Fingret fortsätter spreta. (Men jag tänker ju inte slåss så jag har ingen nytta av en näve)”

Det är försäkringsbolaget som undrar omkring det som hände maj 2016 och om jag har kvarvarande lidande eller bestånde men. Nåja, jag lider inte men jag njuter inte heller av det hela. Låt mig säga istället att för varje dag så är det hela längre bort. Särskilt efter att ha bytt land och avståndet till fingerbrytarna ökar för varje dag.

Men jo. Fingret är inte vad det var. Inget farligt men ändå felböjt.

-“Skicka kopior på journalerna” säger försäkringsbolaget.

Nåväl – Cityakuten hittar inte mig för mitt personnummer fungerar inte längre i Sverige. Men de remitterade mig ju bara till Hand och Fot kirurgikliniken som var de som behandlade mig. Kliniken som försvann. Död telefon. Arbetsterapeuten där har slutat men hänvisar till Sophiahemmet som inte känns vid att de skulle ha tagit över kliniken (dock tog de över en del av personalen). Sophiahemmet hänvisar till Löwenströmska som inte heller känner till journalerna. Det fantastiska är dock att alla – absolut alla – svarar inom några timmar på mailen. (Bättre än de flesta på mitt jobb). Men ingen hittar journalen. Och när allt inte längre fungerar så finns ju IVO. Goda hederliga IVO. Som inte svarar på telefon men är blixtsnabba på e-mail. Och de guidar rätt! Till en advokatbyrå – Hamiltons – som är konkursförvaltare. Och som postar journalen i morgon.

Jag hoppas att det inte var min behandling som satte Hand och Fot i konkurs. Denna trevliga klinik som verkligen fick mig att le glatt när jag en kort tid var en svensk sjukvårdspatient.

Nåja. Jag var det 2003 också. När jag under 3 månader genomgick en behandling för vad som hade kunnat vara rabies. Kanske. Hade det varit rabies så hade det brutit ut inom cirka 12 månader. Det har nu gått 16 år. Så det bryter inte ut.

Och när jag var 11 år och tappade naglarna. Nån infektion. En sommar med plastpåsar på händerna och feta bandage under.

Annars ingen större sjukvårdskonsument.

Men återigen – Sverige är fantastiskt! En journal kan inte försvinna.

Möten med Guds budbärare (detta inbegriper inte Kristdemokraterna)

Nunnorna. I Guatemala. San Andrés Sajcabajá. Upp på en häst. Över ett antal berg. Till en liten by, Med en get som sinat. Alla tittar förväntansfullt på mig.

-“Du är veterinär“” sade nunnan. “Jag kan inte säga att du kommer från en biståndsorganisation för det finns öron som lyssnar. Överallt. Det är farligt för dom vi besöker med svenska besökare.

Guatemala. 1990-tal. Inbördeskrig. Folk på flykt i sitt eget land.

En familj bjuder på en soppa med potatis, morötter och några bitar hönskött.

-“Har ni många höns?

-“Vi hade en..”

Det är den vi nyss åt.

Här hjälps man åt. Byn skyddar internflyktingarna. Byn välkomnar främlingar.

28 år senare. Det kristna partiet i Sverige. Eller de kallar sig så. Deras ungdomsförbund vill skydda Sveriges gränser och tillverkar en affisch.

Några dagar senare raderar de affischen från sitt Facebookkonto. Även inom KDU finns tydligen gränser. ( ps KDU – Det heter “på grund av” inte “pågrund av”)Men de måste ha tänkt under tiden de klippte och klistrade framför sina datorer. De tänkte inte kristet. De tänkte på hur roffa åt sig så många % i nästa opinionsmätning som möjligt. Här handlade det inte om att dela med sig av vad man har utan att roffa åt sig en större bit. Åt sig själva. Röster i valet. Med alla medel.

Jag är döpt. Jag är konfirmerad. Men jag lämnade statskyrkan under 1980-talet när prästen i grannförsamlingen vägrade döpa ett barn för att barnets föräldrar inte var gifta.

-“Låten barnen komma till mig, och förmenen dem det icke; ty Guds rike hör sådana till. ” är ursprungsbudskapet.

För grannprästen blev budskapet istället “Låten barnen komma till mig, och förmenen dem det icke; ty Guds rike hör sådana till men bara om deras föräldrar är gifta

Adjö statskyrka som tillåter såna tolkningar.

Jag har fortsatt gå i kyrkor. Men inte på ceremonier (förutom ett bröllop och två begravningar). Jag går själv i kyrkor och tänder ljus. För de döda. För de saknade. Jag mumlar något men jag tror inte det är en bön. Det är mer en hälsning.

Men – och detta är ett viktigt men – jag har mött goda kristna lite här och var. Jag känner igen en god kristen. Det är något med ögonen. Det är något med händerna. Det är leende ögon. Det är utsträckta händer.

Och så har vi dagens kristdemokrater. Jag är säker på att det finns leende ögon och utsträckta händer bland enskilda medlemmar i partiet. Men när jag ser de som har makten i partiet ser jag sluga ögon och händer som formats till pekfingrar.

Tillbaka till Guatemala. 1990-tal. 3 nunnor i Retalhuleu.

-“Vi pratar högt så han som sitter och tjuvlyssnar där ute på trottoaren verkligen hör oss!” Det är humor mitt i det farliga. En tid senare tvingas en av dem fly till Spanien för hoten blev för många. För tydliga. För allvarliga.

Hennes “brott”? – Att skydda folk som flytt från inbördeskriget.

På väg från nunnorna (som när de hörde att jag aldrig sett Stilla Havet, föste in mig i sin bil och körde. – Det är nära! Det var det inte. Men vi kom fram och jag doppade min tå i Stilla Havet. Sedan var det dags att åka tillbaka innan det blev för mörkt) så var det dags för nästa by.

3 änkor, Skörden som slagit fel 3 år i rad. Män som dödats i inbördeskriget. Och de vill absolut skänka mig en höna. Jag kan inte. Jag vill inte. Men jag måste. Det är deras gåva. Inte min gåva. Deras berättelse har följt mig sen dess. För vad dom sade. Men mest för deras svar på min osedvanligt korkade fråga. Den hjälplösa frågan. Den dumma frågan. Frågan som fick ett klokt svar.

-“Vad kan jag göra för att hjälpa er?

“Va? Det räcker med att du kommit så långt bortifrån för att lyssna på oss! Berätta vidare!

Och det är där jag hamnar. När jag ser Ebba Busch Thor i partiledardebatten. När jag ser Sara Skyttedal i en Aktuellt debatt med Karin Karlsbro och Malin Björk.

Vilken historia väljer man att berätta vidare? Den om händer som möts? Den om blickar som bekräftar? Blickar som ser en. Om det goda mötet?

Nej. Det är berättelser om hot. Om ett “okontrollerat växande EU” (när EU i verkligheten blir vad vi gör den till) . Om våldtäktsmän som inte utvisas. Ebba Busch Thor hade kunnat välja berättelsen om kvinnor som är rädda för män och behöver skydd – även hon borde väl i alla fall ha hört om Josefin Nilsson dokumentären och utvecklingen på Dramaten efteråt? Hon väljer i stället berättelsen om våldtäktsmannen som inte utvisas. (Hon nämner inte att han dömdes till 2 års fängelse).

Vi väljer våra berättelser. Jag valde denna berättelse om de goda kristna och de sluga kristna. Eller sluga? Inte riktigt. De oklokt maktsökande där ändamålet helgar medlen.

Ja – inte blev det vin av det vattnet….

…. det blev en grumlig sörja.

blickar ut över döden….

Det var ett tag när de halkade runt bland 2-3% i opinionsnätningarna. Nu handlar det om 10-12% med stadig ökning. Hur gick den förvandlingen (inte förädlingen) till?

Jo ett krisande KD bestämde sig för en genväg. Bort från kärleksbudskapet (som i och för sig var väldigt inlindat i konservativ familjehyllning och bort med allt det där fula) In i de enkla “sanningarnas” värld. Bjud in Bert Karlsson på turné. Han drar folk. Han är mästare på genvägar och förenklingar. Och ….. känd för sin invandringskritik.

Snegla på SD. Hur många procent kan man ta från dom? I samband med detta rekryteras en spindoctor från Timbro. Jag har glömt hans namn men det är nåt med nån skärgårds-ö.

Och så lånar man Jimmie Åkessons manus. (Stackars han -hur ska han nu hävda sig? )

Partiledardebatten i går. Ebba Busch Thor berättar om ett fall där Högsta Domstolen ändrat ett beslut där tingsrätt och hovrätt dömt till fängelse och utvisning. Högsta Domstolens beslut var inte enigt. 2 av råden ville döma till utvisning med motiveringen;


”Sammantaget kan NN:s anknytning till Sverige, trots den tid han har vistats här, inte sägas vara stark. Brottets allvar är ett tungt skäl för utvisning. Vid en samlad bedömning av omständigheterna i målet väger brottets karaktär och allvar så mycket tyngre än de omständigheter som talar mot utvisning, att det föreligger synnerliga skäl för att utvisa honom.”

Men de 3 andra råden tyckte att 4 års vistelse i Sverige var skäl nog att döma till fängelse enbart.

Nåväl, detta är ett fall men Ebba Busch Thor glider snabbt in på att utländska våldtäktsmän “inte utvisas” och att de “borde utvisas“.

Ebba Busch Thor vet mycket väl att utvisningar av våldtäktsmän sker. 1 av 5 som är av utländsk härkomst men medborgare i Sverige döms till utvisning. 6 av 10 som inte är medborgare men som begår brottet i Sverige döms till utvisning. Källa

Detta vet Ebba Busch Thor. Men låtsas som att detta inte sker. Och där sitter då tittarna och lyssnar och får en bild av att utlänningar våldtar men utvisas inte. Inte alls. Och så blir de upprörda för upprördhet är vad KD letar efter. Det finns väljare som väljer för att de är emot nånting. De är upprörda. Någon borde göra något- typerna. Det brinner – varför släcker ingen branden? Där finns % att hitta.

Jag har vänner som röstade på Kristdemokraterna. Troheten sitter djupt. De måste våndas efter gårdagens partiledardebatt. Det kristna budskapet blev till det krisande budskapet. Sverige är farligt. Vårdköerna växer. Och där låtsades hon inte om att KD är med och styr i många landsting…

Det var som om Ebba Busch Thor hade plockat Jimmie Åkessons manus när de satt i sminkrummet och smetade på sig bruncreme på kinderna i tron att det var hennes papper. Det var som när Reinfeldt och Borg kopierade vad de kunde av Socialdemokraterna. nu kopierar KD allt vad de kan av SD.

KD borde byta namn till Det Nya Upprördhetspartiet.

Ett nytt företag att hata

Det var alltid DHL Chile. Det där företaget som lät Armans blodprov ligga i ett kylskåp i 2 månader innan de fick för sig att skicka det till laboratoriet som skulle ge Arman rätten att emigrera visandes sig vara rabiesfri.

Jag trodde de skulle bli företagshatobjekt för alltid. Jag hade fel. Jag hittade ett nytt företag. Flyttfirman AGS Coussaert i Belgien.

Det är inte när företag gör fel som irriterar mig. Det är när de inte gör någonting alls – inte lyfter upp luren – inte svarar på e-mailen. Det är inte misstagen, det är otagen.

Min container från Kenya kom fram – efter en liten omväg via Sri Lanka. 19 dagars försening men det är ju ok. Man vet ju hur mycket uppförsbacke det är på haven från det södra halvklotet.

Uppackningen var mycket stånka och stön. Stadiga herrar som kallade mig “mister”. Inte särskilt snabba, Men rundhyllta. När den stora träsoffan från kenyanska kusten skulle upp på takterassen så stånkades det extra mycket. När terassdörren var för smal för soffan så muttrades det. (Nu hade de burit upp soffan 6 trappor…. för den rymdes ju inte i hissen) Men uppfinningsrika trots de korta armarna. Upp med soffan över terassväggen som är sådär 2 meter. Och där var den. På plats. Under Bryssels himmel.

Men detta kan man inte hata ett företag för. Det var ju lite gemytligt.

Nej – problemet handlade om en återbetalning. Flyttar du in i Belgien utan att vara registrerad så kräver tullverket 35% införselskatt av värdet på ägodelarna. Detta är ju ohemult mycket pengar men lugnet kommer sade flyttfirman – när min registrering är färdig så återbetalas pengarna förutom 130 euro i administrationsavgift.

Gott så. Tänkte jag.

6 mars blev jag registrerad. Skickade registreringsbeviset till flyttfirman. som lovade utbetalning. Lovade. Lovade. Sedan tystnade de. Det visade sig att handläggaren hade slutat och lämnat det mesta i en oreda. Näste handläggare började rensa. Och lovade. Lovade. Inget hände. Jag kontaktade platschefen. Som lovade. Detta är en prioritet! Lovade han. Inget hände. Tullverket hade 1a april ordnat återbetalning. Till flyttfirman.

Som fortsatte lova. “Nästa vecka”. Som blev “nästa vecka“. Som blev inget.

Så … dags för social media. Twitter till AGS international i Frankrike som bad mig kontakta “MrGoodMove” som är deras klagomur. Nu var detta ingen Mr utan en Ms. En Paola. Som lovade men som gick på skrönan från AGS i Belgien om att de väntade på utbetalning från Tullverket (som hade kommit 4 veckor tidigare) Men Paola mitt i sina ursäkter och “jagförstårdigande” var effektiv.

Pengarna kom igår. 1 månad efter att flyttfirman fick pengarna från Tullverket. 2 månader efter att jag hade skickat dem alla dokument.

En ny firma att hata. Det får räcka med 2.

Parkparkering

En solig påsk. En vandrande hund. Besök av vandrare från Bern. Med hund. Parker.

Bryssel är full av parker. En del vida. Andra stängda. En del smutsiga. Andra fläckfria.

Park Josaphat. En sorts kopia av parken med samma namn i Jerusalem. En Miss Martha ägde marken och var en sur försäljerska som vägrade sälja. 1904 blev marken expropierad. Detta är parken med bästa restaurangen. Och vattnet. Och variationen. Och här kan man förboka en picnickorg hos Josaphines. Med vin.

Royal Parc Laeken. Helvete. Murar omkring kungligheten. En liten del av parken där ett minnesmonument för Drottning Astrid finns är öppen men här får man inte gå på gräset. Snobbigheter. Det finns säkert nån ingång för allmänheten nånstans men den hittade vi inte.

Elisabeth Park vid Koekelberg. Jamenvisst. Hunden kan gå utan koppel. Och gör det. Jagar pinnar. Jagar humlor. Bra park. Men ingen restaurang. Det fanns en. Men den är historia. Men snubblande joggare. Bjäbbiga småhundar. Och en massa träddungar.

Royal Park – ja! en restaurang som är bra och där servitrisen kommer ut och kramar hunden. Lite sliten. Lite royal. Och en inhägnad där barnen är instängda så de inte stör hundarna. Bra så.

Och så de där parkerna vid hemmet. De små. De med a-laget och haschrökarna och hipstrarna som spelar basket. De nära.

Vi sökte blommor och frid men fann skumheter…

Det är inte långt till Botaniska trädgården. 800 meter sådär. Det är en fin trädgård. Och en ful trädgård.

Först ser vi amerikaner förtjuta över änder som simmar i en damm. De lutar sig över ett räcke så assistenten och jag måste också luta över den för att se vad som döljer sig i vattnet. Ivrigheten hos amerikanarna gör att vi förväntar oss en anaconda eller en krokodil eller i alla fall en sköldpadda. Men vi ser en and.

Uppför kullen. På gräsmattan sover en kvinna. Hon ser ut att ha sovit där en stund. Gräs i håret. Men hon rör på sig så hon lever. På en bänk sitter en man och säger att assistenten är en fin hund. Sedan klappar han på sin lilla ryggsäck och frågar om jag vill köpa. Jag anar att han inte menar ryggsäcken utan delar av innehållet. Jag vet inte vilket innehåll han vill sälja men den ena efter den andra lurar runt bland buskarna och bär på säljmaterial. Assistenten sniffar på buskarna i stället för att sniffa på ryggsäckarna och arrestera säljarna.

Det är en märklig värld. Bland alla urvackra blomstersängar vandrar skumheter runt. På spaning efter kunder. Knarkeri. Men där finns också pastasalladsmumsarna. De som rör runt med plastgaffeln i sin matlåda jagandes den glatta pastan. Och mumsar. (Folk mumsar mer på picnic än inne i en restaurang)

Och så den utmärglade hunden. Märklig staty. En revbenig hund ligger slingrad på fötterna på en kapuscherad dam. Assistenten fnyser och går vidare.

Utforskningen av staden fortsätter. Snart hittar vi kvarter där skumrasket sover.

Bryssel är en vandringsstad. Och en undringsstad. I går var det kastade ägg lite här och var. Ett mysterium. Varför kasta ägg? Och tre elsparkcyklar slängda i en fontän. Ilska. Det vankas aggresioner på nätterna. Och på dagarna. Grannen på 3e våningen hoade ut genom fönstret så det ekade på gatan. Han lät inte mindfullnessig utan mer “nu ska jag störa allas meditationer“.

Och där går vi och luktar på blommorna.

11e Maj ska jag prata med en främling som har precis motsatta åsikter …..

https://www.zeit.de/gesellschaft/2019-03/europe-talks-disputation

Klicka på länken ovan om du också vill göra det.

16 europeiska tidningar – ingen svensk – ber dig svara på 7 frågor. Dina svar matchas ihop med någon i ett grannland som tycker precis tvärtom. 11e Maj på eftermiddagen ska ni träffas – live eller via videochat- för att lyssna på varandra. Inte för att övertyga varandra utan för att försöka förstå varandra.

Jag får säkert möta en sur pensionär. Eller inte. Jag kan ju vara rätt sur själv. Men det blir en EU skeptiker jag får möta. Inte för att jag älskar EU men det finns saker och ting som EU förbättrar. Roamingen med mobil. Få arbeta i Belgien med rätt lite byråkratiskt tjafs. Eller nåja. Ganska lite.

Sex av de sju frågorna är verkligen ställda som Pro-EU eller Anti-EU. Och den sjunde är en ren klimatfråga. Jag var Pro-EU i 5 av de 6 frågorna. Så det blir en Nexit, Frexit, Gerxit eller Luxit människa jag får möta för det ska vara från ett grannland.

Det ska bli väldigt spännande. Att försöka förstå hur åsikter bildats hos en som tycker tvärtom. Det är så lätt att omge sig med likasinnade. Och om ens nära vänner tycker tvärtom så gör man sitt bästa för att undvika diskussioner om teman som kan leda till gräl. Locket på.

Nu ska locket upp. Utan gräl. Utan “vem vinner“. Inget troll. En människa som tycker precis tvärtom. Av något skäl.

Att bli lämnad med hedern i behåll ..

Att bli lämnad är inte lätt. Hat är ett svar på utebliven kärlek. Hat går att hantera. För sig själv. Inåt. Utan att den andre märker. Det går att bränna foton – ja i alla fall under pappersfototiden. Nu kan man klicka på foton och förbanna dem till internetrymdens papperskorg. Det märker inte lämnaren.

Jo, jag såg dokumentären igår. Spelade Josefin Nilsson musik resten av kvällen. Kramade hunden mycket och länge. Funderade på två saker. På hur det är att vara så rädd för någon man varit kär i. På att tvingas ha ögon i nacken. På att vara på sin vakt. På att undvika gemensamma ställen. På hur ett möte kan bli ett mörker.

Det var en sak. Den andra saken var – har jag betett mig som ett hämndlystet svin de gånger jag har blivit lämnad? Jag tror inte det. Men jag är fel person att svara på det. Hur lämnaren ser mitt beteende kan jag inte veta. Men. Jag är mer fotobrännartypen. Och så länge man inte bränner fotona i lämnarens trappuppgång så märker den andre inte av det. Att vilja önska den andre huvudvärk, evig olycka och ännu mer huvudvärk – jo. Där har jag väl varit. Men jag vet inte om mina önskningar har uppfyllts. Tankar skadar inte. Handlingar gör det.

Jag minns den lämnade mannen från en västmanländsk bruksort som jag mötte under ett av mina sociala jobb. Han fantiserade om att gömma sig bakom en buske och sticka en pinne i cykelhjulet på sin f d flickväns cykel när hon kom förbi på cykelbanan. Han gjorde aldrig det. Han ville inte skada henne. Han ville hämnas. -“Men kommer hon inte att skada sig när hon ramlar med cykeln?” Det hade han inte tänkt sig. Det var inte handlingen han ville utföra. Det var fantasin om handlingen.

I denna stund säger de på StudioEtt på P1 att 55 000 kvinnor varje år söker hjälp på kvinnojourerna. 55 000 som får vända sig om. Hela tiden. 55 000 som skulle vilja andas lugnt. 55 000 rädda kvinnor. Det är inte 55 000 kvinnor som får sina foton brända. Det är inte 55 000 kvinnor som det fantiseras om att de skulle få en pinne i cykelhjulet. Det är 55 000 kvinnor som är jagade av hämndlystna svin. Väsanden. Hot. Hat. På några millimeters avstånd.

Lumpartiden. Fredag efter lunch. Hem för helgen. Var vi fler än 3 så blev flickvännerna madrasser med hål i. De kallades “kärringar” (fast de var runt 20 år max). Det var när vi var fler än 3. Var vi 2 eller 3 blev det resonemang. Oro. Funderingar. -“Hur gick helgen?“-frågan på söndag kväll. Var det fler än 3 så var söndagskvällsfrågan istället -“Tog du henne direkt i hallen?” Ynglingar i grupp blev slynglar. Små svin. Och så blev vi 2 eller 3 i olika konstellationer. -“Fy fan vilket jävla skitsnack om tjejer...” Men det resonemanget blåste bort så fort vi var fler i rummet. Fegheten. Rädslan av att inte vara tuff. Hård. Karl. Man.

Det finns inte 55 000 psykopater vars fruar och flickvänner får vända sig till kvinnojouren. Det finns psykopater som njuter av att kontrollera, hota, skada och hata hata hata. Men jag tror den stora skaran är de män som inte klarar av att bli lämnade. Som vill kontrollera. Som är en av de i gruppen av 4 eller fler som lyssnar på de andra och tror att skitsnacket är en sanning. Rädda män som inte vågar vara rädda. Inte utåt. Bara inåt. Utåt blir det som om Cesar Milan med sin vetvilliga hunduppfostran hade jobbat på alla svenska barnavårdscentraler med samma metod. Alfahanne som man inte får lämna. Eller ifrågasätta. Kontrollanten. Den totala kontrollen. Som tror det är rätt. Som inte sitter med andra män 2 och 2 och resonerar om sin rädsla. Om sin ensamhet. Som istället sitter med “fyfan-killgänget“. Som säger -“Det där ska du inte finna dig i!”. Stödet som stör. Stödet som förstör.

Jag balanserar mellan mina tankar. Jag skulle vilja se den enkla förklaringen. -“Det är psykopater!” Men så lätt är det inte. Det är inte dom där konstiga. Dom där man kan fnysa åt. Visst finns den som hatar som tycker sig ha rätt att hata. Som vill skada. Se dokumentären. Men det finns också den som hatar som egentligen hatar sin egen rädsla. Rädslan för att vara ensam. Lämnad. Soptippad. Men som borde bränna foton istället. Istället för att bli en av de 55 000 män som tvingar kvinnor att se sig om. Hela tiden.

Men för att bli en fotobrännare istället för att vara ett vidrigt svin krävs det att andra män slutar tycka att ansvaret tar slut när man är fler än 3 män i en grupp. Som istället – för att vara en i gänget – söker anpassa sig till de andras hävdelse att vara en alfahanne som är det enda rätta att vara. Ansvaret för att ändra finns hos mig. Hos dig. Hos alla. Inte hos en av de 55 000 kvinnorna att gå. Att lämna. Så lätt är det inte.