Över ängarna. Genom allén. “Plocka inte blommorna!” Och så är man framme.
Ett slott.
Men det började inte så. Det slutade så. Det började såhär;
Men fästmön var inte nöjd. Inte det minsta.
Det liknar en hundkoja... tyckte hon.
Så det var bara att bygga nästa hus.
Det är för litet ….. klagade hon. (Hon var från Österrike och det kanske förklarar det hela)
Så han byggde ett 52-rums slott.
Det ser ut som ett stall …… konstaterade hon. Så han flyttade in 1954 – helt ensam och dog 4 år senare. Helt ensam.
Förutom allt tjänstefolk …….
Så Maurice Egerton som fick en bit mark i Kenya tack vare att han hade varit militär blev en byggare. En byggare som efter alla avvisningar av österrikiskan förbjöd både kvinnor och hundar att vistas på området. Kvinnor av uppenbara skäl – men även hundar för att österrikiskan jämförde det första huset med en “hundkoja“.
Så det blev till att spela piano ensam.
Nu är slottet tomt. Förutom dess två innevånare – långväga gäster från Peru.
Jag tycker synd om karln. Här byggde och byggde han – eller ja 100 indier anställdes för att bygga. Det blev barnkammare. Det blev sovrum med 2 (!) tvättställ för österrikiskan. Men det bidde inget.
Och karln dog. Och huset plundrades.
Men plundrarna lämnade kvar sifonen och vevmixern. Det hade nog varit de två saker jag hade plundrat.
Och nu står slottet tomt. En guide sitter vid ett fönster och väntar på besök. De två lamadjuren betar gräs och jagar enstaka turister. Men på helgerna minsann – då vankas det bröllop. I slottet där kvinnor förbjöds………Men det struntar bröllopsparen i.
….så Marie Bergman har fel. Man kan visst komma undan politiken.
Så idel leenden. Och Tin Roof Café på Langata Link är ju ett ställe man blir glad av. Maten. Butikerna. Maten. Terassen.
Dagens höjdpunkt – trots den goda maten – var damen som stod bakom elefanten som bestämde sig för att kasta lera. På tanten. Halsen. Kinden . Låret. Elefantlera. Bara på henne av alla de skaror som stod runt med sina iPad — kameror – mobiler i högsta hugg. Jag var en av dem.
Öppet mellan 11-12 varje dag utom 25e december. 50 kronor i entréavgift. Köa med 100 andra. Stå i en ring. Och så kommer babysarna stultandes. Och publiken säger ”ooooooooooohhhhhhhhhh”. Jag med. Och de är föräldralösa. Men till skillnad från ett barnhem så har varje elefant en vuxen skötare. Ett barn på ett barnhem har i bästa fall 1/20dels skötare. Våra plånböcker öppnas så mycket lättare för elefantbabysar än för barnhemsbarn. Men däremot får man kliva in på att barnhem i Kenya – helt utan erfarenhet- och bli barnskötare. I 2 veckor och barnen fäster sig vid volontären och så drar volontären iväg. Så elefantcentrets politik – kom hit en timme – öppna din plånbok och fyll din Facebook.
Så jag kom undan politiken idag.
En mexikanska hörde en annan mexikanska. Och en till. Och en till . Och så kom flaggan fram. Och efter flaggan kom en mexikanska till. Varje mexikan reser uppenbarligen med en flagga i bagaget.
I morse fick jag Huevos Rancheros till frukost. Nästan som min första frukost i Mexiko 2 februari 1990 när jag flyttade dit. Jag minns att jag svalde och flämtade för jag tyckte tomatsåsen var stark. Jag minns att jag duschade med knipstängd mun för det var ju farligt med duschvatten. Det var februari 1990.
Det ser ut att vara lågt valdeltagande. Och till och med valstationer där valförrättarna inte har dykt upp. I västra Kenya försöker demonstranter hålla valstationer stängda. Tårgas som svar.
itsallabouttransparency 