I går var en helgdag – Madaraka day. Dagens klämdag sitter jag hemma framför datorn och går igenom ca 100 ansökningar för en ledig tjänst. Ytterligare ett 100-tal ansökningar har fått svaret att de är diskvalificerade.

Så fort vi annonserar att vi har en ledig tjänst – så ramlar de in; ansökningarna som är kopior av tidigare ansökningar. Ibland har inte ens tjänsten de söker ändrats. Ibland är följebrevet adresserat till någon helt annan.  Så för att undvika copy+paste ansökningarna så ber vi kandidaterna fylla i en ansökningsformulär där de svarar på våra kravspecifikationer. Inget krångelformulär – utan 7 raka frågor som ska ha svar.

Och hälften av ansökningarna har struntat i formuläret. Diskade. Det märkliga är att bara ett fåtal protesterar – och skickar in en komplettering. Max 5%.

Så – vad handlar detta om?

Jo, skickar man 100 ansökningar så kanske man får ett jobb. Mängden ökar möjligheten för lyckad process. Tror man.

Och vad gör jag? Jo, tittar på meriter och erfarenhet – men framförallt på hur mycket energi som har lagts ner på ansökan. Mannen som fyllt i formuläret med “See my CV” i varje ruta kommer inte att kallas till intervju. Kvinnan som kallar oss för “Esteemed company” kommer inte heller att kallas.

Sen undrar jag lite över det där med att beskriva sig själv i tredje person. Men det diskvalificerar inte. Det bara får mig att höja ena ögonbrynet.

Om man tittar på antalet studenter som utexamineras från universiteten i Kenya – och antalet  tjänster med kontrakt som skapas  – så är det bara 20% av de studerande som kan få kontraktsanställningar. Därav fenomenet med “sök allt som rör sig“.

Jag svarar alla som diskvalificeras – försöker förklara var bristen i deras ansökan finns. Jag svarar alla som skickar samma ansökan till 10 adressater – försöker säga att det nog inte är så smart. Jag svara alla som missar sista ansökningsdag – och som samtidigt säger att de är noggranna och aldrig missar en deadline. För det gör de ju.

Men jag njuter också av alla välformulerade ansökningar.