Den röda jordens halhet

/ Hans Lind / Leave a comment

Det slirar. Frikoppling hjälper inte. Den tunga landcruisern glider ner i diket. Inte första gången när den röda jorden drabbats av regn. Ishalt.

Några lokala släntrar fram. Vill hjälpa till. Upp ur diket. Mot betalning.

Den röda jordens landsvägar är inget man tränar på i körskolan. Det är bland det halaste jag kört på. Men jag körde inte de 442 kilometrarna mellan Kigoma och Ngara. Jag satt i passagerarsätet. Ngara blev några månader senare Tanzanias näst största stad. När jag var där – var det en samling av hyddor. Men det var före massflykten från Rwanda. Jag var där vid massflykten från Burundi. Några månader tidigare. Mina 3 månader i FN systemet. Aldrig mer inom det systemet. Det var för mycket av -”don’t step on my toes but please do step on her toes as we are competing on the same position in Geneva”. Det var – ”ta en bil och en chaufför och kör genom så många flyktingläger som möjligt så de ser att FN är på plats”.

Då är det på sin plats att säga att jag tror på FN – det behövs en samlingsplats – men systemet beivrar trappstegstänkande och det är inte gott. Nog.

Detta var 1993 och 250 000 burundier hade flytt till Tanzania. Det var inte första gången. Det fanns flyktingläger med burundier som hade flytt 20 år tidigare. Bofasta i nordvästra Tanzania. Och det var dit vi flyttade 50 -talet hmmm…. de nyflyktade kallade dem för ”häxor”— men jag skulle säga de var schizofrena eller nåt åt det hållet. Ett nytt flyktingläger klarade inte av udda människor – men ett stabilt samhälle gjorde det.

Jag landade i Dar Es Salaam och stod still på flygplatsen. Ingen FN bil i sikte. Jag tog en taxi till det hotell som taxichauffören kände till. De heltäckande mattorna skulle inte behöva möta en bar fot. Så jag behöll skorna på.

Dagen efter på FN kontoret. -”Du skulle ha landat idag!” Fel på deras kalender. Det uppstod en icke-kärlek från dag 2.

Dag 3. Air Tanzania till Kigoma. Det gick bra fast jag fick hålla i ryggstödet för att inte ramla i famnen på passageraren bakom. Några dagar senare bröt Air Tanzanias enda flygplan noshjulet. Jag var fast i Kigoma.

Kigoma. Nära Burundi. Och man kunde se Congo tvärs över vattnet. Det var mycket åskväder över Congo. Tvärs över sjön. Blixt och dunder.

Kigoma. Tre månader av chicken fried rice.

En dag över till Ujiji. Där Stanley och Livingstone möttes. Lokala museet. – ”Livingstone opened up Africa for commerce and christianity” sade den lokale guiden mittemellan papiemache figuererna av Stanley och Livingstone. Vi fikade på Scud Missile Tea room. En söndagsutflykt.

Det fanns ett 50-tal flyktingläger efter gränsen mot Burundi. Ett av dem i närheten av en mission station driven av Swedish Free Mission – som de kallade sig. De bjöd på kanelbullar – pingstvännerna från Hudiksvall.

-”Var har ni hittat pärlsocker?”

-”Det tar vi med från Sverige.”

De ville att FN skulle flytta på flyktingarna som sökt sig till deras missionstation. De var ju fullt upptagna med sin mission och hade inte tid med flyktingar. Tyckte de.

-”Men han som red med sina föräldrar till Egypten…. han var väl flykting och är väl grunden till att ni finns här?”

-”Det hör väl inte hemma här!!”

Nåja. Strax därefter blev det lugnare i Burundi så flyktingarna lämnade missionen. Missionärerna kunde fortsätta sitta på sin kulle.

Nyår.

Hyrde en motorbåt som körde mig, två tyskor, en kroat, en norrman och en skotska till Gombe Stream. Jane Godall var inte hemma. Vi såg en schimpans. De andra höll sig undan. Träningen inför vandringen i naturreservatet behövdes inte.

-”Möt inte en schimpans blick! Se åt sidan! De kan anfalla!”

Vi mötte en schimpans som satt i ett träd och kastade pinnar på oss. Den tittade inte ens åt vårt håll. Däremot på nyårsafton när vi svalkade oss i Tanganyikasjöns vatten och champagnen låg och svalnade i vattnet så mötte vi en babian. Eller såg skymten av babianen som sprang iväg med champagneflaskan. Det blev konjak till nyårsmaten. I stället.

Majs. Majskorn som fick kokas i timmar för att mjukna. Inte den bästa födan för flyktingarna. Men det var det som fanns. Majskorn. Sardiner. Olja. Avskogning som följd av majsens kokbehov.

Skola? Glöm det. Detta var på den tiden där skolgång för barn på flykt inte sågs som något som var en rättighet i en katastrof. Andra bullor blev det några år senare. Men vi samlade ihop ett gäng flyktingar med lärarbakgrund. Provisoriska skolor var tanken men den tanzaniska myndigheten tyckte att FN skulle anställa tanzaniska lärare. Inte en tanke på språkskillnad. Kollision.

Wakimbizi. Swahili för ’flykting’. Egentligen ’man som kommer springande’. Och så var det med burindierna. De kom springandes. Gruppmöten – en av 5 hade bevittnat våld. 4 av 5 sprang över gränsen för att andra gjorde det. Wakimbizi.

Burundierna pratade franska. Det gjorde inte tanzanierna. Men en dag klev Fortunata in på FN kontoret. Jag kapade henne _ för hon kunde franska. Det kunde inte jag. Hon blev min community services assistent. Enda gången jag haft en assistent. Slumpmötet med henne ledde till att hon blev kvar i branschen. Hon hamnade senare i Afghanistan – och sen Irak.

Hon översatte inte ett ord som chauffören sade så fort vi passerade byar. Wowowo. Jag översätter det inte heller.

Hemfärd. Men inget flyg från Kigoma så Missionary Airlines fick kallas in. Ett enmotorigt litet plan med alldeles för många blinkande lampor.

-”We say a prayer before lifting” sade piloten.

Inte för att han inte litade på planet. Utan för att han var religiös.

Det blev en långsam puttrande färd på lagom höjd. Men när piloten såg en flock giraffer så dök han ner. Mellanlandning och övernattning i Dodoma. Dagen efter Dar Es Salaam och vidare mot Geneve för avrapportering. Swiss Air. Före konkursen. Förstår deras konkurs då det serverades rysk kaviar till förrätt. Min grannpassagerare frågade vad det var. -”Fish-eggs..” Han ville inte äta det så vi bytte – han fick mitt smör och jag hans kaviar. Vid val av varmrätt så frågade han vad ”venison” är. Flygvärdinnan förklarade; -”It’s like Bambi!”

-”But I don’t want to eat Bambi!”

Jag åt Bambi. Efter tre månader med chicken fried rice var Bambi god. Väldigt god.

Efter de tre månaderna har jag inte arbetat inom FN systemet längre. Däremot med. Det har gått mycket bättre.

På drift med lärarinnor

/ Hans Lind / 2 Comments

Tog äntligen tag i kartongen med alla foton. Färgerna har bleknat men minnena obleknar. Fastnar i ett foto med 3 rejäla svenska damer. Lärarinnor – ja två av dem är det. Den tredje var reseledaren – för nu var lokalföreningen från Täby på besök. Och ja. Då var det dags att för första gången besöka Ixcan i norra Guatemala. Inte för att det var farligt för mig att åka dit. Men för de jag besökte så skulle frågor ställas om varför jag hade varit där. Men i detta sällskap såg vi ut som 3 missionärer med chaufför. Och missionärer kryllade det av.

Lurade missionärer. Eller halvlurade. Kristendom varvades med ursprungsreligion. Egna gudabilder stoppades inuti krucifix. Som i CocaCola-kyrkan i San Juan Chamula. Blanda traditionell religion med kristendom. Missionärerna nöjda. Lokalbefolkningen nöjd.

Så att se ut som missionärer på drift var bra i detta läge där inbördeskriget härjade i Guatemala. Militären utrustade lokala hemvärnsgarden med vapen och spionerande öron. Vilka hjälper guerillan? Så koll på besökarna. (Note to myself; skriv en dag om middagen med en av guerillaledarna utan att jag visste vem det var) Det var en tid av änkor och barn. 140 000 döda. 1 miljon på flykt. I ett land med 14-15 miljoner invånare.

Men det vackraste land jag rest i.

Lärarinnorna var på besök på uppdrag av lokalföreningen i Täby. Lära sig för att lära vidare. Jag tror de fick en bra resa. Hotellet i Cobán med de knarrande golven. Maya-altaret med blommor, rökelse och ris. Tortilla med äggröra och svarta bönor till frukost. Smaken sitter kvar länge. Skolorna med 2 barn i varje skolbänk. Barn med frostnupna näsor och kinder. De vackra gryningarna när dimman lättnar.

Men också skotten i gryningen. -”Fyrverkerier?” frågade en av ”missionärerna”. Nej. Det låg kroppar vid vägkanten. Ett bakhåll mot militären. Vi reste vidare under tystnad.

En annan resa. Utan ”missionärer”. Men till byn uppe i bergen vid San Marcos. Den belgiske prästen hade skramlat ihop pengar och lett arbetet med att producera en konstgjord sjö. Med en liten ö. Och med 2 roddbåtar. Fiskodling. Folk ska inte bara äta tortilla och bönor och kyckling. Det behövs fisk i maten också. Så jo – han hade ju 2 fiskar som Jesus och såg till att det blev fler fiskar. Fiskar som delades ut bland byarna i närheten. Och där hade folk grävt dammar – som fylldes med vatten från nån av det otal bäckar som slingrade sig nerför bergsväggarna. Och när fisken vuxit till sig – så tömdes dammen och fisken plockades upp.

Och det är här jag vet att jag har i alla fall åstadkommit en förändring som var till det bättre för fattigbönder.

Mjärde. Böjde och ståltrådade av hönsnät en mjärde under böndernas tillsyn. Tornedalen goes San Marcos. Jag hoppas att ryktet om mjärden spreds till de andra dammbyggarna.

Och det var här uppe i bergen som jag hamnade i Tornedalen. Tystnaden. Hummanden. Där vi satt på en hemsnickrad bänk och såg ut över dalen. Mer dal där än i Tornedalen. Men samma gubbtystnad. Avbruten av ett konstaterande -”Det ser ut att bli regn i morgon…” Sedan tystnad igen. Nöjd tystnad. Regnet behövs. Samma gubbkonsterande.

En annan resa – södra Guatemala. En lärarinna – denna gång en guatemalanska – är med. Vi är 4 svenskar i bilen. Hon frågar om vi är gifta och om vi har barn. Svaren är lika -”har varit gift men är nu frånskild”….. Hon är tyst en stund och säger sedan – ”Jag förstår, i Sverige gifter man sig för en period!”

I bilens kassettspelare ljuder Eva Dahlgren – ”En blekt blondins hjärta”. Lärarinnan får kassetten. Jag undrar om hon fortsatte lyssna på den tänkandes på de periodgifta svenskarna.

Nunnorna i Retalhuleu. Södra Guatemala. Internflyktingar var deras uppdrag. Stöd. Mat. Skydd. Nunnorna var bevakade. När vi satte oss ner så öppnade de fönstret mot gatan – så att ”öronen” skulle höra bättre. -”Vi har inga hemligheter!” sade en av nunnorna. Någon månad senare fick hon fly till Spanien. Men innan det – när hon hörde att jag aldrig varit vid Stilla Havet – så tyckte hon vi kunde ha resten av mötet i bilen för ”havet är ju nära”. Ja – det var ju ”bara” 40 kilometer efter en av de rakaste landsvägar jag skådat – så det borde ha gått fort. Men det blev mer än 40 kilometer för vi fick köra i zickzack för att undvika de största hålen i asfalten i den dåligt underhållna landsvägen. Och jag fick premiärdoppa tån i Stilla Havet.

Guatemala. Det närmaste jag kommer det landet idag är när nån av de lokala latinska butikerna i Bryssel har burkar med pipian-sås som jag kan dränka kyckling i.

Svar från Mewas…

/ Hans Lind / Leave a comment

För 2 veckor sedan – mitt under spännande OS-tävlingar – skrev jag detta blogginlägg om troll som härjar i Mewas/World Health Network/Zero Covid/VetenskapsforumCovid19’s svans. Trollet fortsätter. De senaste dagarna har jag barn med Agnes Wold

Det inlägget kom direkt efter att Agnes Wold hade kommenterat trolleriet på Twitter.

Jag har också ägnat mig åt tidelag med min hund enligt trollets fantasi.

Det har säkert inget med detta inlägg på Twitter att göra …men jag undrar på sambandet mellan att twittraren letar foton på mitt instagramkonto – och facebookaren lägger ut foton från min instagram med invektiv text ?

Och så i morse – och här kommer det intressanta

Texten är inte det intressanta. Det är bara det gamla vanliga trolltugget.

Det är fotot. Var kommer den ifrån?

Från denna blogg.

Och det intressanta med just det fotovalet är ett mail som jag fick skickat i går kväll via bloggen. Från Mewas. Det Mewas om påstår sig inte ha något med trollet att göra. Mewasgrundaren som följer trollet på twitter men som inte ”känns vid trollet”.

Jag lägger ut mailet – för det kommer inte från en privatperson men från en organisation som i 2 år pratat om att starta en civilsamhällesorganisation.

Offerkofta på. Och inte bara hobbyepidemiolog, hobbystatsvetare, hobbyjournalist utan också hobbypsykiatriker. Allt med samma ”framgång”.

Självklart är trollets åsikter hans egna. Men vad gör Mewas för att rensa upp i sin svans? Det är bara att gå in på kontot @DFsuzgun på twitter och klicka på ”följare” – och se där. Där kryllar det av Mewas/VetenskapsforumCovid19/ZeroCovid/WorldHealthNetwork. Inklusive Mewasgrundaren själv.

Och jag tror fortfarande att trollet inte är en svans. Utan en kärna.

Och helt plötsligt tror sig trollet vara jag…

Ibland måste trollen matas…

/ Hans Lind / 1 Comment

-“Mata inte trollen” säger de.

Nej. Oftast inte- men ibland är det viktigt att göra det. Bakom trollen finns en verksamhet som ska granskas. Trollen är bara det yttre försvaret – eller anfallet – för verksamheten som ska skyddas från insyn.

Det började för ett år sedan – Sveriges Radio sände ett inslag om en grupp som stökade runt den svenska pandemihanteringen. Mewas. Och jo – oroliga människor flockas och våndas och söker sig till likasinnade. Gott så. Jag blev nyfiken

Men det var nåt annat med gruppen. Den liknade alltmer – so I thought – de individer som -innan internet fanns – klistrade upp tättskrivna pappersark på anslagstavlor i kampen mot någon myndighet eller domstol. Men det var mer än så. Tättskrivarna var oftast ensamma. Den här gruppen gick till attack. Samlad attack. Väl beskrivet i denna rapport av James Pamment från Lunds universitet. Instruktioner gavs i den då slutna gruppen på Facebook om vilka som skulle attackeras. I den nu öppna gruppen Mewas2.0 på Facebook är det lite lugnare. Lite *trumvivlar* mest när dödstalen ökar – för då har ju man ännu mer bevis för att den svenska strategin havererat.

Men det var nåt mer. Konspirationerna som blev oemotsagda i gruppen. Grundaren agerade flitigt med sina “teorier”.

Teori 1.

Reportrar utan gränser rankar Sverige högt avseende pressfrihet eftersom Sverige ger organisationen ekonomiskt stöd.

Teori 2.

Svensk media hyllar (!) den svenska pandemihanteringen för de får presstöd!

Ett presstöd som har funnits i 50 år före pandemin. Och jag antar att Mewas grundaren inte har följt svensk media så troget om han tror att media “är biaised”.

Nog med exempel. Konspirationsteorierna haglar tätt i gruppen.

Men inte nog med det. Attackerna mot de som granskar. Eller som “tycker fel” om pandemin. Vetenskapsjournalisten Amina Manzoor. Prisbelönt. Henne gillar inte Mewas. Full attack.


Lite märkligt att ena stunden kritisera Reportrar utan Gränser för att de rankar Sverige högt avseende pressfrihet och sedan i nästa stund angripa en journalist och mana till bojkott.

Barnläkaren Jonas Ludvigsson är en annan som attackerats. Se Expressen Se detta friande av de anklagelser som Mewas riktade mot honom.

Agnes Wold har också fått en hel del hat från Mewas. Jag skrev om det för ett år sedan.

Och härmed in på troll. Nog för att Mewas-medlemmarna vevar på och spottar och fräser – men det räcker inte för deras teser framstår ju som rätt korkade för det mesta. Avklädning av konspirationsteorier är inte svårt.

Det behövs mer vapen. Trollen. De som oftast inte har några argument i en debatt men som går till attack mot granskarna. Som denne;

Han fick sitt konto stängt i april 2021 efter att ha vevat anklagelser mot de som granskar Mewas. En granskare fick anklagelser om att ha mördat en kvinna. Kvinnan lever.

Fotot i profilen föreställer inte trollet. Det är en random turk – som dock har använt fotot i ett sammanhang inte så ….. bra för trollet.

Trollet blev nyligen avslöjat … en rejäl granskning som med nöje kan läsas här

Ett troll används och ges stöd av en grupp – ja – det finns ju en hel del som följer trollet och som har varit aktiva i den svenska coviddebatten – för att söka tysta de som granskar. Eller få dem att sluta granska. Granskning hotar. Mewas hatar.

Så de senaste dagarna har trollet tagit till Facebook – efter att ha fått ett antal tweets radera för trakasserier. Facebooks granskning av anmälningar är inte lika alert som Twitters – så över till Facebook med trolleriet.

Nytt namn ja. Men sidan startades av;

Så nu är jag sexköpare, könssjukdomsspridare, ex nazist, kriminell, skattesmitare och det värsta av allt; politiskt korrekt. Aj. Det sved.

Blockera – säger de.

Nej.

Svarar jag. Mewas ska ut i solen. Kanske de spricker då?

********

Uppdatering.

Trollet är stressat. Namnbyte på Twitter

Namnbyte på Facebook

Mitt liv som elak jultomte

/ Hans Lind / Leave a comment

–Nej. Din önskelista är fel. Eller den är inte fel för dig – men för mig.

Deltagarna i filmen har inte lämnat in önskelistor. Än

30 år ute i världen. 32 egentligen. 24 av dom som elak jultomte.

Det började i en by i nordvästra Guatemala. 296 kilometer från huvudstaden. En by en bit utanför San José Ojetenam. Upptäcktsfärd. Efter symaskiner. En partnerorganisation hade ett projekt där änkor – ja det pågick ett inbördeskrig – skulle skaffa sig försörjning genom att få symaskiner. God idé men fanns verkligen symaskinerna på plats? Så jag och en kollega åkte på upptäcktsfärd. Hyrde bil i huvudstaden och puttrade iväg. Vi kom fram strax innan mörkret föll. Lokala kyrkan bjöd på middag.

Vitt bröd. Pommes frites. Kokta ägg. Majonnäs.

Förvånad. Jag som vattnade tungan tänkandes på en pollo pipian eller något liknande.

-“Är detta vad ni brukar äta?”

-“Nej. Det är vad ni äter!“

-“?“

-” Vi hade en volontär här från USA och detta var det enda han åt.”

Assistenten äter inte kokta ägg.

Upp före solen. 0400. Fyra timmars vandring i riktning mot symaskinerna väntade. Över berg. Ner i dalar. Över bäckar skuttandes som en bergsget. Nästa berg. Och så kom vi fram. Frukost.

Vitt bröd. Kokta ägg. Majonnäs (kände igen burken så någon hde gått i förväg)

Symaskinerna? Jo de fanns där och gav lite inkomst till änkorna. Bra så. Åter tillbaka över bergen och dalarna och bäckarna. Framme. Adjö och tack för att vi fick besöka er. In i bilen och ……. nehej. En död bil. Batteriet levde men bilen kom inte igång. Inte ens med start i nerförsbacke. Lokal mekaniker. Det behöver bytas ut en del som han inte hade. Ringer biluthyraren – jo – vi kommer med reservdel och reservbil. I morgon. Sent på eftermiddagen. Så det blev 1 1/2 dag extra i byn. Tid för reflektion. Trodde vi. Men icke. Först kom borgmästaren med en projektidé – nåt om avloppssystemet. Sen kom prästen med nästa idé. Slaktaren ville ha pengar. Det bildades en kö utanför det enda hotellet. Frågor. Önskelistor.

-“Nej. sånt arbetar vi inte med. Nej, sånt har vi inte pengar till.“

Elak jultomte. Som inte ger julklappar som folk behöver utan ger stickade yllestrumpor i stället.

Men det är ju inte fel på dem som skriver önskelistor. Problemet ligger i att folk i lokalsamhället inte riktigt vet vad vi gjorde där – de hade hört något och något annat och det vore ju dumt att inte fråga nu när jultomten är på besök. Det är det som är dilemmat när man besöker ett samhälle för första gången. Vad är det här för ena?

Hemma i byn jag växte upp i. Telefonen ringer. -“Det körde in en bil som jag inte sett förr. Vem kan det vara och vart ska de?”

Ungefär så. Inte mer konstigt än så.

Vi kom inte riktigt ut ur byn. Det kom en man springandes mot oss. Vi bromsade in. Det var borgmästaren från grannkommunen. Han hade hört att en biståndsorganisation var i närheten. Han hade också en önskelista.

Nästan 20 år senare. Södra Sudan. Alltför få flickor hade fullbordad grundskoleutbildning. Vi hade pengar till att stödja flickors skolgång – till att bygga skolor. Glada av förväntan åkte vi jultomtar till en by med vår present. Bygga skola.

-“Nej! Vi vill hellre ha vatten! Borra en brunn.“

-“Sånt gör vi inte…. Det måste ni fråga någon annan om ...”

Elak jultomte.

Så var det under mina första 24 år som handelsresande i mänsklig misär. Avståndet till de som skulle nås av biståndet blev i bland för stort. Mötena för få. Partnerorganisationerna vi arbetade med var inte fullt ut en del av lokalsamhället utan besökare. Besökte oftare än jag men ändå besökare.

Det fanns undantag. Utanför ett av våra fältkontor i Etiopien i ett flyktingläger för sudaneser fanns en målning på muren beskrivandes vad vi gör och varför och hur. Inget behöv av gissande önskelistor där inte.

Men sedan slutade önskelistandet. Jag började arbeta där jag arbetar idag. Kooperativ. De är inte besökare. Kooperativen bildas av folk med gemensamt intresse. I lokalsamhället självt. De besöker inte. De bor där. De äter och sover där. De flanerar omkring där och klappar kon och petar på kaffebusken. De vet vad vi arbetar med. De vet vad de ska fråga efter.

Men dags för ett ord som inte finns men som är så bra så det borde finnas.

Facipulera.

Att bara facilitera – ge pengar och säga – “Använd dom klokt! Räcker inte – det kan gå hur som haver.

Att manipulera ger bara tillfälliga inte hållbara lösningar. Så det räcker inte,

Men facipulera. Det är grejer det.

Här får ni ett stöd – hur ska ni se till att det når alla medlemmar med service? Hur ska ni se till att kvinnor och ungdomar blir aktiva i kooperativet och får vara med och bestämma? Hur ska ni se till att folk motiveras att bli medlemmar i kooperativet – framförallt de fattigaste av de fattiga? Hur ska ni se till att risker för korruption och annat maktmissbruk elimineras?

Frågor som sätter igång tankar. Frågor som gör att kooperativen själva tar fram lösningar.

Facipulera.

Och det händer saker. Som mjölkkooperativet som bestämde att medlemmarna skulle ha 2 bankkonton per familj för betalning av den sålda mjölken. Ett konto för maken och ett för makan – och så betalades hälften av ersättningen till vardera. Och det visade sig senare att kvinnorna investerade en större andel av inkomsten in i familjejordbruket än mannen. Och det ledde till ökad inkomst i framtiden.

Så ju närmare och oftare man är – ju mindre behov av gissningsönskelistor och känslan av att vara en elak jultomte.

Att bära hem en stege

/ Hans Lind / Leave a comment

De går förbi. De vrider på huvudet. Fönstret är i ansiktshöjd för alla som är längre än 160 cm. De stannar till Granskar hemmet. Gardiner. Det behövs gardiner. Men gardinstången har lagt sig på 3,.5 meters höjd. Jag når upp med fingerspetsarna om står på en stol och sträcker på mig. Men det räcker inte.

Men nu hänger det gardiner där. Det tog ett tag och krävde en Armagnac-berusning.

Nu kan de vrida på skallen och se indisk bomull. Gardiner som jag köpte 2005 på Neuwe de Wolf och som har färdats med mig sedan dess. Etiopien. Södra Sudan. Kenya.

Men det började med en – ska jag gå och handla en stege så behöver assistenten tröttas ut rejält först. Så en vandring mot storskogen. Dieleghem-skogen. Bara en kilometer bort. Men stor skog med okopplade hundar och en vrålande jag. Inte åt hundarna men åt de slappa ägarna. Vi skulle hitta klostret. Det gjorde vi. Men det var ett konferenscenter. Vi skulle hitta slottet. Château de Dieleghem. Den fanns bakom låsta grindar. Så vi traskade på i leran. Assistenten tryckte sig kärvänligt mot mig. Jag blev nerlerad.

Han rister i kroppen och pinnar på så fort vi närmar oss en skog. Han är ett skogsdjur. Det är jag med. Jag trivs bäst bland raka stammar.

Målet uppfyllt. Assistenten däckade när jag kom hem.

Ut på stegköpsfärd. Men först hittade jag något jag letat efter i 2 veckor – en bestickslåda för 2.95 euro. Sedan djuraffären – där måste det ha varit rabattdag för tunnhåriga kattägare. Låååångsam kö. Grävande i portmonnä för att betala för kattsanden. Att stampa i en kö hjälper inte.

Hungrig. Mat före stegen. Nåt snabbt. Men den armeniska restaurangen som jag har spanat in är stängd. Stället bredvid lockar med fresh meat i sina hamburgare. Suspekt. Ett ölställe – öppnar dörren och ingen äter utan istället skrålar över sina ölkrus.

Men sedan. En restaurang med en trerättersmeny för 30 euro. Men namnet ….. French Kiss. Varför döpa en restaurang efter tungkyssar? Eller varför inte. Det kan ju locka. Kliver in. Får ett bord. Det är fullsatt – folkligt – stimmigt.

-”Vill du ha en aperitif?”

-”Ja tack. En dry martini”

-”Röd eller vitt?”

Dömt att misslyckas. Minns fortfarande den indiska restaurangen som serverade en Martini Bianco med en svart oliv i. Så jag beställer en Ricard.

Den är generös.

Beställer ett belgiskt smörgåsbord till förrätt. Foie gras. Lax. Räkcroquette. Gott.

Varmrätten är en biffstek med vilda champinjoner.

Tar en kaffe och en Armagnac efteråt och så kommer notan som är alldeles för generös. De har glömt bort varmrätten. Den kan inte ha kostat 0 euro. Så jag påpekar det -och belönas med ömhet kärlek och en rejäl slurk Armagnac. Dock inga franska kyssar.

Jag påpekar missen i notan för hit kommer jag ju att återvända. Definitivt. Så det gäller att bli ihågkommen så kanske även assistenten kan släppas in här. Han skulle gilla stället.

Jag snedstegar ut. In i DIY butiken. Jo. Det går. Jag kan bära stegen. Den är i aluminium och väger lagom. Ut på gatan. Vindpust. Stegen är inplastad och fungerar som ett segel. Vind bakifrån. Snabb färd hemåt i lördagseftermiddagen.

Nu har vi uppsatta gardiner.

Det var på tiden.

Nätter i Juba

/ Hans Lind / Leave a comment

Vaknade upp 0200 i natt. Svårt att somna om. Assistenten försökte tränga ut mig från sängen. Centimeter för centimeter utökade han sitt territorium. Mitt missnöje lugnade ner sig när jag mindes de osovande nätterna.

Juba.

32 C i medeltemperatur på nätterna. Dieselgeneratorn stängdes av 2200. Då slocknade den gnisslande takfläkten. Allt blev tyst. Och varmt. Syntetlakan skapade värme underifrån. Också.

Då och då en vindpust som fick moskitnätet att svaja till. Lycka. Mitt rum hade 2 fönster. Lycka. Det skapade ett drag då och då. Men alltför sällan. Det var olidliga nätter. 2 -3 timmars sömn tror jag men förmodligen sov jag mer. Jag drömde ju långfilmer. Mord. Jag mördade folk till höger och vänster. Om det var biverkningar av Lariam eller att jag bodde i ett land där våldet hängde runt hörnet och fortsätter göra det – vet jag inte. Kanske både och. En f d kollega som också tog Lariam men i en fredligare region av Afrika drömde om att hen var upptagen i sexuella orgier varje natt. Så olika skiljer sig ödets lotter.

Jag sade adjö till Lariam 2009 efter 2 års knaprande. Sedan dess har jag inte mördat någon på nätterna. Nuförtiden drömmer jag mest om att packa resväskor under tidspress. Trevligare så.

Jag sov bättre i andra delar av Södra Sudan.

Malualkon -med sina miljarder stjärnor på natthimlen. Ormar i utomhusduschen. En dusch bestående av en plåttunna med stege där man först klättrade upp för att fylla tunnan med hjälp av plasthinkar. De spretiga väggarna i sovhyddan som släppte igenom Saharasand så när jag klev upp från sängen så låg en sandfri konturyta av min kropp kvar i sanden. Det gnisslade om tänderna.

Rumbek – med mer stabila sovstugor som också skorpionerna gillade. Duschar kopplade till en vattenpump som gav bästa duschtrycket av alla de södra sudanesiska sovställena.

Bor – där sovhyddorna dröjde med att bli klara. Byggföretaget var ständigt försenade. Så där sovs det i tält där man bankade med fötterna när det var dags att kliva in. Då och då pös en orm ut.

Det fanns dagar också i Juba. Reservskjorta till kontoret. Byte efter lunchen för den 200 meters promenaden till restaurant Queen of Sheeba i 40 graders värme krävde skjortbyte efteråt.

Kyckling med pommes frites. Dagliga lunchen. Eller det var egentligen kycklingben med lite kycklingkött på. Ständiga skämtet – ”Den här kycklingen har nog promenerat hit från Uganda.”

Frukostarna – kaffe med kex med mjukost. På helgerna ett kokt ägg – efter det att äggen först passerat vattentestet. Alltför många ägg flöt.

Juba. Fungerar bra idag som; -det kunde ha varit Juba. Har jag svårt att somna om mitt i natten så var det värre i Juba. Har jag dåligt tryck i duschen så var det värre i Juba (där duschade jag i vatten hämtat direkt från Nilen..) Har jag glömt köpa ost så var det värre i Juba för där smalt osten. Allt var värre i Juba. Utom när de 2 teleteknikerna från Ericsson gjorde fälttjänst hos oss och upptäckte att den extremt sega internethastigheten via satellit berodde på att it-ansvarige laddade ner långfilmer som han sedan sålde på lokala marknaden. Men det var kvällarna när vi drack whisky och såg 2 episoder av Smack The Pony. DVDboxen som jag köpte i Dubai och tulltjänstemannen på Juba flygplats absolut skulle kolla vad som fanns på DVDskivorna.

-”What is this?”

-” It’s comedy..”

-”This is not fun!!”

Kampen om en parkbänk

/ Hans Lind / Leave a comment

Skolorna öppnar 0830. Det är en strid ström av ungdomar genom Paul Garcet parken strax före det. Utom vid en av parkbänkarna. Varje vardagsmorgon sitter de där. Det unga paret. Vi har börjat hälsa på varandra när vi går förbi. Assistenten har funnit att gräsmattan framför parkbänken är en bra toalett. Jag ber om ursäkt. Det unga paret fnissar. Sedan går de till skolan. Vareviga vardagsmorgon. Fantasierna skenar. Får de inte träffas för sina föräldrar? Eller träffas de vareviga möjlig stund. Jag hoppas det.

På en gammal bänk i parken i Jette
När kvällspromenaden är försenad så parken har stängt

Parken stänger 19.00 så det gäller att hinna dit innan grindarna smäller igen. Och då är parkbänken upptagen. Av de två utomhussovande herrarna. Den ena hojtar -”I love this german shepherd!” Den andre nickar instämmande. Senare på kvällen, när parken har stängt, har de lindat in sig i duntäcken och metallfilt för att sova i porten till det jag tror är ett servicehus. Men från filtarna och täcket hörs ett -”Hello dog!” Det är kallt ute – men Röda Korsets ambulans åker förbi och ger herrarna en pratstund och kaffe.

Tillbaka till parkbänken. Det är minst 20 bänkar i parken. Men hemligheten med denna omtyckta bänk är att den är torr. Skyddad av ett hönsvinge-träd som brer ut sina vida grenar över bänken och gräsmattan intill. Det kan förklara varför assistenten valt platsen som toalett. Och varför det kärade paret och de ölglada herrarna valt bänken.

Under lunchen är alla parkbänkar upptagna. Horder av ungdomar som äter smörgåsar. Ingen skollunch – utan köp en macka eller ta med macka hemifrån. Jag är inte så övertygad om att detta är ett bra system med kalla smörgåsar på kalla parkbänkar.

Vi har nu övergett det förra hemmet. Nycklarna överlämnades igår och trots mitt idoga städande mellan jul och nyår så tyckte inspektionsexperten att en ytterligare städning á 149,20 euro var nödvändig. Jag överensar om det. Solen sken igår på ett elakt sätt och visade dammkornen yra. Det var ett bra hem – men tog evigheter att städa. Här går det mycket fortare. 75m2 är bättre än 200m2.

Från 172000 till 52000

/ Hans Lind / Leave a comment

Och det märks.

Besök på utlänningskontoret idag. Registrera adressändring. Sist jag registrerade mig > Bryssel city med 172 000 invånare. Det kändes som om alla satt i väntrummet på utlänningskontoret. Skrikande kringspringande barn som tystades med sockerstinna drycker som gjorde att de skrek ännu mer. Kön för de som inte hade bokat tid utan köat sen tidig gryning. Den långsammaste kön i världshistorien. Den sura tjänstedamen som skickade mig hem igen för jag hade kryssat i fel ruta. Men den vänliga andra tjänstedamen som fixade allt medan jag väntade. Väntrummet osade av förväntan och skräck.

Idag – ett annat scenario. Jette stadshus. Kölapp i receptionen och bara 1 nummer före mig. Ett väntrum med 2 östeuropeiska hästsvansar som kramade sönder sina papper. En äldre korpulent herre med en väldigt mycket yngre fru. That’s it. 5 minuters väntrum som osade frid.

Tjänstedamen pratade engelska. Hon tyckte hundar var bättre än barn. Hon fixade det mesta på 3 minuter. Nästa steg är ett hembesök av polisen som ska kolla att jag verkligen bor där jag bor. Om sådär 3 veckor. Sedan blir jag kallad tillbaka till kommunalkontoret för en ny legitimation.

Det osade frid och fröjd om kommunalkontoret.

Assistenten har tålmodigt lyssnat till mitt svärande medan jag har skruvat ihop en köksö, en skänk, ett skoskåp, en klädrack och ett soffbord från IKEA. Det har varit för många skruvar med – men de attans skruvarna har alldeles för klena och ytliga kors så skrivmejseln gör som skidan. Slinter. Jag svär.

Men det saknas förvaringsutrymmen. Alternativt – jag har varit en samlare.

Det har varit tysta helger. Fram till igår. Skolorna öppnade. Nu skriks det på gator och i parken Paul Garcet. Assistenten är allergisk mot skrikande barn. Han skäller. Barnen skriker ännu högre men springer fort iväg.

Jag – ”Nej!! Du får inte jaga!”

Kopplet sträcks ändå.

Det nyrenoverade huset ekar tomt. Det har flyttat in en tungrakvattnad belgare på tredje våningen. Hon på första våningen har bara flyttat in sina stolar. Hon högst upp – vette fasen om hon flyttar in. Ett familjedrama före jul.

Men jag ser fram emot våren när långbordet är på plats i trädgården och grannarna kan bli inbjudna för tvångslek med assistenten.

Gnällspikens dag

/ Hans Lind / Leave a comment

Idag. Dags för inkoppling av WiFi. Installatören skulle ha kommit kl 09.00. Han kom 11.07. Jobbade en stund och försvann sen. Borta över en timme. Jag klagade hos leverantören. Jagade upp 3 personal där. Och då knackar det på dörren – och Fahd (installatören) står där och säger att jobbet är klart. Surprise.

Det hela fungerar men bredbandshastigheten är 10% av den hastighet jag hade i förra hemmet. Tillbaka till Nairobi -nivå.

Howdy!!!!


Fahd är allergisk mot hundar och assistenten pockade på uppmärksamhet så Fahd nös. Han fick dricks. Assistenten fick order om att hålla sig undan. Det fungerade sådär…..

Jag kommer att gnälla mer om inte hastigheten på WiFi ökar. Det kan vara tillfälligt för även mobiltelefonen har gått ner till 3G under perioder idag.

Gnäll.

Hamnar i en diskussion online om att gnälla som utlänning – expat med finare ord … men varför kallas inte ensamkommande afghanska flyktingbarn för ’expats’? – när man bor i ett främmande land. Alla känner igen det (men detta handlar inte om de expats i Sverige som krackelerar över pandemin – de gnäller inte, de är rättshaverister och behöver vård ). Jag skulle ju kunna berätta storyn för andra utlänningar om wifi-installationen och alla andra skulle fylla på med sina historier om belgisk service. Men belgare i valfritt annat land skulle kunna köra samma race.

Varför finn-fem-fel där man bor? Typ vara Sverigedemokrat eller moderat och fokusera på det som inte fungerar – medan allt det andra fungerar smärtfritt. Varför fokus på nerdragna mungipor?

Jag erkänner. Jag kan vara rättshaverist i några sekunder -men sen tycker jag synd om rösten på andra sida luren och skojar till det för att det inte ska bli dålig stämning. Så när Fahd hade fixat fram ett segt WiFi så ringde jag genast kundservice för att be dem radera mitt gnäll. Rösten på andra sidan sade – ”Jag minns dig! Bra att du hör av dig”

Så Nej. En del kallar Belgiens byråkrati för självklar för Belgien är Kongos norra provins. Nehej. Bevis > igår fungerade inte mitt bankkort i lokala matpalatset. Fick använda ett annat kort vars kod jag knappt mindes. Ringer banken. Slussas runt väldig lite och så kommer svar både i ett telefonmeddelande och i appen – ”Du har för lågt tak för dagligt uttag. Höj det. Gör såhär.”

Men tillbaka. Varför gnälla där man är?