Det lutar hit. Det lutar dit. Vad händer i morgon? 300 ungdomar samlades till en rave i östra Belgien under helgen. Samtidigt stänger Gallerias Inno sina varuhus. I helgen var det bara apotek och mataffärer som fick vara öppna. Och frisörerna – om man hade bokat tid. Inget drop-in. De flesta lyder. Några passar på.
Flera restauranger ställde om sig – började med hemleveranser. Så gör Chez Bobonne i närheten – stället där det hemmabryggda ölet är så mycket bättre än maten. Och UberEats erbjuder gratis transport t o m söndag.
-”Ta bara i maten som du tänker köpa” skyltar lokala matbutiken. Vem i all friden går och klämmer på all mat? Eller jo – jag brukar ju klämma på avokadon. Men det slutar jag med. Har redan slutat.
Staden är gles. Tidigare brukade vi få en egen trottoar i områden som lyder 3e Mosebok 11:27. Nu har vi egna trottoarer överallt. Det finns nästan inga människor ute. Det är bara vi hundvandrare som går runt och gläfser.
Postkontoret. Igår. Hämtade kontaktlinspaketet.
En meter mellan alla i kön. Max 20 personer inne på postkontoret. Staket en meter från expediten.
Matbutiken säger – 1 kund per 15m2. Så 3,5 meters fri yta åt alla håll. Omöjligt när det är 1 meter breda gångar mellan hyllorna.
Hur länge ska detta vara? Ingen vet. Vissa vandringar – när jag ser den alltmer tomma staden – tänker jag; detta är början till en helt ny värld. Andra vandringar tänker jag – det här går ju över. De andra Sarsarna, svininfluensarna, galna kosjukorna, fågelinfluensorna har ju gått över. (Jag tror jag hade fågelinfluensan men jag vet inte – 39 C feber i 4 dagar men det gick ju över). Annars har jag klarat av 2 skorpionhugg, 1 stingrockehugg och duschat 1,5 år i vatten direkt från latrinfyllda Nilen. Och mässling och vattkoppor. Och nån sorts nagelbandsinfektion som fick mig att gå med bandagerade händer en hel sommar. Och 2 kidnappningar. Så varför inte detta? Fast jag är i ålderzonen där dödligheten är 3.6 % (dock en 1/3 av den italienska dödligheten).
Men det kunde vara värre. Vänner skulle upptäcka Sydamerika i 23 dagar. Redan 3 dagar inne i resan – i Puno, Peru – stänger Peru rörligheten. In i Bolivia istället för Machu Picchu. Och så stänger Bolivia. Dit dom inte ens skulle. Så flyg till Santa Cruz och buss över till Brasilien. Adjö Chile. Adjö Argentina. Brasilien har inte stängt in sig än. Så kanske kommer de in. Och kanske kan de flyga till Europa därifrån. Kanske.
Det som irriterar mig är medias jakt efter löpsedlar. Lyssnar på en presskonferens och hör jakten på den feta rubriken. Men jag gläds åt svaren – Vi vet inte. Det känns betryggande
Charlotte Rampling är behållningen i den ojämna danska kriminalserien DNA. Hennes budskap gäller för allt. Absolut allt. Vem ska man lita på? Definitivt inte de som går upp i falsett – utan de som säger ”det här är vad vi vet hitintills”.
Henne litar jag på. Och min lokala matbutik.
*******
Uppdatering. Från kl 1200 på onsdag är det andra bullor. Bannbullor. Bara affärer som är nödvändiga får ha öppet. Matbutikerna måste reglera hur många de släpper in. Man får gå ut – men hålla distans till de man promenerar med. Oklart om man får gå med en eller flera.
Jag och assistenten håller distans.
Han drar. Ivrigt. Nästa buske. Vem har kissat där?
Det är 4 meter bort. Assistenten stirrar. Blänger. Något stör. Hotellet bakom sovrumsfönstret brukar ha fördragna gardiner. Denne gäst föredrar öppen vy. Han sitter på en fåtölj och stirrar rakt fram. På assistenten. Som stirrar tillbaks. Arga leken. Ingen viker undan med blicken. Gästen tar fram en ölburk. Han har en kartong som han har ställt på kylning på fönsterbrädan. Carlsberg. Varför? När han är i öl-paradiset.
När vi vaknar på morgonen är det 3 burkar kvar. Hotellrumsdöden blev hotellrumsölen. Det är sällan det händer något i det hotellrummet. Eller det händer nog saker och ting där men med fördragenhet blir gardinerna en filmduk för min och assistentens fantasivärld. Då blir rummet spännande. Med öppnade gardiner blir hotellrummet en sorgburk av tystnad som avbryts av väsandet från en ölburk på väg att öppnas.
Ut på gatan med assistenten. Vi möts av ett monster. Ett monster som vaknar 0630 varje morgon.
Det är polackerna. De bygger om staden. I de närmaste kvarteren mullrar generatorer och cementsnurror på 4 ställen. Det gamla ska bli nytt. Polackerna har rivit. De har grävt. De har forslat bort sten och jord och skräp. De har skrikit “kurwa” till varandra. Nu gjuts det. Golv. Det snabbaste bygget är vid promenadparken – där går det undan. Det långsammaste bygget sker tvärs över gatan. Studenterna får vänta länge på sina 46 studentrum. Bara en vägg på en våning av 4 är klar. Där kommer det att mullra länge. Det känns som ett peruanskt bygge – vi bygger när vi har pengar. Det snabba bygget ska bli tjusiga lägenheter med terrasser – där är nog lägenheterna köpta och pengarna på plats – så det går undan. Lägenheter från 196200 euro. Med utsikt över kissande hundar. Och en stillastående skulpturell cementlastbil.
Staden växer inte. Den förbättras. Under polska svordomar.
Men sedan. Ser Aktuellt. Tyvärr.
“Kommunerna går på knäna” säger Jimmie Åkesson. Och ser nöjd ut. Nöjd. Nöjd för att kunna eländifiera omvärlden.
“Sverige har högst antal asylsökande även sett till siffror” fortsätter han. Ljuga. Det stämmer inte. Detta är en stund då jag längtar efter en påläst progamledare. Typ BBC-Hardtalk. Inte en medjamare.
Men om nu jag skulle se världen med Åkessons ögon. Tänka som Åkesson. Vara Åkesson.
–Den där mannen med ölburkarna är skum. Han planerar nog ett terrordåd. En ensam man på ett hotellrum stärkandes sig med öl. Kan bara tyda på onda avsikter
–De jädra oväsensfyllda polackerna med sitt konstiga språk. De är här för att störa oss. Inte låta oss sova.
Att se det värsta i världen. Att bara ha gråa färger på sin palett. Självklart är det medvetet. Vägen till vallokalen går genom gnället.
-“Hela Sverige är ett utsatt område” påstår han. Då har han inte suttit i en skogsglänta när solen går upp. Men han skulle förmodligen sätta sig i en myrstack bara för att kunna ha något att klaga på.
kapitlet till boken som ges ut i Mexiko är på plats
Suecia. A principios de los años 80. Yo era un trabajador social recién egresado y buscando empleo. ¡En una entrevista de trabajo el presidente de la Junta de Bienestar Social me dijo –” Las putas y los pobres deben ser controlados!” Elegí no empezar a trabajar allí.
Durante una pasantía de trabajo conocí a un colega que se sentó en un banco fuera de la tienda de venta de alcohol local y revisaba si algunos de sus clientes, especialmente las madres solteras, compraban licor. Si lo hacían, él las seguía y ponía un mensaje en el buzón de la casa de ellas:
“Usted es observado porla Junta de Bienestar Infantil!”
En 1982, Suecia intentó reformar los servicios sociales. Nueva ley. Interacción. Diálogo con aquellos que necesitaban apoyo del estado. Se intentaron reformar la reunión con gente que viven en pobreza y las vulnerables. Pero el control seguía. Y aún más hoy en día: los gritos gubernamentales y públicos son muy claros:
“prohibir la mendicidad! (pero no la pobreza). ¡Encierren a los jóvenes criminales! (pero reducir el presupuesto de prevención; centros de ocio, bibliotecas, trabajadores sociales en las calles). En el debate general de muchos países la opinión sobre los pobres y los vulnerables es la misma que hace 50 años:” Son un problema”.
No es que tengan un problema.
México. A principios de los 90. Yo era un trabajador social sueco en exportación. Me dijeron; –“Que viajes allá para enseñar trabajo social!” Encontré el mismo espíritu. La misma opinión sobre los pobres. En todos aquellos que viven fuera de lo “normal”: ¡Enciérrenlos! ¡Despejen las calles!
Allí, como en Suecia, los pobres eran un problema puramente estético para aquellos que no querían ver nada más que hermosas fachadas y calles limpias.
Pero había alternativas. Y yo pronto entendí que debía ser un alumno y no un maestro. Aprendí, así, algo que me ha acompañado desde entonces.
Tengo en mis manos un manual de 1992. Un manual que llevo conmigo desde hace casi 30 años. A Suecia. Etiopía. Kenia. Sudán. Perú. Y ahora Bélgica donde trabajo actualmente. Está roto el manual por el uso frecuente y el tiempo, pero el contenido es tan valioso ahora como lo era entonces.
Miro las páginas de nuevo un poco. Recuerdo el encuentro con Libertad Hernández Landa y Luis Gabarrón. Recuerdo imborrable y es aún más nostálgico cuando encuentro un texto escrito con la pluma de Libertad.
¡Descansa en paz Libertad!
Te recordamos con cariño y admiración por tu trabajo en pro de los derechos humanos de la infancia y la mujer. Libertad dejaste huella memorable en todos los que tuvimos la fortuna de conocerte.
Foto en La Antigua Guatemala, año de 1992. De izquierda a derecha: Luis Gabarrón tomando un cafe de olla, luego está Libertad Hernández Landa y una joven maya Educadora Popular trabajando con niños indígenas víctimas de la guerra y la pobreza. Programa financiado por Rädda Barnen de Suecia y coordinado por su operador sueco Hans Lind y el entonces Director Regional de la Agencia Ulf Hultberg.
Foto en Minatitlán, Veracruz. México. Año de 1991. A la izquierda María Dahl de Rädda Barnen de Suecia, Luis Gabarrón de camisa negra, después y al fondo Hans Lind Trabajador Social de Rädda Barnen y enseguida Libertad Hernández Landa sonriendo como siempre. Los demás son parte del programa para la atención de niños de la calle en Minatitlán y Coatzacoalcos, Veracruz. Financiado por la Agencia Sueca para el Desarrollo y el UNICEF Regional.
Libertad y su contagiosa alegría le daban vida a los talleres y a los grupos comunitarios; recuerdo algunas de sus recomendaciones y ejercicios. Diálogo. Comprensión. Examinar la situación junto con la gente de que se trata. Son los expertos de su propia realidad. Yo no puedo entender toda su realidad. Puedo ofrecer alternativas, pero no soy yo quien va a vivir en esa alternativa.; Son ellos quienes son los expertos. Expertos en sus propias vidas. Llevo eso siempre conmigo.
Recuerdo un ejercicio en un taller de metodología participativa; Libertad y Luis nos dividieron en dos grupos. 6 en cada uno. Tenemos 2 hojas de papel cada grupo, con las instrucciones; “Un documento ilustra a una comunidad local. ¡Todos ustedes deben ser alojados en él y sin tocar el suelo!”.
Ambos grupos comenzaron a aferrarse elásticamente el uno al otro – agarrándose unos a otros – sosteniendo el uno al otro, tratando de caber en el segundo papel, el papel que no simbolizaba nada. Pero, por supuesto, nos caímos y nos reímos mucho.
Libertad explicaba las conclusiones del ejercicio. “Ningunode ustedes eligió experimentar dentro del papel que simboliza a la comunidad local. Eligieron probar y experimentar en forma de laboratorio. Evitaron probar junto con la gente conla que van a trabajar.”
Respeto por la gente con la que trabajas. Habla con ellos. No sobre ellos.
Luis y Libertad trabajaron con niños de la calle. Los niños más excluidos. Los niños que causaron miedo en la sociedad. Pero incluso estos niños habían vivido alguna vez dentro de una familia. Una familia que finalmente había expulsado a los niños. Alguna vez habían ido a la escuela. Una escuela que muchas veces ha alienado a los niños y finalmente también los ha expulsado.
Habían sido parte de un barrio. Un barrio que no quería volver a ver a los niños.
Los niños de la calle nunca pueden ser rehabilitados estando encerrados en instituciones. Es un conocimiento que es propiedad pública pero que aún no se aplica en los programas públicos. Demasiados niños siguen atrapados en las instituciones, ahora les llaman “menores en conflicto con la ley”. Se ven ahora calles más limpias. Adultos un poco más tranquilos pues como dice un viejo dicho mexicano: “ojos que no ven, corazón que no siente”.
Pero Luis y Libertad vieron otra cosa. Tenemos que trabajar con los niños que terminaron en la calle – tratar de hacerlos confiar en los adultos, recuperar la credibilidad perdida por tanto maltrato adulto. Reunirlos con los adultos para buscar alternativas. Opciones que son alternativas reales para los niños.
Pero también tenemos que trabajar con aquellos que repelen a los niños. Con la escuela que quieren expulsar a los estudiantes que no estudien. Una escuela que quiere castigar a los estudiantes que duermen en el salón de clases (porque no se pudieron dormir por la noche). Disciplina a los jóvenes que no pueden concentrarse (porque no han comido ni cena ni el desayuno). Debemos trabajar con la comunidad local – diálogo con ellos sobre cómo podemos evitar alienar a los niños de la comunidad. Cómo podemos apoyar a las familias donde los niños lo están pasando mal.
Más trabajadores sociales en la calle. Reunirse con la gente donde está. No llamarlos a una reunión en un ambiente irreal en una sala de reunión en el edificio municipal. Permitir y favorecer que la gente con quienes trabajamos sean exactamente lo que son; expertos en su propia existencia. Los trabajadores sociales somos simplemente Facilitadores de ese mismo proceso participativo. Se dice fácil, pero requiere gran entrega personal y compromiso ético hacia la infancia, en especial hacia la infancia en situaciones de vida críticas. La sociedad que no cuida a su infancia arriesga su propio futuro.
GRACIAS Luis y Libertad por todo lo que han enseñado para tantos y con tantos. Estoy agradecido de haber sido uno de ellos.
Det bestämmer jag själv. Det gör de flesta. Med den självklares rätt utropar sig Carl Bildt till “ stolt hallänning, stolt svensk och stolt europé “. Jag utnämner mig själv ibland till kass tangodansör (har gått en helgkurs på restaurant Pelé på Upplandsgatan i Stockholmmen stegen har rostat). I kvarteret där jag bor är jag “mannen med den stora hunden” Jag blir jag tack vare assistenten.
Jag är Brysselbo men inte belgare. Jag är svensk för de flesta utom för Skatteverket som kallar mig för “utlänning med svensk inkomst”. Jag är jag men i olika skepnader och former.
De flesta får äga sin identitet.
De flesta.
Utom ensamkommande flyktingbarn som dör i en flygkrasch. Där skenar genast klumpifieringen. “Smålänningar?“- hojtar en Sverigedemokrat. Ja – 2 av dem bodde i Småland. Då är man smålänning, Kanske inte född smålänning men lik förbaskat smålänning. Såvida man inte är kvinna – då är man småländska. Svårare än så är det inte.
-“Hur kunde de åka till det land de flytt ifrån?” Iran är inte Afghanistan. Iran är dock inget säkert asylland. Att bo i ett land och besöka ett land är två vitt skilda saker. Att kunna åka tillbaka till Iran med ett svenskt pass i fickan ger mer skydd och trygghet än att leva i Iran utan skyddande papper. Det är en självklarhet för de flesta. Utom för den som vill styra andras identitet. Skomakare – bliv vid din läst. Ensamkommande flyktingbarn – var fattig, res inte. Men se till att integrera dig. Men integrera dig inte så mycket så du gör som svenskar gör – åker på semesterresa.
-“Hur kan de ha råd att resa?” Billigaste resan nu med Aeroflot till Teheran kostar 366 dollar. (Ukrainan airlines var billiga – men har inga resor till Teheran nu). 366 usd = 3466 kronor. 173 chipspåsar. Knappa 6 limpor Prince cigarretter. Sens moral; Ät chips. Rök. Men ge fan i att besöka släkten!
(P1 morgon idag. Självmordsfrekvensen är lägre hos invandrare än hos svenskar. Men efter 20 år i Sverige är frekvensen lika hög. Integration )
Idag är jag arg. Arg för att folk går runt med skygglappar och tror sig ha rätten att definiera vad andra är eller inte är.
Ilska. Det är min identitet idag. I morgon är jag något annat. Men jag bestämmer själv. Det borde alla få göra.
Facebookgruppen Tornedalens vänner har varit en grund för att titta på tornedalska småfåglar i motljus, islossningar och renar med med ånga frustandes ur nosborrarna. Har varit.
Nu helt plötsligt dyker det upp en text som tagits från en s k humorsida – sägandes att alla bara klagar på hur Sverige skulle bli om SD skulle styra – medan ingen klagar på hur Sverige är under nuvarande styre.
Förr gluttade SD-anhängarna bakom köksgardinen muttrandes över tillståndet i deras världar. Nu är de överallt. Inget muttrande utan högljutt ojandes över tillståndet. Klagan. Elände. En verklighetsbeskrivning som bygger på att odla så mycket missnöje som möjligt.
Jeremias klagan blir till en riktig optimistkonsults litanior i jämförelse.
Missnöje. Skeptisism. Men inte bakom köksgardinen i avskildhet utan överallt. Bussen. Facebookgruppen. Gör klagan till en vardag. Och bara de kan fixa det hela. Säger de.
Därför blir motståndsskriften från Elisabeth Åsbrink så uppiggande just denna dag. Demokratin kan bara stärkas genom att lita på varandra. Se varandra. Prata med varandra.
Skandinaver litar på varandra mer än andra. Skriver hon. Svenskar historiskt sett i väldigt hög grad. Så det som Sveriedemokraterna pysslar med är väldigt osvenskt. Misstro är inte en svensk dygd.
Blir nyfiken. Varför visar slovaker så låg tillit medan skandinaver visar hög tillit?
Similar results occurred with people from 15 to 29 years of age – within the OECD countries Slovakia holds the last position with 12.41 percent. In general, Brasil and Columbia have a worst score (10.6 percent and 3.6 percent respectively). The countries with the most trusting people are Denmark (75 percent), Norway (73 percent), the Netherlands (67 percent), Sweden (62 percent) and Finland (62 percent).
Inkomst. Trygghet. Socialförsäkringar. Och avsaknad av väpnade konflikter.
Och detta försöker de osvenska Sverigedemokraterna rasera. Lita inte på varandra. Sprid misstroende. Landet rasar nedåt. Rädda sig den som räddas kan.
Och vi anammar deras verklighetsskildring. De får styra debatten.
En minister lägger ut en tweet om att antalet nystartade företag ökat i Malmö. Raskt kommer svaret; Men skjutningarna då! De har inte minskat ! (fast de har gjort det).
Det är som att lajva en Flashback-diskussion.
Och i Facebookgruppen Tornedalens vänner så ligger inlägget om SD kvar.
Det skiljer nog 60 år mellan dem. Minst. Den äldre går upp och ner för Quai de Commerce varje morgon. Vi möter honom 2 gånger varje morgon. Vi går fort. Han tar sig fram steg för steg. Vi har börjat hälsa på varandra.
-”Bonjour!” Han mumlar tillbaka med ett leende. Han stannar upp i det långsamma steget och följer assistentens studsande och sniffande bland buskarna. Han ler. Vi möter honom igen 10 minuter senare när vi är på väg tillbaka från parken. Han har inte tagit sig långt. Ett steg i taget. Händerna knäppta bakom ryggen. Försiktiga steg. Prydlig rock. Varm halsduk. Läderhandskar. Vattenkammat hår. En man med pondus. Trots de försiktiga stegen.
Han möter inte bara oss utan också den andre vandraren. Som går lika försiktigt. Händerna nerkörda i jackfickorna. Axlarna hopkurade. Huvan nerdragen över ansiktet.
Jag tror han har gått hela natten. Försiktigt. Inte slita ut skorna. De är nog de enda han har. Han är i början av livet. 20 nånting. Inte på väg någonstans. Vägen är hans vandring. En till i raden av de alltfler unga afrikanska män som står vid Place D’Yser. Väntan. Ett dagjobb lockar. Men det är få dagjobb som dyker upp. En bil stannar. 20 unga män rusar fram. Men bilen skulle bara parkera. Inget dagjobb. Inte nu. Kanske sen.
Igår vid Parc Maximillien. En parkerad skåpbil. Soppa. Varm soppa. 150 män i tålmodig kö. Väntan. På soppa.
En går för att komma igång med dagen. En annan går för att det inte finns något annat att göra.
Och det kliar i mitt huvud. Jag vill veta mer om dem. Om bägge. Under tiden fortsätter jag fantisera. Om deras liv. Om deras vandringar.
Rundan tar oss mellan 2 världar. Vi går till parken bakom Tours&Taxis. Parken där man kan träna att gå på lina. Parken med pelaren med de mänskliga rättigheterna. Bygget går långsamt. De gamla tåghallarna ska byggas om till ett shoppingcenter. Tror jag. Oklart vad de bygger.
Detta är en tom värld. Inte mycket mänskligt liv. Någon enstaka cyklist.
Vi söker liv. Går över bron vid den gamla hamnen. Kanalen som borrar genom staden och skiljer världarna åt. Till höger Det trångbodda. Till vänster Det luftiga. De stora terrasserna lutar sig framåt för att få mesta möjliga vattenutsikt. Men om de höjer blicken och tittar tvärs över kanalen, kan de se de graffititäckta tegelväggarna, husvagnarna, plåtskjulen och de påbulsade stora täckjackorna som höljer sig över frusna ihopkrupna immigrant-axlar. De som är till höger om kanalen har inga inredningsproblem. De fryser. Plastkassar från Delhaize som rymmer deras ägodelar. En sovsäck sticker upp ur en kasse. Det är 2 plusgrader men det känns som 2 minusgrader.
På ena sidan kanalen hyrs en 120 kvadratmeters lägenhet – ”perfekt för den lilla familjen” står det på plakatet – ut för 1150 Euro + 150 Euro för underhållet + 100 euro för garageplats. För den lilla familjen.
På andra sidan kanalen är den förfallna lagerlokalen 10 gånger större, Hur många som bor där vet jag inte. Men de kommer ut från byggnaden – den ene efter den andra. Afrikaner. Väntandes. Jag vet inte på vad. Några av dem matar måsarna som skränar runt efter bröd.
På den vänstra sidan är det folktomt. Vinbaren har stängt. Lokala butiken är bara öppen på förmiddagarna. Spökstad med höga amorteringar.
Går vidare. Till Parc Maximilien. Nästa plats av väntan. Där är de ännu fler. Afrikanerna. Väntades. Jag vet inte på vad. Fler än 500migranter. Jag måste googla för att försöka förstå varför parken är en samlingsplats.
Svar; lastbilar parkeras i detta område när chaufförerna vilar. En del försöker gömma sig i lastbilarna för att söka ta sig till England. Andra är här för asylansökningscentret är i närheten. Men säkert är många här för att andra är här. Andra som kan veta något – ha information. Nåt hoppfullt.
Detta är 500 meter från mitt trygga hem.
Kontrasternas stad. Stora lägenheter byggs mitt mellan samlingsplatser för bostadslösa migranter. Höghuset med de stora terrasserna har enstaka lampor tända på kvällarna. Ytorna värker ut sig. Men bara 100 meter åt varje håll trängs folk ihop sig sovandes på pappskivor lagda ut över den leriga marken. Smörgåsar från den lokala kyrkan delas ut på söndagarna.
Jag vet fortfarande inte om barnet ska ha sina julklappar på julafton eller den 6 januari. Det ges olika bud om det. Tomte eller Sinterklaas?
Men barnet bestämde. Julafton.
Och det blev en levande julgran. Efter mycket besvär. Först tänkte jag köpa en levande gran. Torget Sainte Catherine. Men det var ena anskrämliga granar. Fastkilade i en stubbe. Anorektiska. Sneda.
Så in på nätet. Sapins.be. Undvik.
-”Vi levererar 23e December.”
Det gör dom inte. Trots 3 telefonsamtal. 1 mail.
-”Chefen ringer.”
Det gjorde han inte.
Men blomsteraffären Jette hade gran. En enda gran. Lite sned. Lite framfallig. Men med 5 euro rabatt och halva priset jämfört med internet-o-leverantören så blev det ett köp. Hälften av barren blev kvar på trottoarerna. Men ändå var det en fet gran som klev in i bostaden.
Ska man pryda en gran så besöker man New de Wolf. Det var 15 år sedan sist och även om det är en butik med saker man ska undvika – läs; Kitsch – så måste jag erkänna att samtliga julgranskulor köpta för 15 år sedan lever fortfarande. Trots hund. Och de tunna gardinerna har överlevt 5 länder. Och hänger fortfarande ihop. Det är bara själva chocken när jag kliver in i butiken och känner mig fängslad av en discokula – som gör att jag tar på mig solglasögon innan jag går in.
Eftersom jag tillbringade måndagen 23e december i hemmet väntandes på en gran så blev det inte så mycket av julhandel. Ingen fara. Belgisk julafton är en vanlig kontorsdag. Allt är öppet – i alla fall till klockan 18.00.
Så 2 kilo köttfärs – utan mynta – hos en halalslaktare. Mynta? I köttfärs. Ja, sade slaktaren. Det ska man ha.
Picards frysboxar. Att tina upp en julmiddag.
Lokala spritbutikens hyllor gapade tomma. Lyckad handel? Nej – butiken ska stänga.
-”Vi har inga kunder…”
Till och med stora varuhuset Galeria Inno var öppet. Det finska paret cirkulerade runt vinglasen. Inget dög. Fast det var 50% rabatt på Iittala. Eller det var hon som cirkulerade. Han stod still med händerna knäppta bakom ryggen. Finskt tålamod.
Fram till 5e januari är den stora julmarknaden på torget Sainte Catherine öppet. Det är något jag inte har förstått. Julmarknad fram till 5e januari??? Men det är ju Sinterklaas man ska vänta på. Han är sen.
Det är en no-go-zon. Ätande folkskaror ( det är mest mat i de olika stånden) som gestikulerar med varmkorv med senap. Drickande folkskaror som raglar runt berusade. Men de hade Pastel de Nata.
Det är en förvirrande jul. Den belgiska. Det är som om den inte fanns. Eller är väldigt lång. Grannarna hade upp sin julgran redan för 2 veckor sedan. Samma helg som marknaden öppnade. Och fram till 5 januari lär julen fortgå. Ansträngande. Det är en jul som både inte finns och som aldrig tar slut.
Men köphysterin lyser med sin frånvaro. Wonderful!
Sherrysillen är klar. God. Riktigt god. Men jag ser redan de rynkade ögonbrynen hos gästerna som kommer ikväll. 6 mexikaner. Sill och Mexico är ingen lyckad blandning.
Men de ska ha svensk julmat. Det får väl peta i köttbullarna. Eller den upptinade kalkonen.
Alla händelser har sina sanningar. Inte en gemensam sanning utan varsin sanning utifrån de olika deltagarnas tankevärld och förväntningar.
Vad hände nyss?
Lunchvandring med assistenten. Han drar ivrigt. (Om detta kan alla vara överens) Två unga killar närmar sig med raska steg. Ser assistenten och studsar till och tvärvänder. (Detta är också en sanning för alla). Men det är tolkningen av händelsen som blir olika beroende på vems tolkning man lyssnar på.
Min tolkning; Fnissar glatt. Jädrar vad skraja de blev av åsynen av 45 kilo hund.
Armans tolkning; Fan vad rädd jag blev. Rusa iväg sådär mitt i mitt sniffande i blomsterlådan. Skrämmas.
Om jag vore Sverigedemokratisk Svärjevän; Dom där MENA-killarna ser inte tillförlitliga ut. De närmar sig för raskt. Onda avsikter. De ska nog råna mig. En har handen i fickan. Det är säkert en kniv där. Men vilken tur att jag har en hund (Tysk!!!) som skyddar mig. Där fick de så de teg. Men de ska väl iväg och råna någon annan.
Om jag vore en av killarna; -“Du kolla snubbens rock! Det är nog en Armani Collezione! Jag ska fråga honom! Jag måste fråga var han harköpt den!
Men helvete! Ser du hunden! Vilket monster! Spring! Den kan döda!!“
Om jag vore pensionärsgubben som satt på parkbänken; -“En till hund! Det är för många hundar i den här parken! Och säkert ska den skita! De som gick förbi nyss plockar plockar aldrig upp skiten! Och haha.. säkert trampade den där unga killen i hundbajset så fort som han rusade iväg mot vattenkranen!“
Om jag vore kristdemokrat; -“Sjukvårdsköerna är för långa!“
Svettig. Instruktionerna var; Skriv vad du vill. Skriv hur långt du vill. Svår instruktion. Väntar på svar…
**********
Sverige. Tidigt 80-tal. Jag var en ny färsk socialarbetare. På en anställningsintervju sade socialnämndens ordförande – ”Horor och fattiga ska hållas kort!” Jag valde att inte börja arbeta där. Under en praktikperiod hade jag en kollega som satt på en bänk utanför lokala Systembolaget och granskade om några av hans klienter – framförallt ensamstående mammor – köpte sprit. Gjorde dom det så följde han efter och lade ett meddelande i deras brevlåda; ”Ni är iakttagna av barnavårdsnämnden!”
1982 försökte Sverige reformera socialtjänsten. Ny lag. Samverkan. Dialog med de som behövde samhällets stöd. Många försök gjordes att också i verkliga livet reformera mötet med de fattiga och utsatta. Men kontrollen fanns kvar. Och än mer idag – ropen skallar; förbjud tiggeri! (men inte fattigdom). Lås in kriminell ungdom! (men minska budgeten för de förebyggande insatserna; fritidsgårdar, bibliotek, socialarbetare ute på gatorna). I den allmänna debatten är synen på de fattiga och de utsatta samma som för 50 år sedan. De är ett problem. Inte att de har ett problem.
Mexiko. Tidigt 90-tal. Jag var en svensk socialarbetare på export. Samma anda. Samma syn på de fattiga. På de utstötta. Lås in dom!Rensa gatorna! Där som i Sverige var de fattiga ett estetiskt problem för de som inte ville se något annat än vackra fasader och rensopade gator.
Men det fanns annat.
Jag tar fram en manual från 1992. En manual som jag burit med mig i nästan 30 år. Till Sverige. Etiopien. Kenya. Sudan. Peru. Kenya. Och nu Belgien. Den är sönderläst men innehållet är lika värdefullt nu som då.
Jag bläddrar lite i den. Minns mötet med Libertad Hernández Landa och Luis Gabarrón. Minns dem ännu mer när jag hittar en text skriven med Libertads penna. Vila i frid Libertad!
Dialog. Förståelse. Undersök tillvaron tillsammans med de som de handlar om. Det är de som är experter på sin egen tillvaro. Inte jag som granskar dem. Jag kan försöka förstå men kan aldrig fullt förstå. Jag kan erbjuda alternativ men det är inte jag som ska leva i det alternativet. Jag bär med mig; Det är de som jag möter som är experterna. Experter på sina egna liv.
Jag minns en övning; Libertad och Luis delade in oss i 2 grupper. 6 i varje. Vi fick 2 pappersark var – A3 storlek. Instruktion; ”Det ena pappret illustrerar ett lokalsamhälle. Ni ska alla rymmas i det – utan att vidröra golvet!”
Bägge grupper började elastiskt klänga på varandra – bära varandra – hålla om varandra. På det andra pappret. Pappret som inte symboliserade något. Men vi föll.
-”Ingen av er valde att försöka rymmas på pappret som symboliserade lokalsamhället. Ni valde att testa och experimentera i laboratorieform. Ni undvek att testa ihop med de människor ni ska arbeta med. Varför?”
Respekt för de man arbetar med. Prata med. Inte om. Förstå tillsammans. Inte åtgärda problemet.
Luis och Libertad arbetade med gatubarn. Barn som de flesta undvek. Men även dessa barn hade en gång levt i en familj. En familj som stött ut barnen. De hade en gång gått i skola. En skola som stött ut barnen. De hade en gång varit en del av ett kvarter. Ett kvarter som inte ville se barnen igen.
Gatubarn kan aldrig rehabiliteras genom inlåsning i institutioner. Det är en kunskap som är allmän egendom men som inte tillämpas. Fortfarande är alltför många barn instängda i institutioner. Något ”renare” gator. Något lugnare vuxna.
Men Luis och Libertad såg något annat. Vi behöver arbeta med de barn som hamnat på gatan – försöka få dem att lita på vuxna. Få dem att tillsammans med de vuxna söka alternativ. Alternativ som de själva tror på.
Men vi måste också arbeta med dem som stöter ut barnen. Med skolan som vill stänga av elever som inte fungerar. Som vill straffa elever som somnar i klassrummet (för att de inte vågat sova på natten). Disciplinera ungdomar som inte kan koncentrera sig (för att de inte ätit vare sig middag eller frukost). Vi måste arbeta med lokalsamhället – föra dialog med dem om hur vi kan undvika att stöta ut barn från gemenskapen. Hur vi kan stödja de familjer där barn har det svårt.
Ut med socialarbetarna på gatan. Möte med folk där de är. Inte en kallelse till ett möte i en overklig miljö i ett samtalsrum i kommunhuset. Låt de som du arbetar med vara precis vad de är; experter på sin egen tillvaro.
TACK Luis och Libertad för allt vad ni lärt ut med så många. Jag är tacksam för att få ha varit en av dem.
)
itsallabouttransparency 