Det var länge sedan sist. Avhållsamhet är ett måste i Corona-tider. Vandringarna med assistenten sker i samspråk. Jag pratar. Assistenten sniffar vidare utan att svara. Jag nickar åt andra hundägare som är på behändigt avstånd. Assistenten rycker i kopplet och vill komma alltför nära de andra hundarna. Det får han inte. Corona-tider. Avhållsamhet är en dygd.

Men i morse kom en främling och ville prata. Det var minst 2 veckor sedan det hände sist. Då var det en som ville veta vad klockan var.

Detta är 3e veckan av isolering i Belgien. (Trots det är antalet avlidna 4x högre än i Sverige. Samma befolkning. Men mer tättboende; 376 invånare/km2 mot Sveriges 23).

Åter till främlingen. Han höll behörigt avstånd. Han hade ansiktsmask. Byggarbetarkläder. Cirka 45 år. 172 cm lång. Drygt 80 kilo. 43 i skostorlek.

Men pratade flamländska. Det hade kunnat bli ett kort samtal. Ett väldigt kort samtal.

-“Sorry I dont speak dutch..”

-“English? French?”

Och så kunde samtalet påbörjas. Han ville veta om jag hade sett vem som gjorde inbrott i bygget tvärs över gatan. Det hade jag inte. Inte heller assistenten. Däremot hade jag sett vem som bröt upp låset till byggets bajamaja.

-“Ahhh… that’s a regular thing. We have exchanged the lock more than 10 times..”

Min information var inte till någon nytta.

Men jag har pratat med en främling.

Märkliga tider. Märklig bubbla. 3 promenader med assistenten varje dag. I går gick vi på gator vi inte hade gått på tidigare. De var också tomma.

Mataffären varannan dag. Den är välfylld. Men den frysta laxen var slut. Så det fick bli ceviche på rökt lax. Det var inte gott. Det var fett.

Tanken – “Det här är snart över” har ersatts av “Detta kommer att pågå länge“. Väldigt länge för någon vändning syns inte till.

Jag ser mina grannar genom fönstren.

Hon på andra våningen joggar varje kväll. Barnfamiljen på 5e våningen spelar sällskapsspel. AirBnBarna på 4e våningen har inga gäster. Han på första våningen fortsätter se sur ut. Tredje våningens hund skäller när vi åker förbi i hissen.

Det är en annan värld. En annan tid. Som en inledning till en katastroffilm. Någon hostar. En droppe saliv zoomas in. En räv slickar på droppen och nyser på en höna som äts upp av en kines och så börjar det. Ansiktsmaskerna tar slut. Folk slutar prata med varandra. De går undan. Och helt plötsligt vill en främling prata med dig.