Det är ingen hejd på den kvävda andhämtningen.
-“Vinner Ollanta så flyttar jag till Brasilien. Eller Argentina.”
-“Men där är det ju också socialistiskt styrt?”
-“Vad säger du?!!”
När jag kommer hem så är det elavbrott i medel- och överklassdelen  av Barranco (vi som ser havet). 
Grannen:
-“Så här kommer det att vara om Ollanta vinner!”
-“Men andra omgången är ju 5e juni?”
-“Spelar väl ingen roll, elavbrottet har ju varat i över en  timme!”

Det är märkligt. Ett land som inte alltför länge sedan fått se alla bevis över Fujimoris brott har ändå så många som är mer rädda för Ollanta. De kloka säger:
Om Ollanta kan man tvivla- men om Keiko har vi bevis.
Det räcker inte.

For varje resultat som valmyndigheten ONPE lamnar sa vidgas klyftan mellan Keiko och PPK. 2,5% nu och mar kommer det att bli nar de sista 20% av rosterna har raknats. Hur kunde det bli sahar? Det gar ju sa bra for landet, borde inte folk vara nojda och vilja fortsatta med det man har?
Fattigdomen har minskat – men fran 49% som lever i absolut fattigdom till 34%. Under samma tid har landets ekonomi rusat med 9-10% varje ar. Sa klyftorna har okat – och blivit valdigt tydliga. Officiellt ar diskriminering forbjuden i lag – men krogagare ser till att valja sina kunder i alla fall med hoga intradesavgifter som medel. Och skulle det vara latt for alla att komma in pa diskot, sa nog finns det en VIP avdelning for 200 kronor eller liknande. Det ar sa uppenbart att den medelklass som twittrat om valet nu ar chockade nar de ser resultatet. Det har ju inte latat sa pa Twitter – och da missar man att om folk gar in pa en i och for sig billigt internetkafe sa ar det inte Twitter man kliver in pa – utan Msn messenger och Hi 5.

Sa den som tittar i backspegeln for att forsta vad som egentligen hande igar – gor nog bast i att kliva ur bilen forst.