Människor

Kommer Sverige att hamna i krig med Portugal?

/ Hans Lind / Leave a comment
Jag hade sedan länge slutat tro att det fanns en fara för krig.

Jag var 5 eller 6 år. Kastrull i handen. På väg nerför källartrappan för att hämta potatis. Order från högre ort. Mamma. Radion stod på i köket. Nyheter. “Diplomatisk kris“. “Sverige. Portugal”

Jaha. Tänkte jag. Då blir det krig. Ett barn som tog ansvar för världen. Eller som oroade sig för allt.

Jag tror sedan en massa år inte på att det blir krig mellan Sverige och Portugal. Människan tar in ny kunskap. Även jag som året innan hade misstänkt att jag nog egentligen var en robot.

(Kort versionen – “Mamma varför har jag ett ärr här?” – pekar på bröstkorgen – “Det vet jag inte.”. Aha. Hon får inte berätta om när de bytte batterier på mig. Tänkte jag. Ett barn med fantasi . Vild fantasi.).

Tillbaka till den nya kunskapen. Det var lättare förr – att få förståelse för att man utvecklas. Att det jag sade då var då och det jag säger nu beror på att jag ändrat uppfattning och skaffat ny kunskap. Då kunde andra inte gräva fram vad man sade 4 juli 1961. Det fanns bara i folks minnen. Men allt blev annorlunda när våra tankar hamnade i sökmotorns letande.

Då kan man se att Agnes Wold 4e juli 2020 uttryckte följande;

Men man kan också se 5 december 2020 (försåvitt inte ens Google sökmaskin placerades i lockdown 5 juli 2020)

https://www.expressen.se/nyheter/stall-dina-coronafragor-till-agnes-wold-kq4pw/

Ny kunskap. Nya ställningstaganden. Ny information.

Men likväl dyker det upp minst en gång om dagen i mitt Twitterflöde från en i MEWASSvansen .-” Ja men hon sade ju att barn inte blir sjuka!!!!

Ja- Och jag trodde en gång att Sverige och Portugal skulle hamna i krig med varandra.

Lena Einhorn förklarar i Kristianstadsbladet

”Människor föreställer sig att de tror på det de väljer att tro på. Men så är det inte. Vi tror mestadels på det vi har behov av att tro på.”

Det var nog inte menat som en pudel utan som en anklagelse mot Folkhälsomyndigheten – men det måste väl gälla alla inklusive henne och de andra 21? Vi tror det vi har behov av att tro på.

Vi vill stärka vår tro med bevis. Selektivt sökande på Google. Aha. Wold sade så 4 juli 2020. Det där är nog inhugget i stentavlor! I got her!

Nyfikenhet- adjö! Syndabock – hej!

I övermorgon blir det ett år av hel eller delvis lockdown i Belgien. Jag har inte suttit i en bil på ett helt år. Jag har inte varit på en flygplats på 13 månader. Inte klivit på ett tåg på ett år. Åkt tunnelbana kanske 15 gånger på ett år. Men jag har gått mil efter mil efter mil. Jag har haft 3 besökare i bostaden på ett helt år. Fönsterreparatören. Gasinspektören. Ventilationsreparatören. That’s it. Året på sparlåga.

Jag funderar på varför jag inte är arg på någon för detta. Visst muttrar jag på alla de näsor som sticker upp ovanför ansiktsmaskerna. Regelverket i Belgien. Jo – jag dyrkar detaljrikedomen i vad man får göra och inte göra. Som att man fick som ensamstående krama 2 andra utvalda under julen men bara 1 under nyår. Att man fram till i förra veckan fick ha 4 besökare i sin trädgård om trädgården var på framsidan av huset – men bara en av dom fick låna din toalett. Nu är det fritt fram att gå genom huset för att komma till trädgården om den ligger på baksidan – och alla 4 får gå på toaletten. Men på med mask när man spolar!

Men tillbaka till Wold. Varför upprepa vad hon sade i juli men “missa” vad hon sade i december? För att det inte passar det man har behov att tro på? Jag tror det är så. De som nu kallar sig MEWAS2.0 och har klivit fram ur det dolda använder denna metod. Leta upp något gammalt citat. Spika upp det. Stänga av sin sökmotor. Motståndsrörelse.

Motstånd mot att skaffa sig uppdaterad information.

Och varför detta? Jag tror det handlar om behovet av att ha en syndabock. Någon att skylla på. Någon att rikta sin ilska mot. Och det verkar som om de är de tålmodiga. De lugna. De sakliga som blir måltavlor. Wold. Tegnell. Carlsson. Giesecke. Löfven. De som tar sig tid att förklara. De som inte brusar upp får “resistance-folket” att brusa upp.

Jag tänker på den äldre damen på Skogsvägen i Fagersta. Hon ringde mig när jag arbetade som flyktingsamordnare. 1987. Långt efter att jag hade slutat tro att jag var en robot eller att Sverige och Portugal skulle hamna i krig.

-“Du måste göra något! Den där invandraren för sånt oväsen! Han måste tystna.”

-“Jag kommer över.“

Det var bara några kvarter bort från kontoret på Norbergsvägen 19. Det märkliga var att det inte fanns någon med utländskt namn i hennes trappuppgång eller trappuppgångarna bredvid.

Men hon bjöd på kaffe och hembakt. Det var tyst och stilla i lägenheten.

-“När är oväsendet?“

-“Hela tiden!“

-“Men jag har tittat i trappuppgångarna – det finns ingen namnskylt med utländskt namn här i huset. Det närmaste jag vet är huset tvärs över gatan – där bor en flykting (detta var på den tiden när kommunen hade tagit emot de första flyktingarna så jag visste alla adresser på min vänstra hands lillfinger).

-“Det måste vara han!”

-“Men det är ju minst 50 meter bort?”

Vi kom inte vidare. Men när jag skulle gå – såg jag i hallen en liten resväska.

-“Ska du resa bort?”

-“Nehej. Jag reser ingenstans. Den där väskan står där färdigpackad med lite kläder så jag är beredd om jag har sån tur så jag får åka till sjukhuset.”

–????

-“Jag är ju så ensam“

Och det var där skon klämde. Ensam vid köksbordet. Hon behövde något eller någon att vara arg på. 1987. Hade det varit 2021 så hade nog Agnes Wold varit måltavlan.

-“Jag ska måla hela världen, lilla mamma….

/ Hans Lind / Leave a comment

…..men jag har ju bara svart och vitt på min palett!”

Det handlar om att ställa sig rätt. För eller emot. Men det är mest emot från de som målar världen med svart och vit färg. Det tog ett tag att förstå.

Det började med -“Har du skrivit på GBD?”

Jag tror mig ha koll på saker och ting. 3 pallplatser i Svenska Kyrkan i Bryssels frågesport minsann. Så fråga mig om omvärlden och jag svarar. Men nu blev jag mållös. “GBD” …. menar människan GHB och stavade fel? Men det kan man ju inte skriva på. Det är ju en drog. Så det var bara att googla.

Aha. Great Barrington Declaration. Ett upprop om att skydda de svagaste och under tiden ha ett öppet samhälle tills det finns vaccin mot Covid-19. Att de allra flesta klarar sig med en förkylningsliknande period. Tänkvärt. Problemet som jag ser med den metoden är att bland alla de som man tycker är starka nog att klara av en coronainfektion – så finns de som inte gör det fast man tror att de skulle göra det.

Och vill man inte skriva på den deklarationen så är det ZeroCovid som verkar gälla. Stäng ner. Stäng ner. Stäng ner. En tro om att viruset kan elimineras genom en total nerstängning.

Jaha. Och så ska man välja.

Jag väljer att tro på Charlotte Rampling.

Charlotte Rampling i DNA

Ingen vet exakt vad som fungerar bäst. Det gäller att söka sig fram. Ändra metod allteftersom ny kunskap kommer fram. Men för att vilken metod som helst ska fungera så behövs medvetna människor som vet vilket ansvar de ska ta och konsekvenserna av deras handlingar. Informerade människor. Tänkande människor.

Ett regelverk som det bryts emot är ett svagt regelverk.

Belgien med partiell lockdown men med 185 000 brott mot regelverket (mitten av februari). Vad skulle en nerstängning hjälpa när så många söker vägar ut ur den? En effekt av nerstångningar ( ja det är rättstavat – nerstångning är mer rätt ord än nerstängning) är att alltfler arbetslösa söker sig ut på gatan för tillfälliga arbeten. De som vill ha tillfälliga jobb som lastare/bärare på stora grossistmarknaden står i stora klungor vid Dixmudekorsningen. De blir allt fler. Deliveroo, UberEats cyklisterna snirklar fram med mat från de för kunder stängda restaurangerna. Demonstrationer – ja. Men inte emot 5G eller vaccin som stollarna i Stockholm – utan emot den fattigdom som så många drabbats av i nerstängningarnas spår. I första hand lever människan av bröd – i andra hand av ideologi.

Men sen tänker jag på bristen på sökande – och övertygelsen om att ha funnit sanningen. Inte hos de som resonerar. De som lär sig och lyssnar och agerar. De som nyfiket följer myndigheternas presskonferenser. De som läser artiklar och tänker – “Jaha. så kan det ju vara..”

Utan hos de som inte vill ha sin världsbild rubbad. Eeva Kilpi når inte fram till dem;

“I Sverige finns inga restriktioner! I Sverige tystas de som protesterar. I Sverige o s v ..” skriver de från Nya Zeeland, SydAfrika, Peru, Irland, Danmark, Portugal, Åland, Borås.

Klar “sanning” om hur det är i Sverige. Tror de. Petar man i “sanningen” blir det oväsen.

Särskilt har denna databas lett till – inte rubbande av existensen -utan fastspikande av bägge fötterna i en piedestal märkt MEWAS. (grupp på Facebook och Twitter som ägnar sig åt #FinnFemFel under oväsen)

Sverige tar till restriktioner. Det vet alla som vistas i Sverige och som har ögonen och öronen öppna och låter sin tillvaro rubbas och som har fler färger än svart och vitt på sin palett. Ändå finns de det som hävdar att Sverigen inte tagit till några åtgärder alls och de som protesterar mot det “blir tystade“.

Bild från databasen som rubbar MEWAS folkets tillvaro

När jag då visar på denna databas till de som hävdar att Sverige inte tar till några åtgärder -och tyster de som protesterar …. så…… blir jag tystad. Den ena hjärnhalvan vet inte vad den andra gör.

MEWASkörden

Det är ok. Då har nåt rubbat deras balans. Piedestalen skakade till. Jag når inte fram. Men jag stör. Men blir inte välkomnad.

Men vad är det som får dem att inte vara nyfikna? Inte ta reda på hur det är – utan nicka instämmande när det “hemska tillståndet” i Sverige beskrivs?

Tillit. Eller brist på tillit.

Lita på andra människor. Lita på den information som myndigheter ger. Tro gott om människan. Ställa fråga istället för att anklaga. Ge förslag. Resonera. Jaha – du tycker inte som jag men jag är beredd att lyssna.

https://ourworldindata.org/trust

Sverige är ett av de länder med högst nivå av tillit till andra. Kan detta vara något som de protesterande invandrade inom MEWAS-sekten inte märker? Att inte lita på andra, utom på sina jasägande ryggdunkare – är en förvirrande tillvaro. Vi mot dom. Vi sluter oss samman.

En dimma. En seglats utan mål. Människor behöver uppmuntran – men också motstånd – för att utvecklas.

Jag tror det var Docenterna som sjöng – “Den som ständigt vandrar i dimman behöver ingen kompass“. Jag antar att det var Seneca som inspirerade med sitt “Ingen vind är gynnsam för den som inte vet mot vilken hamn han seglar“.

Så nej. Jag har inte skrivit på GHB och definitivt inte ZeroCoviddeklarationer. Jag lyder Charlotte Rampling. Kommer hon med en deklaration så skriver jag på den. Den deklarationen skulle inte skildra världen i svart och vitt.

Dom blev inte hobbyepidemiologer…..

/ Hans Lind / Leave a comment
Assistenten på bilden har inget med hysteri att göra

En strand. En Stillahavsstrand. Tidigt 90-tal. Jag har svårt att ligga still i solen. Jag plaskar mig fram efter vattenbrynet. Allt är stilla. Tror jag. Under ytan. Inte Uno Svenningsson men en stingrocka. Vattnet kokar till. Min vänstra fot försvinner. Tror jag. Lyfter benet. Det sprutar blod. Men foten är kvar. Med ett djupt sår. Hoppar in mot land. Ner på en strandstol. Tittar på blodet. En i sällskapet börjar skrika ”SOS International – vi måste ringa efter ambulansflyg!!” En annan hämtar en servitör från restaurangen. Montelimar! Ja så hette stället vid havet. Servitören kommer. Handduk och kokande vatten. Tvättar såret. Jag känner inget. Foten är förlamad. En stund. Tre dagar senare går jag som vanligt igen efter att ha ägnat mig åt halteri.

Jag tänker på detta. Tänker på rektionerna. Kollegan som trodde räddningen fanns genom att ringa ett telefonnummer i Köpenhamn. Som viftade med armarna och såg svimfärdig ut. Servitören som visste vad man gör. Alla andra i sällskapet som litade på den som visste vad man gör. Det är nog en som är hobbyepidemiolog idag. Inte är det servitören.

Hysteri,

Samma land. Nicaragua. År 2000. Jag hyr en liten stuga med sovrum och kök. Jag sover gott. Tror jag. Det hugger till i höger skinka. Rejält. Jag tänder ljuset. Där ligger Elfrid. En stor gråsvart skorpion. Vajar med sin tagg. Beredd att hugga igen. En papperskorg i plåt blir mordredskapet.

Än så länge är allt lugnt. Och förblir så. Här rings inte SOS International. Här väntas det till det blivit morgon och jag kan ringa kontoret och fråga om vilken läkare jag bör åka till. Lugnet är inte automatiskt. Det kom från en lugn person något år tidigare. Det är Anna från Sollentuna som ligger i en hängmatta medan kokerskan på handikappcentret i Mexico – Pïna Palmera -baddar ett sår med krossad vitlök. Jag är på besök. Anna har träffat på en skorpion. Eller tvärtom. Hon säger att hon ser så underbara hallucinationer. -”Ja, nu står Hans Lind i dörröppningen! Häftigt! Wow”.

-”Anna. Det är jag!”

-”Och han pratar också!”

Jag såg inte mig själv i dörröppningen. Men jag såg en tallrik med färska jordgubbar med vispgrädde komma flytande mot mig. Och en behaglig känsla av att domna bort. Jag blir inte rädd. Jag vet att man överlever. Det har Anna visat mig. Och receptionisten på kontoret som jag ringer till. -”Koka starkt kaffe!” Säger hon medan hon ger telefonnumret till en läkare som sprutar mig full med antihistamin. Men innan han gör det befordrar han mig att gå till apoteket ——nåja … halta till apoteket för att köpa antihistamin och en injektionsspruta. Sånt har inte han på sin mottagning.

-”Har du blivit stucken av en skorpion tidigare?” Frågade han.

-”Nej – men av en stingrocka.”

-”Jaha. De kan döda…”

Säger han med ett lugnt leende.

Men inget hysteri här inte. Vare sig Anna, receptionisten eller läkaren är hobbyepidemiologer idag. Det är jag övertygad om. De är för lugna i sina själar för att bli nåt slikt.

Och definitivt är inte Ulla och Birgit och Eva på hemmakontoret hobbyepidemiologer. De berättade glatt om hur de hade skrattat (fast med lite skamsenhet) när de hörde om var skorpionen hade träffat sitt mål. Ingen hysteri där inte.

Hysteri.

Och så har det varit vid flera märkliga tillfällen i livet. De hysteriska (vi kan kalla dem hobbyepidemiologer) finns där. De väsnas. Och gör sig till.

Men framförallt har de lugna varit där. De som andas djupa andetag och sätter sig djupt ner i fåtöljen och säger ”nu gör vi så här”.

Som Carina som flög ner till Kenya efter att jag hade blivit överfallen och tog hand om det praktiska medan hon skötte sitt jobb vid mitt matbord. Inget ylande om SOS international där inte. Utan en vanlig biljett med KLM till Sverige för vård. Hon i sätet bredvid. Somnandes efter ett glas rödvin och ett lätt lugnt snarkande som blev ett med flygplansmotorerna.

Som den finländska sjuksköterskan på Karolinskas akutmottagning dit jag beordrats akut av sjukvårdsupplysningen en lördagmorgon efter att jag veckan innan blivit biten av en hundvalp i Addis Ababa. En hundvalp som sen dog under rejäla kramper. Om det var rabies vet ingen. Det får man reda på först när man insjuknat. En har överlevt än så länge. Finländskan kom in med en tallrik yoghurt och två ostsmörgåsar.

-”Jag hörde att du inte hade hunnit äta frukost. Så här får du. Eller ja- du ska ju hållas sysselsatt medan vi ringer runt och frågar. Patienter som du är sällsynta så vi behöver göra rätt”.

Det borde ha gjort mig till hobbyepidemiolog i det läget. Men hennes filbunksliknande tillvaro möjliggjörde bara lite oro. Jag hoppas de vet vem de skulle ringa till. Sedan kom hon med den första sprutan (som skulle följas av ett antal fler sprutor under de närmaste tre månaderna).

-”Var bet dig hunden?”

Jag pekar på höger fot.

-”Det där lilla såret? Man måste ju närmast ha mikroskop för att kunna se det!”

Hon är definitivt inte hobbyepidemiolog idag.

Så ser jag på tillvaron. Det man inte vet eller det man inte kan – går man till de som vet och som kan eller som tar reda på vad som ska göras. De ler brett. De andas lugnt. De utsöndrar trygghet. Eller det som Emma Frans kallar för ”storkukslugn”

De säger;

-”Nu gör vi så här!”

De jag undviker få råd från- är de som misstänkliggör i bästa McCarthy-anda, som flaxar med armarna, som samlar bundsförvanter som de kan trissa upp i hysterisk tomgång. De som gastar om att ens ambassad måste hjälpa en att ta sig till sitt hemland – när det går 4-5 dagliga flyg dit.

Men jag måste erkänna.

Jag roas av dom. Det är lite som att se hackspetten i Kalle Anka rasa runt vilt pladdrandes. Det i sig är inte roligt att titta på. Det är jämförelsen. Även om jag blivit huggen av en skorpion i arslet – så kunde det vara värre. Jag kunde ha sprungit ut på gatan vilt ylandes. Även om jag blivit anfallen av en stingrocka eller 4 banditer (eller var dom 5) så kunde det ha varit värre. Jag kunde ha krävt avrättning av alla stingrockor och ett missilanfall mot norra Nairobi. Jag kunde ha krävt att samtliga Karolinskas läkare borde ha samlats på behandlingsrummet utlovandes mig evigt liv trots rabiesrisken.

Så blev det inte. Jag var omsvärmad av storkukslugna personer.

Tårar för en publik

/ Hans Lind / Leave a comment

Yttrandefrihet. Vi tystas. Världen – se på. Vi blir tystade. Vi som vill att den svenska coronahanteringen ska leda till åtal i den Internationella Brottsdomstolen – för brott mot mänskligheten. Och ja…. det finns de i gruppen som skriver att Agnes Wold borde åtalas i European Court of Human Rights

En domstol som granskar staters uppfyllande av mänskliga rättigheter. Agnes Wold är ingen stat – som mycket riktigt Owe Nilsson TT kommenterar med bitsk humor.

Liksom.

Tårar för en publik. På en scen. Offerkofta och ihopkramade Kleenex.

Bakom scenen blockeras de som ifrågasätter motsättningarna. Ena dagen kritiseras svenska UD för att skicka instruktioner till de svenska ambassaderna om hur förbättra bilden av den svenska corona-bekämpningen.

Andra dagen lägger MEWAS (nu @KeithMEWAS på twitter) ut pressmeddelanden från den italienska ambassadören i Sverige där han kritiserar hur svenska myndigheter skildrar den italienska corona-bekämpningen.

Den ena hjärnhalvan vet inte vad den andra gör.

Italienska ambassadörens pressmeddelande >
https://ambstoccolma.esteri.it/ambasciata_stoccolma/en/ambasciata/news/dall_ambasciata/2020/05/comunicato-stampa-dell-ambasciatore_0.html

Sektbeteende. Ryggdunka de som håller med. Blockera de som inte håller med. Vi sluter oss samman. De vill oss ont. Tillsammans är vi starka.

Men jag fastnar i tanken. Vad är det som driver fanatiska människor mer än rädsla? Att titta sig själv i spegeln och tycka sig se Jeanne D’Arc när verkligheten mer liknar Don Quixote’s attack mot väderkvarnarna i tron att de är farliga jättar. Varför ägna dagen åt spridda skurar av anfall? Jag tänker på mannen 2 kvarter bort som står och skriker på bilister som kör for fort. Nu när hastighetsgränsen i Bryssels innerstad har sänkts till 30 km/h – har hans skrikande accelererat. Men vi hälsar glatt på varandra. Han har tid med annat än skrikande också. Men vad skulle kunna få honom att en dag stå där i gatuhörnet och dela ut tulpaner till bilister?

Jag tänker på kvinnan med mopsen i Jardin Botanique som står och viftar och vill att man inte ska komma nära (som om jag hade tänkt komma nära – men hon börjar vifta så fort man kommer runt buskagen). Hon har bestämt sig för att ha sin egna plats i den botaniska trädgården och ve den som närmar sig. Vad rör sig i hennes huvud? Varför behöver hon en egen gräsplätt? Vad skulle kunna få henne att vinka inbjudande?

Och en fortsättning… Vad är det som driver mig att fundera och grubbla över vad som driver fanatiker? Amos Oz är en bit på vägen i boken Hur man botar en fanatiker – erkänna ett misslyckande, sluta dela upp världen i svart och vitt, resa en staty över den misslyckade kampen. Erkänna att det inte finns en vinst att vinna. Men – vägen dit? Hur få en fanatiker att vilja bidra till en lösning med lite vinst – och lite förlust?

Tyvärr. Jag tror inte det går. Kampen är målet – och medlet. Det handlar inte om att förföra – utan förgöra. Jag tror därför att enda vägen till att lämna fanatismen är misslyckandet. För vart ska man överklaga när European Court on Human Rights svarar att Agnes Wold inte är en stat? När folk börjar titta konstigt på en och ger upp och lämnar en?

Ner i botten och sedan – förhoppningsvis med vänners hjälp – börja bena och filéa och sortera och hantera hur ta sig vidare. När kampen är både mål och medel så frodas den bäst av ryggdunkare – istället för att passa på att tänka vidare och vässa sina argument när de ifrågasätts. Varje fråga blir till en attack. Inte en nyfikenhetsväckare.

Att bli blockerad på Twitter av MEWAS är bra. Någonstans blev ifrågasättandet ett hot. Det är en början på arbetet att bota en fanatiker. I alla fall bidrog jag med en liten liten tanke – en tanke om att Don Quixote behöver nya glasögon så han ser att väderkvarnar är ….. väderkvarnar. Eller kanske inte. Jag blev nog en nazi-försvarare istället bakom de se-mig- nergråtna glasögonen.

Kan hemarbete leda till ökad fanatism?

/ Hans Lind / Leave a comment
https://twitter.com/OscarTengmark/status/1360844358644334592/photo/1

Läser denna tweet om och om igen. Försöker sätta mig in i vad som kan få någon att hamra fram nåt slikt på sitt tangentbord. Det går inte. Däremot vet jag vad som skulle kunna få någon att låta bli att skriva slikt.

Normalisering.

Umgänge med andra än de som trissar upp en. En arbetsplats. Med arbetskamrater från alla sfärer. Med olika åsikter. Arbetskamrater som tittar upp på en med en bekymrad min när man vräker ur sig att Tegnell är en nazist vid kaffebordet. Som rättar en och säger ifrån.

En hemlig grupp på Facebook är motsatsen till normalisering. Det är upptrissning. Upptrappning. Ryggdunkningar. Det onormala blir det normala.

1970-tal. Min PRYO på Norrländska Socialdemokratens Kiruna-kontor. Jag minns två saker – mannen från Nikkaluokta som hade täljt Nefertiti ur en bit björk. Men framförallt minns jag första kafferasten. En av annonsförsäljerskorna dukade upp äppelpaj med vaniljsås. Jag satte mig i den bekvämaste stolen. Tygklädd. Grön. Hög rygg. Den andra annonsförsäljerskan kommer in. Tittar på mig. –“I den stolen har jag suttit i 15 år!” -“Då är det väl dags att byta?” försökte jag. Det var det inte. Det var jag som bytte stol. När jag väl gjort det, log hon varmt. Och vi blev vänskapliga efter den olyckliga starten. Men hon visade på var gränsen går. Jag undrar om det finns någon gränssättare i den hemliga Facebookgruppen?

Ett sidospår..... på min tid hette det PRYO - praktisk yrkeslivsorientering. Det bytte namn till PRAO - praktisk arbetslivsorientering. Ingen yrkesspecificering längre  - utan pröva på arbetslivet. Varför? För att man inte ska rikta in sig på ett yrke för tidigt? Eller för att det är arbetslivet man ska ut i - utan att specificera vilket yrke man ska ha? Men däremot heter det väl SYO-konsulent fortfarande? Studie- och YRKESvägledare. Det borde väl i linje med PRAO heta SAO?

Tillbaka till ordningen. På P1-morgon spekulerades med Kairos Future om hemarbete blir det normala även efter pandemin. Assistenten skulle bli glad för det.

Men om min världsbild ska ha assistenten som enda bollplank? Här går jag och muttrar invektiv för mig själv och får bara en kastad boll till svar. Det vore inte bra. Det behövs kafferaster live. På Zoom och Teams blir kaffestunderna inte riktigt samma sak. Det går inte att ha sidoprat som på en vanlig kafferast. Men pratar en i taget och hör halvbra vad de andra säger så det blir inte läge för ett “Skärp dig!” eller “Vad sade du??”

Nej tack. Vi måste ha folk som tänker annorlunda för att kunna stöta och blöta våra åsikter med. Vi behöver fallskärmar som bromsar oss när vi gasar iväg. Det är inte bra för det egna tankebildandet att omge sig enbart med likasinnade. Vi behöver alla de Lotta, Madeleine, Ros-Marie och Andrea som säger ifrån när någon rusar åstad i sin tankevärld men med öppen mun.

I den inte-så-hemliga-längre Facebookgruppen samlas de likasinnade. De kallar varandra “my friend“. De enas. De trissar upp varandra. Ingen gör som annonsförsäljerskan på Norrländska Socialdemokraten; sätter händerna på sina höfter. Ställer sig bredbent. Blänger och markerar att jag hade gått för långt. Ingen reagerar på nazistanklagelser. Ingen säger “Jag vet inte vilken medicin du tar men idag har du definitivt feldoserat!” Och där går man i sin drömvärld som i verkligheten blivit en sekt. En sekt där inget ifrågasätts. Där de utanför sekten är fiender. Där ifrågasättandet utifrån sluter sekten samman. Nödrop skickas till Ursula Van Der Layen (!) och Dominic Raab (!!) och Christine Amanpour (!!!) . Som om de skulle bry sig om en facebookgrupp.

Varför bryr jag mig? Jag försöker vara som annonsfärsäljerskan på Norrländska Socialdemokraten. När andra skenar så är det en plikt att blänga. Men det finns en annan egoistisk känsla av att iaktta fanatism och rättshaverism. Känslan som Anton Glanzelius förmedlar i Mitt Liv Som Hund. Det kunde vara värre. Han kunde ha varit hunden Laika. Jag ser ösregnet utanför (snön försvann i Bryssel). Jag bävar för att klä på assistenten hans regnrock och sedan torka och torka honom efter plaskandet. Promenaden kommer att bli en blöt plåga. Men, det kunde ha varit värre. Jag kunde ha varit en hysterisk sektmedlem. Jag är inte det. Livet är gott – även om lunchpromenaden kommer att bli kall och blöt.

Rädslan som kastar sig över tangentbordet

/ Hans Lind / Leave a comment
Assistenten på fotot har väldigt lite med rädsla att göra – men de små gläfsiga sakerna vi möter i parken påminner om en hemlig Facebookgrupp

-”Lock down Sweden!” – basunerade en f d kollega ut på sin Facebooksida. Mitt ifrågasättande av detta fick hen att bli en f d vän på Facebook, Twitter och Instagram. Jag blev blockerad snabbare än jag kunde stava till ”hysteri”. Det här var i början av pandemin – i en period där länder sökte sig fram till vad som skulle kunna fungera. Inga svar fanns på frågan – ”vad är det bästa att göra?” Det finns fortfarande inga svar på vad som är mest effektivt. En del länder lyckas bättre än andra – men pandemin är inte över. Kan de länder som har haft stor spridning kunna tunna ut spridningen med tiden – medan de länder som har haft låg spridning fortfarande har det värsta kvar? Jag vet inte. Ingen vet. Men folk gissar. Och det är rimligt – man letar efter något att tro på. Bra så. Om folk vore totalt överens om allt så skulle världen bli en stillastående sekt. Diskussion behövs. Dialog behövs. Annars står vi still.

Gott så väl. Men sedan är det detta med hat och hot. Att om någon tycker annorlunda så ska denne förnedras, hånas och bindas fast vid en skampåle. Visst kan jag förstå att det kan råda fiendskap mellan forskare. Slåss om samma stipendier. Titlar. Kontorsrum. Tjänster. Flest förkortningar på visitkortet. Flest antal publikationer. Men i min tankevärld uttrycks fiendskapen genom ifrågasättande av källor och möjligen genom att olla den andres tangentbord och fnissande gå ut ur den andres kontorsrum.

Så jag har svårt att se den akademiska världen ägna sig åt hat och hot. Säkert förekommer det – men som undantag. Men vadan alla dessa hot- och hatmeddelanden? Var kommer de ifrån?

Tillbaka till min f d arbetskamrat tillika f d socialmedie-vän. Vad fick hen att smälla igen dörrar mot alla som inte delade hens världsbild?

Rädsla.

Jag tror att en rädd människa ser faran i andras ifrågasättande av rädslan. Fast det är inte rädslan som ifrågasätts – det är metoden att utrycka rädslan. I f d kollegans fall genom kravet att alla ska anpassa sig till hennes rädsla. Håll er hemma. Stäng Sverige. I min värld skulle hen ha kunnat göra som så många andra gör – isolera sig själv. En del drar till sina sommarstugor. Andra går inte ut.

Och visst är jag rädd för Covid-19. Tankar om att inte kunna andas finns. Ibland. Men jag kräver inte att grannarna inte får använda hissen eller att alla ska ut ur mataffären när jag kliver in där. Det finns alternativ; tvätta händer, lyd regelverket, undvik folksamlingar. Det sista är lätt att uppfylla; folkmassorna viker undan när de ser assistenten.

Men tillbaka till hat och hot. Det kan inte handla om b a r a Covid-19. Det måste finnas nåt annat som gör att handlingsplanerna kring Covid-19 bekämpning blir en katalysator som får igång raseriet. Ingen trygg människa som trivs med sig själv har ett behov av att förnedra andra eller kalla varandra vid öknamn eller nazistförklara eller leta infernaliskt efter blottor i den andres hals så man kan hugga till och dessutom skicka blottan man hittat till alla medier man hittat på Twitter och även till icke medier som Storbritanniens utrikesminister och Irland näringsminister.

I fallet f d kollegan tror jag det var omsorgen om sitt barn som fíck hen att agera argt lejon. Vad som är drivkraften för andra som raserar sin omgivning om de inte håller med – vet jag inte. Jag tror det kan vara katastrofrädsla. Jag tror det kan vara minnen om hjälplöshet. Jag tror det kan vara minnen om närståendes lidande. Jag vet inte. Jag försöker förstå. Den ende jag kan förstå nästan fullt ut är mig själv. Vad skulle kunna få mig att hata och hota? Jag grubblar. Jag letar. Jag har lätt för att bli arg. Jag har lätt för att bli sur. Ilsken. Förbannad. Rädd. Men min reaktion är mer av ”gå iväg ”. Varför ta tjuren vid hornen när det finns kossor som inte stångas? Och jo – nån (eller fler) spydig elakhet kan trilla ur mig. Om nån hyllar Cesar Milans hunduppfostringsmetoder på Facebook så är blockeringen nära. Om det sker i parken så kommer mitt onda öga och ”Don’t do that. It doesn¨t work”. Men jag har lärt mig att det finns 2 grupper av människor som man inte ska söka resonera med; Cesar Millan wannabes och LCHF-dyrkare. Nu har jag sett en tredje grupp; Anti-folkhälsomyndigheten-gruppen. Men lite lite försöker jag ifrågasätta deras religion. Änsålänge. Annars skulle jag inte resonera omkring vad som får hatet och hotet att gro- medan det aldrig skulle falla mig in att försöka resonera med en LCHFare).

Men hata? Hota? Så rädd hoppas jag aldrig att jag blir.

Att försöka påverka eller bara vara rättshaveristisk….

/ Hans Lind / Leave a comment

I tisdags morse vässade jag mina öron. Vetenskapsradion. Jag gillar de små snuttar vid 08.40 ungefär där det berättas om hundars känsloliv, fjärran planeter och en massa andra bra saker som är bra att veta. Men i tisdags blev det mindre trivialt och mer allvar. En grupp på Facebook som gör allt vad de kan för att söka rubba den strategi mot Covid-19 som Sverige bedriver.

Jag tittar på gruppens ledares Twitter-konto och backar bakåt i stolen. Det gör ont i ögonen av att se de tweets som taggar alla mellan himmel och jord – tidningar i Chile, Storbritanniens utrikesminister och det mesta däremellan. Jag backar bandet till en vårdnadsutredning jag gjorde för massor av år sedan där den ene förälderna kopierade breven han skickade till allt och alla – dock ej Storbritanniens utrikesminister.

Det fungerade inte så bra. Vill man påverka i syfte att mottagaren ska förändras – eller vill man bara mosa alla som man tycker motverkar en?

Vad har fått mig att ändra tankar eller handlingar? Det kräver tanke. Lång tanke. När har jag förändrat handlingar eller förstått att jag borde ändra tanke eller handling? Resonerar och tänker och kommer fram att en förändring kräver 4 ingredienser;

  1. Det måste finnas en nyfikenhet eller intresse hos mig att förändras
  2. Bevis jag kan se att förändring behövs
  3. Jag litar på den som ber mig förändra mig
  4. Jag kan se framför mig hur en alternativ handling/tanke skulle se ut

Så få se – när doktorskan säger till mig att jag måste förändra kostvanor för att sänka kolesterolhalten så ser jag ;

Ja jag ser att halten är för hög (1) och kan leda till infettade blodkärl (2) och jag ser framför mig den stora grönsakstallriken och kastar bort alla ägg (4). Men sedan är det (3) – doktorskan och hennes attityd. – “Till nästa gång vi ses så är lilla magen borta!” Jag svarade; – “Vilken? Din eller min?” Och så var kriget igång. Och där sprack (3). Vid nästa möte var vare sig min eller hennes lilla mage borta. Hon hämnades. Hon stärkte avsaknaden av (3).

-“- Få se nu, hur står det till med alkoholen?”

-” Hmm… sådär 1 och 1/2 glas vin till middagen..”

-“Ingen dricker halva glas så det är 2 glas skriver jag , men det är säkert 3. Och vad har du för symptom på HIV?”

-“Va? Inga? Vad säger du?“

–“Du ska inte ha några symptom för ditt prov var negativt.“

Min blick brände ett hål i hennes panna och min tankekraft tömde alla hennes bankkonton.

Så det behövdes en ny doktor – en bra doktor – som till och med erkände att han hade sämre levervärden än jag för att jag skulle börja lyssna och börja kasta ägg istället för att äta dem. Och senaste provet så var kolesterolen i schack.

Nästa förändring. Sluta söka initiativ genom att bläddra i kokböcker och hur mycket jag än bläddrar så hamnar jag i samma gamla favoriter. Men samtidigt – varför bli så bekväm så jag beställer receptblad med ingredienser genom HelloFresh eller liknande? Men så berättade kollegan Ingrid om boxen som levererades väldigt tidigt – om de rejäla portionerna – och till och med skickade foton på maten. Och HelloFresh lockade med rejäl rabatt första veckan – lite mindre rabatt vecka 2 och 3 – så jag kör till. Jag försöker. Så där hade vi (3 och 4 ) – en budbärare att lita på – dessutom smackade Carina i Västerås ut foton på sina HelloFresh tallrikar – så det blev en dubbel (3 och 4). Tröttnandet på att bläddra i kokböcker eller vanka fram och tillbaka i matbutiken gav mycket av (1) och av (2).

Så tilbaka till den “hemliga Facebookgruppen” – vars Twitterkonto inte är lika hemlig. Läser deras tweets. De vill alltså påverka den svenska Covid-19 strategin. Metoden verkar vara; samla styrkor- få omvärlden att sätta press på Sverige – kritisera alla som inte tycker som de – bevaka om Tegnell kliver på ett tåg utan mask – om FHMs GD står på en järnvägsperrong utan mask.

Är detta en framgångsrik påverkansstrategi?

Om någon bombarderar hela världen med sitt budskap – istället för att i en dialog söka påverka de som kan ta beslut (om man nu tycker att Folkhälsomyndigheten är inkompetenta – så kan man ju söka resonera med deras huvudmän) – ja detta bombardemang tröttnar ju bara ut en – så det blir inte mycket av förtröstan till budbärarna här – total avsaknad av (3). Däremot så tangerar gruppen vid (2) – d v s stoppandet av smittspridning har lyckats bättre i andra länder och sämre i andra länder (tell me .. jag bor i Belgien..) och vad kan man lära sig av det som lyckas och det som misslyckas? De pekar på det – men analysen av vad som skulle kunna vara best practices hittar jag inte. Det är i stället ett svartmålande och syndabocksutnämnande.

Och alternativet (4) – där haltar det rejält. Vad skulle Sverige ha gjort? Mask på och stänga ner samhället? Det är vad Belgien har gjort och antalet döda (med lika stor befolkning som Sverige) är dubbelt så högt. Jag ser mer av inkompetensförklarande i gruppens budskap och mindre av att visa på ett trovärdigt alternativ.

Så skapas nyfikenhet för förändring (1) ?

Svar; nej.

Jag känner igen en rättshaverist när jag ser en.

Och så blev passet en belastning

/ Hans Lind / Leave a comment

Det japanska passet. Det brukade vara det bästa att ha när man skulle resa. De skandinaviska passen var också väldigt nyttiga. Om man vill resa. Om man vill komma in i ett land. Om man vill komma in i många länder. Jag tror det är 90 länder dit man inte behöver söka visum i förväg om man är svensk. Det vill säga före Corona.

Jag minns en inresa till Argentina. Flera köer. Den med visum som man hade sökt i förväg. Den för de som inte behövde visum. Och så USA medborgare som fick betala 200 USD i visum (en revansch för den höga kostnaden att söka visum till USA). De som inte behövde visum -kön gick snabbt. Där kunde jag i princip småpromenera framåt.

Det var då det.

I Rio de Janeiro finns en gammal knarrig spårvagn. Sta Theresa.

Vännerna som flyr land efter land i SydAmerika innan gränserna stängs – är i Rio. Spårvagnen går! Åk den!

De försöker. Spårvagnen går. Men inte för turister. Bort med er västerlänningar! (Jag hoppas deras flyg från Sao Paulo i eftermiddag bort från de stängda gränsernas kontinent fungerar så de kan komma till de stängda gränsernas hemkontinent)

Men det kunde bli värre. Det blev det. Guayaquil, Ecuador. Ett flygplan från Iberia med enbart personal kan inte landa på flygfältet eftersom borgmästarinnan har beordrat fordon att parkera på landningsbanan. Planet skulle plocka upp strandsatta spanjorer men tvingas landa i Quito istället. Samma händer med ett senare flyg från KLM som skulle plocka upp strandsatta holländare. Bort med er västerlänningar!

De åtråvärda passen har blivit paria-pass. Västerlänningar som kunnat flyga vart de vill. Utan problem. Blivit välkomnade med stora famnen får nu en rygg att titta på. Bort med er.

Kan det, kan det, kan det möjligen få upp våra ögon för hur det känns för de som förgäves försöker komma in i våra länder? Jag betvivlar. Men jag hoppas.

Parc Maximillien i närheten. För några dagar sedan jagades immigranterna bort därifrån. De som delar ut mat till immigranterna får böter och får inte fortsätta med sin verksamhet. Vart ska immigranterna ta vägen? Nästa plats. Tills de jagas bort därifrån. Till nästa plats. För de försvinner inte.

Vandrar med assistenten. Kajen Quai des Péniches är den nya platsen. Men de är inte lika många som tidigare i parken. En polisbil övervakar.

Vandrar vidare till Parc Maximillien som är tömd. På allt utom 2 polisbilar och träd som är dekorerade med ordergivning från borgmästaren.

De tre bordellerna (hotell som hyr ut rum för 30 minuter) i kvarteret har stängts. Damerna på gatan är borta. Från gatan alltså. De är inte borta. Bara osynliga. Men parken där vi går på morgonrundan har nu en utsmyckning av använda kondomer. Verksamheten fortsätter. I parken i stället för på bordellen.

Så gör vi. Stänger om oss när fara hotar. Ser ut de farliga och låter dem inte åka spårvagn. Snabba bedömningar. Snabba beslut. Och så klappar man sig för bröstet. En åtgärd har vidtagits. Med stängda ögon och stängt samvete.

Jeremias som optimistkonsult

/ Hans Lind / Leave a comment

Facebookgruppen Tornedalens vänner har varit en grund för att titta på tornedalska småfåglar i motljus, islossningar och renar med med ånga frustandes ur nosborrarna. Har varit.

Nu helt plötsligt dyker det upp en text som tagits från en s k humorsida – sägandes att alla bara klagar på hur Sverige skulle bli om SD skulle styra – medan ingen klagar på hur Sverige är under nuvarande styre.

Förr gluttade SD-anhängarna bakom köksgardinen muttrandes över tillståndet i deras världar. Nu är de överallt. Inget muttrande utan högljutt ojandes över tillståndet. Klagan. Elände. En verklighetsbeskrivning som bygger på att odla så mycket missnöje som möjligt.

Jeremias klagan blir till en riktig optimistkonsults litanior i jämförelse.

Missnöje. Skeptisism. Men inte bakom köksgardinen i avskildhet utan överallt. Bussen. Facebookgruppen. Gör klagan till en vardag. Och bara de kan fixa det hela. Säger de.

Därför blir motståndsskriften från Elisabeth Åsbrink så uppiggande just denna dag. Demokratin kan bara stärkas genom att lita på varandra. Se varandra. Prata med varandra.

Skandinaver litar på varandra mer än andra. Skriver hon. Svenskar historiskt sett i väldigt hög grad. Så det som Sveriedemokraterna pysslar med är väldigt osvenskt. Misstro är inte en svensk dygd.

Blir nyfiken. Varför visar slovaker så låg tillit medan skandinaver visar hög tillit?

Similar results occurred with people from 15 to 29 years of age – within the OECD countries Slovakia holds the last position with 12.41 percent. In general, Brasil and Columbia have a worst score (10.6 percent and 3.6 percent respectively). The countries with the most trusting people are Denmark (75 percent), Norway (73 percent), the Netherlands (67 percent), Sweden (62 percent) and Finland (62 percent).

https://spectator.sme.sk/c/20473017/slovaks-are-among-the-least-trusting-people.html

Inkomst. Trygghet. Socialförsäkringar. Och avsaknad av väpnade konflikter.

Och detta försöker de osvenska Sverigedemokraterna rasera. Lita inte på varandra. Sprid misstroende. Landet rasar nedåt. Rädda sig den som räddas kan.

Och vi anammar deras verklighetsskildring. De får styra debatten.

En minister lägger ut en tweet om att antalet nystartade företag ökat i Malmö. Raskt kommer svaret; Men skjutningarna då! De har inte minskat ! (fast de har gjort det).

Det är som att lajva en Flashback-diskussion.

Och i Facebookgruppen Tornedalens vänner så ligger inlägget om SD kvar.

Ok – nu har jag skickat kapitlet till boken

/ Hans Lind / Leave a comment

Svettig. Instruktionerna var; Skriv vad du vill. Skriv hur långt du vill. Svår instruktion. Väntar på svar…

**********

Sverige. Tidigt 80-tal. Jag var en ny färsk socialarbetare.  På en anställningsintervju sade socialnämndens ordförande – ”Horor och fattiga ska hållas kort!” Jag valde att inte börja arbeta där. Under en praktikperiod hade jag en kollega som satt på en bänk utanför lokala Systembolaget och granskade om några av hans klienter – framförallt ensamstående mammor – köpte sprit. Gjorde dom det så följde han efter och lade ett meddelande i deras brevlåda; ”Ni är iakttagna av barnavårdsnämnden!”

1982 försökte Sverige reformera socialtjänsten. Ny lag. Samverkan. Dialog med de som behövde samhällets stöd. Många försök gjordes att också i verkliga livet reformera mötet med de fattiga och utsatta. Men kontrollen fanns kvar. Och än mer idag – ropen skallar; förbjud tiggeri! (men inte fattigdom). Lås in kriminell ungdom! (men minska budgeten för de förebyggande insatserna; fritidsgårdar, bibliotek, socialarbetare ute på gatorna). I den allmänna debatten är synen på de fattiga och de utsatta samma som för 50 år sedan. De är ett problem. Inte att de har ett problem.

Mexiko. Tidigt 90-tal. Jag var en svensk socialarbetare på export. Samma anda. Samma syn på de fattiga. På de utstötta. Lås in dom! Rensa gatorna! Där som i Sverige var de fattiga ett estetiskt problem för de som inte ville se något annat än vackra fasader och rensopade gator.

Men det fanns annat.

Jag tar fram en manual från 1992. En manual som jag burit med mig i nästan 30 år. Till Sverige. Etiopien. Kenya. Sudan. Peru. Kenya. Och nu Belgien. Den är sönderläst men innehållet är lika värdefullt nu som då.

Jag bläddrar lite i den. Minns mötet med Libertad Hernández Landa och Luis Gabarrón. Minns dem ännu mer när jag hittar en text skriven med Libertads penna. Vila i frid  Libertad!

Dialog. Förståelse. Undersök tillvaron tillsammans med de som de handlar om. Det är de som är experter på sin egen tillvaro. Inte jag som granskar dem. Jag kan försöka förstå men kan aldrig fullt förstå. Jag kan erbjuda alternativ men det är inte jag som ska leva i det alternativet. Jag bär med mig; Det är de som jag möter som är experterna. Experter på sina egna liv.

Jag minns en övning; Libertad och Luis delade in oss i 2 grupper. 6 i varje. Vi fick 2 pappersark var – A3 storlek. Instruktion; ”Det ena pappret illustrerar ett lokalsamhälle. Ni ska alla rymmas i det – utan att vidröra golvet!”

Bägge grupper började elastiskt klänga på varandra – bära varandra – hålla om varandra. På det andra pappret. Pappret som inte symboliserade något. Men vi föll.

-”Ingen av er valde att försöka rymmas på pappret som symboliserade lokalsamhället. Ni valde att testa och experimentera i laboratorieform. Ni undvek att testa ihop med de människor ni ska arbeta med. Varför?”  

Respekt för de man arbetar med. Prata med. Inte om. Förstå tillsammans. Inte åtgärda problemet.

Luis och Libertad arbetade med gatubarn. Barn som de flesta undvek. Men även dessa barn hade en gång levt i en familj. En familj som stött ut barnen.  De hade en gång gått i skola. En skola som stött ut barnen. De hade en gång varit en del av ett kvarter. Ett kvarter som inte ville se barnen igen.

Gatubarn kan aldrig rehabiliteras genom inlåsning i institutioner. Det är en kunskap som är allmän egendom men som inte tillämpas. Fortfarande är alltför många barn instängda i institutioner. Något ”renare” gator. Något lugnare vuxna.

Men Luis och Libertad såg något annat. Vi behöver arbeta med de barn som hamnat på gatan – försöka få dem att lita på vuxna. Få dem att tillsammans med de vuxna söka alternativ. Alternativ som de själva tror på.

Men vi måste också arbeta med dem som stöter ut barnen. Med skolan som vill stänga av elever som inte fungerar. Som vill straffa elever som somnar i klassrummet (för att de inte vågat sova på natten). Disciplinera ungdomar som inte kan koncentrera sig (för att de inte ätit vare sig middag eller frukost). Vi måste arbeta med lokalsamhället – föra dialog med dem om hur vi kan undvika att stöta ut barn från gemenskapen. Hur vi kan stödja de familjer där barn har det svårt.

Ut med socialarbetarna på gatan. Möte med folk där de är. Inte en kallelse till ett möte i en overklig miljö i ett samtalsrum i kommunhuset. Låt de som du arbetar med vara precis vad de är; experter på sin egen tillvaro.

TACK Luis och Libertad för allt vad ni lärt ut med så många. Jag är tacksam för att få ha varit en av dem.