
But I didn’t run like the wind. I ran like a bowling ball all the way from gate F4 to D68. Through security check. Through passport control. In 15 minutes
My flight from Nairobi was over one hour delayed. Next flight to Stockholm …… gate closing in 20 minutes. 20 minutes to enter Schengen.
–No way! You will not make it...said the purser on the Nairobi flight.
– But try! Try! Run like the wind!
KLM staff at F4; -“Hurry!!!”
–You are the ones who are delayed!!” was the obvious answer.
And I made it . I might have stepped on other people’s toes. I might have scared some old ladies.
I knew that all flights today and tomorrow were fully booked due to Air France strike and end of Easter holidays. So running was the only option.
And finally at gate D68 …. and boardingpass not accepted . “Seating problem”.
But it was a good problem. Upgrade to business where an angel purser took care of me. Cold water. Wet towels. Cava.
And :-Can I make you happy with another bottle of cava?
But then.. Which flight did you come from? the angel asked
–Nairobi
– Oh. We are waiting for passengers from that flight! It wasn’t necessary to run….
Flight left 25 minutes after timetable.
And landing at Arlanda. Where is the message saying the suitcase did not make it? I dont find it on my phone. Messenger? No. Twitter? No. KLM app? No.
But there’s the suitcase. It’s not sweating. It managed to get on the plane. Faster than me.
Alltså. Det börjar med att polisinspektören har sålt LSD för att finansiera sin dotters hjärnoperation i Indien.
Alltså – en pundare mördar ett nygift par. De är syskon. Men det vet inte pundaren – och kanske inte heller det nygifta paret. Eller jo. Maken vet om det . Han har bråkat på bröllopet med svärfar – alt bedragne maken där brudgummens far har haft en relation med brudens mor och där brudens ”far” kommit på det eftersom han har Alzheimer och hans dotter inte har anlag för det för hon är inte hans dotter. Fadern – den riktige fadern – övergav alllt och alla för 20 år sedan och när han får reda på att sonen och dottern – för han vet ju- har mördats så kliver han ut framför en lastbil. Så där for han ut ur handlingen.
Och så ser de på TV vem den skadade är. In med honom i de f d hundburarna. Och så på morgonen är hans hals avskuren. Vem? Vem mördade mördaren? Det finns ett flertal misstänkta. En blodig kniv hittas in en eldstad i ett rum med ett par i. De misstänker varandra. Men det var ingen av dem. Det var han med Alzheimer som var mördaren för han visste nu att han inte var far till sin dotter eftersom hon inte hade Alzheimeranlag.
Drömmar är ofta dimmor. Ofta. Inte i natt.
-”Du får ett rum med utsikt mot hamnen och den gamla Lutherianska kyrkan.”
De två presidenterna – den folkvalde och den självutnämnde (här kan man resonera i evigheter om vem som är vem beroende på vem man pratar med) har träffats och ätit middag offentligt och hållit gemensamt tal och slagit fast att det råder frid i landet Kenya.
Det är dags att ta itu med ekonomin. Statsskulden är 56% av BNP. Skatteintäkterna har minskat från 18 till 17% av BNP. Statsbudgeten har ett stort underskott _ de löpande utgifterna utgör den absoluta majoriteten av budgeten och ger litet utrymme för investeringar. Kreditvärderingen för Kenya har försämrats. Nu satsar dock regeringen på 4 områden ; bostäder, matsäkerhet, sysselsättning och hälsa. Men med vilka pengar? Lånade? Man tänker sig dra in mer skatter från utländska bolag och från penningtransaktioner. Men räcker det?
Det finns stunder då jag tänker att politiker tror att väljare är korkade.
Högt över staden svävar slottet. Det ska stanna där. Gå inte dit. Där riskerar man skärskador av selfiepinnar. Men den är vacker. På håll. Slottet. Och katedralen.
Lik begravdes i 12 lager. Ytan räckte inte till så det var till att begrava i lager. Lika trångt är det i gångarna. Av levande människor med selfiepinnar. En del gravar är viktigare än andra förty de har namnskyltar bredvid stenen. Män. Bara män som ses som viktiga.
Men det är en bra stad. Nära till allting. Putsade fasader. Bra öl. Gå-vänlig. Turister nästan överallt. Och så de gamla tanterna. De som inte viker undan för turisterna utan höjer käppen och föser undan skarorna. Och så männen med stora täckjackor. De som följer efter turisterna. Observerar i vilken ficka iPhonen placeras och närmar sig. Sakta.
Där råder frid.
Igår hittade jag en inkräktare i trädgården. Den hade placerat sig i klykan på avocadoträdet. En orkidé. Hur länge den har inkräktat vet jag inte – men den sker ut att må bra och trivas på sin ockuperande plats.


