Bryssel

Hur firar man Kristi Himmelsfärd?

/ Hans Lind / Leave a comment

Till pingst ska jag tala i tungor. Till påsken målar jag ägg. Till julen kokar jag gröt. Men vad förväntas man göra under Kristi himmelsfärd? Blåsa upp ballonger?

Med det mysteriet i huvudet vandrar assistenten och jag ut i Ensamhetens park. Det är 08.00 på morgonen. Soporna ligger kvar på gatan. De brukar vara bortplockade före 07.00. Inte idag. Det är kanske så man firar denna dag? Sopgubbesovmorgon.

Och där sitter de. En efter en. Minst 2 tomma parkbänkar mellan varje. De Ensamma. Huva över huvudet. Händerna mellan knäna. Inte i bön. Utan i ”håll er på plats”. En huva vandrar runt med ett äpple i handen. Försöker inleda möten. Det går inte. De Ensamma förblir tysta. Det är 08.00 på morgonen och allt är tyst. En frusen chihuahua gläfser. Lite förstrött för att i alla fall bryta lite av tystnaden.

Jag vet inte vilka de är. De Ensamma. Jag vet inte om de väntar på något. Att vandra mellan dom är likt en inledning till en apokalyptisk film. En av dem fryser. Han – eller hon, jag kan inte se ansiktet under huvan – har nog suttit där hela natten.

Parken ligger bara ett chihuahua-skall från Sällskapet. Området med krogarna. Barstolarna. De glada skålarna. Så nära men så långt borta. Två världar. Eller så är det bara som jag inbillar mig? De Ensamma kanske satt i Sällskapet halva natten och är för fulla för att gå hem. Skenet bedrar. Den fisförnäma fiskbutiken – so i thought – klev jag in i går eftermiddag för att köpa sill. Och det fisförnäma yttre skalet dolde en varm god kallskänka som slevade upp sillspad med rosenröda kinder.

Tobakskiosken – som jag trodde var ett ställe för lottokuponger och sur tobak – visade sig ha stadens bästa sortiment av gin och armagnac.

Vad vet jag om de Ensamma? De kanske valde den egna parkbänken med minst en eller två tomma bänkar till nästa Ensamme. Assistenten sniffar nyfiket på en. Den Ensamme reagerar inte. Han tittar rakt fram. Tomt. Uteliggare? Nej. Inga väskor och kassar och filtar. Och så här dags sover de fortfarande i portgångarna.

Jag vet inget men bestämmer mig för att fira Kristi Himmelsfärd genom att i nästa vandring med assistenten hälsa på en Ensam.

I museets öppna ytor

/ Hans Lind / Leave a comment
En marche

Hon åmar sig mot tavelramen. Regelverket förbjuder folk från att befinna sig närmare än en meter från konstverken. Hon har avklippta jeans, kängor och svarta strumpbyxor och en ullig tröja. Hon bryr sig inte om regelverket. Hon åmar. Pojkvännen ligger ner på golvet. Han vill ha en bra vinkel mot åmandet. Det är mitt i museet. Ett tomt rum där jag kliver in och beskådar samvaron. Ryssland. Ryskt museibeteende. Han knäpper av bild efter bild med sin kamera medan hon fortsätter åma. Jag går in i nästa rum. De gamla klassikerna. Men de kommer efter. Hon kramar ett statyben (inte röra!!! säger regelverket) Hon rör. Pojkvännen fortsätter se henne genom ett objektiv som blir ett subjektiv.

Och så ser det ut i rum efter rum. Jag och Magrittes verk där Magrittes verk blir en bakgrund till selfien.

från Instagram

Konst-igt.

På Rijksmuseum är selfiepinnar förbjudna. Där får man ett block och kritor istället. Rita av konstverket! Studera det noga.

Här poseras det framför konstverket.

Men det är ett bra – eller egentligen tre bra – museer i ett. Gott om utrymme. Få köer. 15 euro för att se de gamla verken, sekelskifteskonst och Magrittes verk.

Så frågan är; går jag på museer för att se konstverk eller för att se människor se konstverk?

Jag hade ett sällskap en gång på Louvren som läste varenda skylt på varenda konstverk. Jag hann gå 3 rundor under tiden sällskapet gick en runda. Istället fastnar jag framför verk där min fantasi skenar. Som den sista måltiden i katedralen i Cuzco, Peru där Jesus och lärjungarna äter marsvin (!)

länk

Eller som denna från söndagens besök där Jungfru Maria sitter och läser en bok (!)

Angel :-“I came to tell you something important!”
Mary ;-“ Be quiet! I’m reading the last chapter of The DaVinciCode! It’s hilarious!

Vad visste väl konstnärerna om hur forntiden såg ut? Så placera Jungfru Maria i deras nutid istället och låt Jesus äta marsvin.

Och det är väl så framtiden kommer att förstå vår nutid; man hade stora hus fulla med konst som människor ställde sig framför för att dölja.

https://www.instagram.com/explore/locations/861439151/musee-old-masters/

Varför? Var det farligt att se hela konstverk? Varför ställer man sig framför verken? Varför vänder hon ryggen mot konstverket? Vägrar hon se Babels torn?

En framtida karriärväg för Adaktusson – eller – Glöm inte annex 8

/ Hans Lind / Leave a comment

Nu är det klart. Det tog 4 månader. Jag är inskriven i Belgien och har ett IDkort som gäller till 2024. Och det har vandrats fram och tillbaka till kommunhuset där väntsalarna är fyllda av väntare.

I dag gick jag två vändor för jag hade ju inte med mig “le papier!!” Pappret! Annex 8. Jag fick ett brev igår med pinkod till det kommande IDkortet och en uppmaning att hämta kortet i kommunhuset. Raskt dit i morse. Utan Annex 8 – som det inte stod något om i brevet.

-“Men det förstår väl alla att man måste ha Annex 8 med sig!”

Det är som Lars Adaktusson som hänvisar till principer vid omröstningar när han väljer att rösta emot ett fördömande av Paraguay för att de nekar en våldtagen 10-åring abort. Principer. Det gäller att hålla reda på dom! Annars går världen under. Principer som är så viktiga så man inte ens behöver nämna dom. Alla lär ju fatta. Liksom. Adaktusson och kommunhuset. Samma inställning till omvärlden. Jag först. Principen! Resten sen.

Nåväl – vända 2. Damen – som för övigt var en tant som man bara vill krama om (inte så där som Peter Lundgren, SD kramas – utan en varm kram för att hon ler vackert mitt i byråkratin) – log snällt när jag återvände efter 20 minuter med Annex 8. Le papier!! Slumpen gjorde att min kölapp ledde till samma förmanande leende tant igen. Hon var nöjd med att jag hade gämtat pappret. Pappret med stort P.

Pappret som hon behöll efter att ha registrerat mitt IDkort. Jag är nu utan Annex 8 . Jag vet inte hur jag kommer att klara mig utan Pappret. Jag hoppas det går bra.

Medan jag var i väntans tider så stirrade jag. På väntrumsfolket. Det är 2 olika väntrum – ena är ett vänrum och det andra ett ovänrum. Vänrummet där man hämtar IDkortet är stort. Tomt. Kort kort-väntan. Det ovänliga ovänrummet är där man söker tillstånd att vistas i Belgien. Där är de grå plaststolarna klädda med nerver. Där vankar folk av och an. De latinska stoppar allt som rör sig för att ställa frågor. Städerskan med städvagnen blir överrumplad av frågor om kösystemet som är invecklat. Antingen bokar man tid på nätet och får komma 6 veckor senare – eller så ställer man sig vid porten klockan 0700 och väntar 2 timmar på att få en av de 200 kölapparna som delas ut dagligen. Och sedan väntar man med de 199 andra och med de som har en bokad tid. Mellanösternfolket går från lucka till lucka och frågar – fast det inte är deras tur. Bättre med latinerna som frågar städerskan. Men det är ett orosmoln över det hela. Har jag rätt papper med mig? (Det hade jag inte). Har jag kryssat i rätt ruta? (Det hade jag inte).

Men nu 4 månader senare så behöver jag inte köa längre. Tror jag.

Ett nytt företag att hata

/ Hans Lind / Leave a comment

Det var alltid DHL Chile. Det där företaget som lät Armans blodprov ligga i ett kylskåp i 2 månader innan de fick för sig att skicka det till laboratoriet som skulle ge Arman rätten att emigrera visandes sig vara rabiesfri.

Jag trodde de skulle bli företagshatobjekt för alltid. Jag hade fel. Jag hittade ett nytt företag. Flyttfirman AGS Coussaert i Belgien.

Det är inte när företag gör fel som irriterar mig. Det är när de inte gör någonting alls – inte lyfter upp luren – inte svarar på e-mailen. Det är inte misstagen, det är otagen.

Min container från Kenya kom fram – efter en liten omväg via Sri Lanka. 19 dagars försening men det är ju ok. Man vet ju hur mycket uppförsbacke det är på haven från det södra halvklotet.

Uppackningen var mycket stånka och stön. Stadiga herrar som kallade mig “mister”. Inte särskilt snabba, Men rundhyllta. När den stora träsoffan från kenyanska kusten skulle upp på takterassen så stånkades det extra mycket. När terassdörren var för smal för soffan så muttrades det. (Nu hade de burit upp soffan 6 trappor…. för den rymdes ju inte i hissen) Men uppfinningsrika trots de korta armarna. Upp med soffan över terassväggen som är sådär 2 meter. Och där var den. På plats. Under Bryssels himmel.

Men detta kan man inte hata ett företag för. Det var ju lite gemytligt.

Nej – problemet handlade om en återbetalning. Flyttar du in i Belgien utan att vara registrerad så kräver tullverket 35% införselskatt av värdet på ägodelarna. Detta är ju ohemult mycket pengar men lugnet kommer sade flyttfirman – när min registrering är färdig så återbetalas pengarna förutom 130 euro i administrationsavgift.

Gott så. Tänkte jag.

6 mars blev jag registrerad. Skickade registreringsbeviset till flyttfirman. som lovade utbetalning. Lovade. Lovade. Sedan tystnade de. Det visade sig att handläggaren hade slutat och lämnat det mesta i en oreda. Näste handläggare började rensa. Och lovade. Lovade. Inget hände. Jag kontaktade platschefen. Som lovade. Detta är en prioritet! Lovade han. Inget hände. Tullverket hade 1a april ordnat återbetalning. Till flyttfirman.

Som fortsatte lova. “Nästa vecka”. Som blev “nästa vecka“. Som blev inget.

Så … dags för social media. Twitter till AGS international i Frankrike som bad mig kontakta “MrGoodMove” som är deras klagomur. Nu var detta ingen Mr utan en Ms. En Paola. Som lovade men som gick på skrönan från AGS i Belgien om att de väntade på utbetalning från Tullverket (som hade kommit 4 veckor tidigare) Men Paola mitt i sina ursäkter och “jagförstårdigande” var effektiv.

Pengarna kom igår. 1 månad efter att flyttfirman fick pengarna från Tullverket. 2 månader efter att jag hade skickat dem alla dokument.

En ny firma att hata. Det får räcka med 2.

Parkparkering

/ Hans Lind / Leave a comment

En solig påsk. En vandrande hund. Besök av vandrare från Bern. Med hund. Parker.

Bryssel är full av parker. En del vida. Andra stängda. En del smutsiga. Andra fläckfria.

Park Josaphat. En sorts kopia av parken med samma namn i Jerusalem. En Miss Martha ägde marken och var en sur försäljerska som vägrade sälja. 1904 blev marken expropierad. Detta är parken med bästa restaurangen. Och vattnet. Och variationen. Och här kan man förboka en picnickorg hos Josaphines. Med vin.

Royal Parc Laeken. Helvete. Murar omkring kungligheten. En liten del av parken där ett minnesmonument för Drottning Astrid finns är öppen men här får man inte gå på gräset. Snobbigheter. Det finns säkert nån ingång för allmänheten nånstans men den hittade vi inte.

Elisabeth Park vid Koekelberg. Jamenvisst. Hunden kan gå utan koppel. Och gör det. Jagar pinnar. Jagar humlor. Bra park. Men ingen restaurang. Det fanns en. Men den är historia. Men snubblande joggare. Bjäbbiga småhundar. Och en massa träddungar.

Royal Park – ja! en restaurang som är bra och där servitrisen kommer ut och kramar hunden. Lite sliten. Lite royal. Och en inhägnad där barnen är instängda så de inte stör hundarna. Bra så.

Och så de där parkerna vid hemmet. De små. De med a-laget och haschrökarna och hipstrarna som spelar basket. De nära.

Vi sökte blommor och frid men fann skumheter…

/ Hans Lind / Leave a comment

Det är inte långt till Botaniska trädgården. 800 meter sådär. Det är en fin trädgård. Och en ful trädgård.

Först ser vi amerikaner förtjuta över änder som simmar i en damm. De lutar sig över ett räcke så assistenten och jag måste också luta över den för att se vad som döljer sig i vattnet. Ivrigheten hos amerikanarna gör att vi förväntar oss en anaconda eller en krokodil eller i alla fall en sköldpadda. Men vi ser en and.

Uppför kullen. På gräsmattan sover en kvinna. Hon ser ut att ha sovit där en stund. Gräs i håret. Men hon rör på sig så hon lever. På en bänk sitter en man och säger att assistenten är en fin hund. Sedan klappar han på sin lilla ryggsäck och frågar om jag vill köpa. Jag anar att han inte menar ryggsäcken utan delar av innehållet. Jag vet inte vilket innehåll han vill sälja men den ena efter den andra lurar runt bland buskarna och bär på säljmaterial. Assistenten sniffar på buskarna i stället för att sniffa på ryggsäckarna och arrestera säljarna.

Det är en märklig värld. Bland alla urvackra blomstersängar vandrar skumheter runt. På spaning efter kunder. Knarkeri. Men där finns också pastasalladsmumsarna. De som rör runt med plastgaffeln i sin matlåda jagandes den glatta pastan. Och mumsar. (Folk mumsar mer på picnic än inne i en restaurang)

Och så den utmärglade hunden. Märklig staty. En revbenig hund ligger slingrad på fötterna på en kapuscherad dam. Assistenten fnyser och går vidare.

Utforskningen av staden fortsätter. Snart hittar vi kvarter där skumrasket sover.

Bryssel är en vandringsstad. Och en undringsstad. I går var det kastade ägg lite här och var. Ett mysterium. Varför kasta ägg? Och tre elsparkcyklar slängda i en fontän. Ilska. Det vankas aggresioner på nätterna. Och på dagarna. Grannen på 3e våningen hoade ut genom fönstret så det ekade på gatan. Han lät inte mindfullnessig utan mer “nu ska jag störa allas meditationer“.

Och där går vi och luktar på blommorna.

Idag ringde polisen på dörren …

/ Hans Lind / Leave a comment

Sirenerna tjuter ständigt. Polis på utryckning. Bryssel är en sirentät stad. Men idag ringde polisen på dörren. Han hade redan sökt mig igår men då var jag på arbetet. Så idag skulle han komma mellan 08.00-16.00. Någon gång. Jag blev uppmanad att hålla mig hemma.

–“Hur många badrum har du?“

-“Hur många sovrum?”

-“När är din pappa född? Jag brukar alltid glömma den frågan. Den är viktig!”

–“Vilken stor hund du har!”

Den stora hunden bar fram leksak efter leksak. Polisen nappade inte på lekuppmaningen. Han ville se mitt pass istället. Och hyreskontraktet.

Det var en snäll polis.

Fast han inte ville leka med den stora hunden.

Sedan frågade han om jag hade belgiskt ID. Och så tog han tillbaka frågan direkt. För det var ju därför han ringde på dörren. Kontrollera att jag verkligen bodde på den adress som jag hade uppgett när jag registrerade mig i kommunen. Efter denna kontroll av att jag är jag och att jag bor där jag säger mig bo och att det fanns plats för mig i bostaden som inte skulle vara för trångbodd och ha för många människor registrerade kommer han att meddela kommunen att jag är jag och bor där jag bor och att både jag och den stora hunden får plats (även den stora hundens leksaker) och då kommer kommunen att ordna med mitt belgiska ID.

Det känns bra att veta att jag är jag.

************

Igår var det återbesök. På den märkliga rumänska restaurangen. Öppna dörren och kliv in i 80-talet. Orange gul brun inredning. Furumöbler. Men god mat. Väldigt god mat. L’Atelier de Willy (jag undrar vem Willy är eller var) Familjeföretag. Ligger högt på Tripadvisor så kinesiska instagramparet som ingår som standard i högt rankade restauranger var där. Och tog bilder på sin mat. Jag tog bilder på min mat.

Vart jag mig i världen vänder…

/ Hans Lind / Leave a comment

En lunchvandring med assistenten. Förbi dyra blomsteraffären, förbi alla linnestärkta restauranger. Förbi statyn med den pissande hunden.

Och där tar det slut. Det flärdfyllda. Det trendiga. 4-5 kolosser väntar. De fulaste hus jag har sett. Ledsna fönster. Balkonger med paraboler. Bara ett kvarter från smokingbutiken och vegansushin.

Och så har det alltid sett ut där jag har bott.

Ja- utanför Sverige som är ordentligt segregerat.

I Lima gick jag inte mer än 2 kvarter från hemmet inåt staden efter mörkret. Rånrisken var stor. I Nairobi har varje medelklassområde ett slumområde inom 1-2 kilometer. Områden där städhjälpen, nattvakten, trädgårdsmästaren bor.

Och i mitt och assistentens lummiga blommiga Bryssel är det – förutom de 2 bordellhotellen – en idyll. Eller ja…. efter lite skrapande på ytan så ser jag parkbänksfylleristerna. Dagarbetarna som väntar i timmar i ett gatuhörn. Men husen tronar stolt med prunkande balkonger och chica gardinupphängningar. Och så ett kvarter utanför shoppingbubblan ligger graffitiparabolerna.

Enbart Sverige har lyckats sortera befolkningen så de nöts mot varandra enbart på IKEA.

Nästa gång jag skyltfönstervandrar på Rue Antoine Dansaert så minns jag att det finns nåt annat……
“The edgy vibe at the canal end of rue Antoine Dansaert” som artikeln i länken kallar parabolområdet.

Ett miljonprogram i innerstaden. Och så är Bryssel – ju närmare innerstaden man bor – ju större risk för att vara fattig. Namnskyltarna på brevlådorna är överklistrade ett antal gånger. Täta flyttar.

Bryssel är världen 67e dyraste stad. Fördyrat från 104e plats 2017. Men ändå billigare än Stockholm.

Och ordentligt mixat.

Springtime for the world?

/ Hans Lind / Leave a comment

Med rappa steg vandrar jag hemåt. Oro. Första dagen då assistenten är ensam hemma. I 4 timmar – men nu är det lunchrast och jag stegar hemåt. Det är tyst i trapphuset. Det ekar inte hundskall i hiss-schaktet. Men det trycks en nos mot hissdörren. En anklagande nos. Hemmet är intakt. Assistenten har sovit i alla tre sängar. Samtliga överkast är skrynkliga.

Soffan som assistenten får sova i är sval. Sofforna som han inte får sova i är fyllda av hundhår. Civil olydnad.

Detta är den lilla världen.

Den stora världen är mycket mer besvärlig. Mycket mer ointakt. Ett flygplan kraschar och dödar 157 människor. En av dem en som jag samarbetat mycket med. Aldrig konflikt. Alltid klokt. Han finns inte mer.

En högerextrem terrorist dödar 50 bedjande människor långt borta. En annan terrorist skjuter ihjäl 3 personer i en spårvagn. Lite närmare.

I min och assistentens lilla värld – enligt UK Travel advise “Terrorists are very likely to try to carry out attacks in Belgium. Attacks could happen anywhere, including on public transport and transport hubs and in other places visited by foreigners. You should be vigilant in public places and follow the advice of local Belgian authorities. “

Samtidigt har Belgien sänkt terrorhotsnivån från 3 till 2 (skalan är 4-gradig).

Den brittiska varningen – visar sig vara lika för Sverige ; ”
“Terrorists are very likely to try to carry out attacks in Sweden. Attacks could be indiscriminate, including in places visited by foreigners “

Och för Tyskland.

Men för Nederländerna – där attacken skedde – är det inte “very likely” utan “likely” medan det för Nya Zeeland är;
“Terrorist attacks in New Zealand can’t be ruled out. “

Så….. varningar i all ära – men det handlar om gissningar och aningar och antaganden.

I den lilla världen passerar vi måltavlor – spårvagnar och moskeer – medan vi luktar på blommor. Folk tar omvägar runt assistenten. Veterinären Dr Daouida sade att han är väldigt stor men har “a very good bloodline” . Självklart. Vi fick tre expediter att säga “nej!” när jag frågade om han fick kliva in i butiken men när jag frågade om de hade favorithundshampot så fick vi kliva in men en expedit gick in i förrådet – den andra ställde sig bakom disken och den tredje höll avstånd (fast han studerar svenska..). Assistenten är inget terrorhot. Den ende som blivit utskälld är en pojkspoling som gallskrek. Och ett fladdrande parasoll. Och min rock som hängde på fel stol. Och en pappkartong som kom seglandes med vinden. Och en parkarbetare. Och lukten av grannhunden.

The computer says no….

/ Hans Lind / Leave a comment

Äntligen våras det. Inte vad gäller vädret. Under februari var det vår. +20C flera dagar. Svettades till och med. I februari. Folk satt med bara överkroppar och solade. Mars har varit kallt.

Nej. Vårningen har göra med belgisk byråkrati. Andra dagen i Bryssel hade jag bokat tid i stadshuset för den obligatoriska registreringen – det magiska registernumret som gör att jag slipper betala 35% av värdet på mina tillhörigheter som skulle komma med container från Kenya. Det magiska numret som gör att jag kan registrera min assistent via veterinären – något som måste göras inom 8 dagar efter assistentens entré i landet men som inte går att göra utan det magiska numret.

Så där satt jag i ett överfyllt väntrum. Väntandes. Med kopior av alla möjliga handlingar. Och tiden var bokad. Och exakt på minuten kallades jag till en lucka där en dam satt och såg viktig ut. Efter en minut hade hon konstaterat att jag hade kryssat i fel ruta så hon kunde inte hantera min ansökan.

-“Vad ska jag göra?

-”Beställ en ny tid!”

Och det gjorde jag. Och fick en ny tid om 6 veckor.

Damen i luckan fick en extra lång lunchrast. Vilket jag misstänkte var vad hon eftersträvade. För om man gör hela proceduren på en gång – skriver på alla papper, tar kopior på allt, scannar in dom i systemet och undertecknar en sådär 6-7 papper – så tar det 40 minuter.

Därför sade computern no…. tror jag nu efter gårdagens upplevelse av samma kontor men en annan lucka. Registrerade mig – och det tog en minut att bli kallad till luckan. 19 minuter före …. alltså före!! …. bokad tid. Och 2 passfoton. Passet och anställningskontraktet. Alla andra multitusen handlingar behövde jag inte ens plocka fram.

-”När ska jag komma tillbaka?”

-”Nej, sitt kvar och vänta. Jag fixar allt på en gång.”

Och det gjorde hon. Inte en endaste … ”det saknas ett papper”

Lärdom. Eftermiddag. Boka tid på en eftermiddag. Då är alla som köar för en kölapp och sen köar för att bli servade borta. Det ges bara ut 200 kölappar på en dag. På eftermiddagen när köarna är borta – var vi bara 7-8 personer i det stora väntrummet. Varav 2 barn som klättrade skrikande på allt. Det finns inga leksaker för barn i belgiska väntrum. Det finns skrikande barn i belgiska väntrum. Samband?

Men det var också en annan byråkrat. En ”det här löser vi byråkrat”

Som kunde le.

Och varna.

-”Nu ska polisen komma hem till dig inom kort och kolla att du verkligen bor på den adressen. Ge dem inget! ”

Så nu är jag registrerad. I Belgien. Med samma registernummer som för 13 år sedan. Så kanske var jag registrerad hela tiden? Vem vet.