Det är de små som gläfser mest. En ser ut som luddet i torktumlaren efter torkning av 10 frottéhandddukar. Liten. Luddig. Men alert. Gläfser först. Skäller sen. Precis som han som ser ut som en hoprullad aldrig torkad dörrmatta. Samma frenesi i ilskan.

De är aldrig högre än 30 centimeter men låter som 300 decibel.

Och det är där jag ser parallellerna.

Arman Tegnell.

Arman står still och tittar på de gläfsande anfallsbollarna. Förvånad. Tittar ut dem tills skallet blivit en torrhosta. Sedan återgår han till det han gör bäst. Som Tegnell. Studerar. Analyserar. I detta fall handlar analysen om vad hunden som kissat där har ätit för mat dagen innan. Eller om de har urinvägsinfektioner. Annan analys än Tegnell men samma nyfikenhet på att lära sig mer.

Allt medan de små gläfser.

Kollar på #Tegnell på Twitter. Där är de små och gläfser. De har egna kurvor där de jämför sådant som passar dem bäst och skäller ”Stäng ner Sverige”! Tegnell har resonerande svar som måste reta vansinne på gläfsarna. De vill ha skäll tillbaks. De vill slita och dra i ett tuggben för att vinna det. De har ju en examen i matematik! Och Tegnell bara ”vi vet inte än men vi följer utvecklingen och resonerar med de andra länderna”. Gläfsarna söker strid. Precis som de små arga hundarna. Men får ett ”du får vänta och se” till svar.

Twitter. Hundlekparken. Samma scenario. Samma ilska. Samma höjda förvånade ögonbryn. -”Värst vad du väsnas….”

För vad är skillnaden mellan restriktion och uppmaning? Jag var ute med Arman i 30 minuter. Sällan har vi sett så mycket folk ute. Ändå råder restriktionen ”Gå bara ut för det allra nödvändigaste!” Folk tolkar det som rullskridskoträning (nej – fjärde kvällen i rad kan hon fortfarande inte rulla själv utan pojkvännens omfamning … eller kanske har de ingenstans att kramas så de tar på henne rullskridskor och så får de giltigt skäl att slingra sig om varandra?), måla med krita på trottoaren, dricka blaskig öl (Jupiler), röka hasch eller sitta och stirra på förbipasserande och vissla om de som går förbi har bara ben. Allt väldigt nödvändligt? Precis som i stora delar av Stockholm där restriktioner inte råder….

Så varför skälla – varför gläfsa? Sådan herre – sådan hund. Jag tror det handlar om att hantera egen ångest. Om jag är rädd – så skäller jag på andra. Om jag är rädd för Arman – eller för COVID-19 så öppnar jag käften- munnen och väsnas för fulla muggar.

Twitter är som hundarnas lekpark i kvarteret. Samma beteende. Samma oväsen.

Under tiden fortsätter Arman Tegnell vara nyfiken.