21 timmar i Bangkok. Varav 2 timmar i passkontrollskö. En timme på väg in i Bangkok. En timme på väg ut. På väg ut en hostande indier bakom mig. Det gav blåst i nacken. På väg in en vaggande amerikan. Han vägde från ena foten till den andra under hela tiden i kön. På väg ut – varannan människa hade inte fyllt i uppgifterna i immigrationsblanketten. Det hade jag.
På väg in. Rallydam som körde taxin. Smågator. Gränder. Genvägar. Full gas. Underbar färd.
På väg ut. Äldre herre som blev omkörd av allt och alla och som tog omvägar. Men söndag morgon är en bra dag för motorvägarna. Framme i tid för att kunna köa i passkontrollen.
Lördag kväll. Förutom torkad durian – påse efter påse – så åt jag. Brände läppar och mage. Men det var gott även om det var förvirrad service. Mitt i maten kommer en dam med fråga om jag vill beställa dessert. Inte nu när jag äter svarar jag. -”Then its too late!”
Hotellet har indiskt party på våningen ovanför. Men det är bra ljudisolering. På morgonen glittrar korridoren. Paljettattack.
Australiensisk ”champagne”. Saftiga kycklingvingar. Bra så. I övrigt var hotellet roligt.
-”Du har bokat transport från flygplatsen till hotellet” sade receptionisten när jag checkade ut.
-”Nej – från hotellet till flygplatsen!”
-”Det står från flygplatsen i bokningen!”
-”Men jag står ju här. Jag är inte på flygplatsen…”
Det rodnade sig. Alltså det rodnade sig men receptionisten rodnade.
Nu hem.
För 5 dagar. Sedan åt andra hållet. Nästa långresa.
Det började på planet från Bangkok till Siem Reap (i och för sig hade jag 2 högljudda bakom mig på Amsterdam-Bangkok planet men de skrek på holländska så jag behövde inte tjuvlyssna för allt hördes men jag förstod inget. De var dock upphetsade av att åka till Thailand). Nej, det var på Siem Reap planet när 20-talet finländare i grupp åkandes med Lomalinja dök upp. Tågade in. Herrarna med ärmlösa t-shirtar och smutsiga shorts. Damerna med finknuten scarf och viktig min. (Jag vet vem som bokade resan)
–Hööö! Asiaaaaan? Tä?
(Och vem som undrade vad det var för fel på Gran Canaria.)
Det luktades mumlandes på tonfiskmackan på planet.
Jag låtsades vara intresserad av landskapet medan jag fortsatte tjuvlyssna.,
Efter landningen såg jag dem inte mer.
Men på hotellet – det träplankade hotellet där hala skor surfade. Där en man i frukostmatsalen gjorde en saltomortal med sitt kaffe – kaffet alltså – inte mannen. Hotellet där all personal hälsade. Ideligen. Hela tiden. Jag hälsade tillbaka och började göra det till en sport att hälsa först. Det blev en millimetertävling. De var också snabba. – Där var de. Busslastade.
En kväll när jag såg till att få min onda fot (trampdyneskada) ompysslad av en alltför svaghändad massör så hörde jag klatschar och stönanden bakom en gardin. Inte luststönanden utan smärtstönanden. I övrigt tyst.
Amerikanskor. Värdelösa att tjuvlyssna på. De bara stönade.
Men sen kom de. Svenskarna. Finländarna. En masse. Buss efter buss.
Skatteåterbäringen är här. Tjuvlyssningen kan börja. Men det handlade bara om vilken mat det andra bordet hade beställt. Vilken drink de andra drack. Och när jag för att förlänga tjuvlyssnandet beställde en Dry Martini (världens minsta drajja) så tog det 5 minuter så satt paret vid bordet bredvid med varsin miniatyr drajja. Härmapor.
Finländarna åt frukt till frukost. Mycket frukt. Det andra fick vara. En av dem – en stadig foppatoffla – bar sitt kaffe till hotellrummet. Mysterium. Det fanns ju vattenkokare och Nescafé på rummen.
Ruinerna. Ruinerna. Så fina. Så bra. Så fyllda. Av folk. Och en katt.
Civil olydnad
Och brudparet. Hon i telefon. Han med flugknytarproblem. Hon i vitaste fräschaste utstyrseln. Han i skrynklig begagnad kostym. Ett äktenskap i obalans.
Bruden gillade mig,. Barnet skrek.
(Och på hotellet i Bangkok ylar en KennyG kopia. Hjälp! )
Men ruinerna. Där Angelina Jolie härjade för 19 år sedan. Måste se om Tomb Raider. Se hur ruinerna såg ut då. Innan restaureringen började. Eller….. indierna som lovade restaurera Jolie -templet använde syra. Inte bra. Nu använder de inte syra längre. Men restaurationen går i makligt tempo.
Vila vid denna källa….
Armbågar. Trängsel. Se ruiner. Eller se sig själv i ruiner. Ruinselfies.
-”This is a good photospot. Stand in line for your photo!” Sade guiden. Var femte minut. -”This is a postcard place! Very famous postcard!” Insisterade han. Sponsrad av nåt selfiesticksförtetag. Tror jag.
Var var finländarna? Svenskarna? Nu var det spanjorskor. Och mexikaner. Jag gick bakom dem. De skulle dö. Hela tiden. Trodde de.För de gick uppför en brant trappa. Men bara om de föll. Då skulle de döda andra också. Med sina kameraväsketyngda kroppar.
–Hola! Sade spanjorskorna vid varje avsats uppe på templet. Det blev för mycket. En hälsning hade räckt. Nu blev det upprepning varannan minut. Men jag knuffade dem inte nerför trappan. Den branta trappan.
Och så sista kvällen. Då var de där. Hotellrestaurangen. Svenskarna. Kvinnor med GustavVasa frisyr. Män med igelkottsfrisyr och vågade glasögonbågar. Såna där – jag är förvisso inte kulturtant men min fru är det– bågar. Det-är-hon-som-valde-bågarna-fast-jag-själv-ville-välja-dem-men- lät-bli. Och de pratade. Och pratade. Om vilken mat de andra borden hade valt och vad de hade i sina glas.
Tredje veckan på tur. En veckas vila och sedan blir det en tur till. Och sedan vila.
Rwanda var ordnat och välskött och lite för många bilar för de smala gatorna. Och grönt ljus som slog om till rött ljus inom 8 sekunder. Det gällde att inte vila på gaspedalen. Och regn. Och åska.
Däremot var Senegal torrt. Så torrt så Sahara hade flytit in över Dakars trottoarer. Vandra i sand när man vandrade efter gatorna. Hästkärror och landcruisers i en salig blandning. Stekande sol. Kollegor som ställde fråga efter fråga medan solen brann. Kyckling till lunch och middag. Magra kycklingar. Välstekta kycklingar.
Både Rwanda och Senegal var mest möteslokaler. Inte mycket av land att se.
Cambodja nu. Eller framme i morgon. Väntar vid min mila på Bryssels flygplats.
En servitör smäller i skåpdörrar och skriker ut sin stress. Eller sitt missnöje. Jag hör var han är i lokalen.
Resor. Jag stänger av det som är utanför resan. Flygplats. Taxi. Hotell. Vad händer i resten av världen? Jag vet inte. Men jag har det bra. In i lokalen kliver en 3 barns familj. Ett av barnen skriker. De andra kommer nog att skrika snart. Barn skriker på flygplatser. Flyget Bryssel – Dakar i förra veckan – där skrek ett barn när det var mat, när hen somnade, när hen vaknade, när hen petade på tv-skärmen. Föräldrarna turades om att hålla i det skrikande barnet. Inte ett ljud. Inte en kram. Inte ett sssccchhhyande. Bara lämna över det till nästa förälder medan skriket fortsatte.
FN-kvinnan i sätet framför var däremot tyst. Tills hon stod i passkontrolls-kön. På behörigt avstånd från barnfamiljen. Då började hon oja sig över barnets skrik.
På väg hem skrek inga barn. Det var natt. Då sov alla. Utom han snett framför mig som tränade på manspreading – benen for ihop och isär under det mesta av 5,5 timmars flyget. Blodproppsrädsla eller flygnerver.
För så är det. Jag stirrar på – eller iakttar – andra passagerare. Hon framför mig på flyget till Dakar som var pergamentssolbränd. Hon öppnade sitt handbagage – tog ut alla plagg – mest solklänningar och vida scarfar – viftade med dem och vek ihop dem. Det stod ett dammoln omkring henne. Sedan satte hon sig ner och plockade fram leverpastejsmörgåsar inlindade i stanniolpapper och bet njutningsfyllt i den ena smörgåsen efter den andra. Ändå hade hon precis ätit av den lilla boxen med kyckling som Brussels Airlines bantar sina passagerare med. Frukosten hos dem > kaffe och kex. Inte att undra på att belgare är sura på morgnarna.
Annars har jag haft stolsgrannar av samma slag. Unga kvinnor på väg ut i världen. En med sin katt. Den andra med sina frågor. Knappt hade hon satt sig (Kigali – Amsterdam) innan hon började ställa frågor. Kattkvinnan (Bryssel – Dakar) blev sur när jag sade att det hade varit roligare med en hund. I nästkommande 3 flyg kommer jag att ha 3 stolsgrannar. Jag ska iaktta dem noga.
Mina bästa stolsgrannar har varit de informativa;
Amerikanske professorn i tropiska sjukdomar som forskade i malaria och som vägrade ta profylaxmedicin. -”Malaria är skonsammare”.
Danske forskaren som visste allt om vad som låg under Lake Malawis vattenyta.
Amerikanen som inte visste hur CandyCrush …. eller heter den Crash… fungerar. Nu vet han det. Där var det jag som var informativ – så jag borde vara på hans bästastolsgrannelista.
Ryska flygvärdinnan på Emirates som satte sig ner bredvid mig för att trösta när jag satt där utan stolsgranne och grät till slutscenerna av August Rush. Hon informerade mig om att hon också grät när hon såg filmen. Och så erbjöd hon champagne som tröst.
Japanen som prydsamt vände bort sitt ansikte när jag storgrät … ja.. riktigt hulkade (jag tror tårar rusar fortare fram på 10 000 meters höjd) i slutscenerna av Hachiko.
För övrigt noterar jag vid minnet av att jag grät på nästsenaste flyget också men kan inte minnas till vilken film. Det kan inte ha varit den där Jennifer Lopez har en fusk CV. Eller Kursk (Fast den kan man gråta till dels p g a Pernilla Augusts Och Max von Sydows prestationermen också för det sturska Kreml-beteendet).
Fast vi försökte 2 andra sovplatser först. Garaget – men eftersom den ligger på gatuplanet så ville assistenten skälla på alla som behagade gå förbi på gatan. Synd för den stora röda soffan, som inte kunde flyttas upp i lägenheten på grund av sin storlek, är ju skön att sova i. Vi testade att sova skavföttes men assistenten tyckte han hade ett vaktuppdrag. Därmed fick jag ett vakuppdrag.
Nästa försök – takterrassen. Där står den stora breda Lamu-soffan. Men det var kallt. Och så kom regnet.
Så det blev en natt i trappuppgången. En madrass från en solstol. Och där sov vi sked. Assistenten och jag. Han väckte mig med ansiktsslick då och då och tyckte jag skulle pröva öppna dörren – vi sov ju precis vid den. Det var kallt. Jag hade som tur var täckjacka på mig. Assistenten sin päls. Den pälsen var fin mot mina ben när jag frös som mest.
Hotell? AirBnB? Hyresvärd? Fick jag råd om från en hjälperska i Huddinge. Men jag hade ju pengar och kreditkort i lägenheten. Inlåsta. Oanträffbara. Och hotellet runt hörnet stirrade på assistenten och sade nej. Och hjälperskans dotter bor 3 km bort och arbetade dessutom.
Allt detta p g a en hiss som skulle ha extra ljusridå för nån säkerhetsgrejs skull. Jag antar att det beror på att grannar inte stänger hissdörren ordentligt så hissen fastnar på olika plan som inte är min. En vecka har reparationsarbetet pågått.
Under tiden har vi vandrat upp och ner för 6 trappor. Och kommit in i hemmet via bakdörren. Bakdörren som behagade gå i baklås. Låsstrejk. Kl 20.00 igår. Nyckeln gick inte att vrida om. Så nära hemmet men så långt borta.
Så där sov vi sked. Assistenten och jag. På ett kallt trappuppgångsgolv. Regnet smattrade mot fönstret. Assistenten gnydde när han såg fladdermössen vaja av och an i mörkret. Vill jaga. Fick inte jaga.
Svindeljag funderade på att klättra ut genom fönstret och krossa gästrumsfönstret 1 och 1/2 meter bort. Men svindeljag gav upp slika planer. Det är för långt ner till marken.
Drömde om sommarfester med frivola människor. Det var mycket bad i underkläder. Kanske för att jag frös.
På morgonen. Tomt batteri i mobilen. Enda hoppet stod till att hissreparatören skulle komma idag. Han har varit osynlig i 2 dagar.
Inga pengar. Tomt batteri. Borta från omvärlden.
Då kommer omvärlden. Grannen Pascal. Med sin assistent som hatar min assistent och tvärsom. Han ringer låssmed. Låssmed kommer inom 30 minuter. Pascal ger mig kaffe. Mobilladdare. Omsorg.
-“Behöver du gå på toaletten?” Så osvenskt. Men han är ju inte svensk. Han är belgare. Här skäms man inte för att gå på toaletten.
Låssmeden var väldigt mycket “Problem! Cest impossible!!” men efter lite bändande och vridande och bankande och stämjärn och hammare så gick dörren upp. Han visade pluppen i golvet som skulle fösas ner med hjälp av låsanordningen. Den var tvärtuff och vägrade bli pressad. Ner. Ond plupp. Han gav låset en sista smörjning. En välsignelse. Och lämnade utan att ta betalt. -“Det ordnar hyresvärden!”
Och nu är vi inne. Assistenten knuffade undan låssmeden och sprang in för att se att alla hans leksaker var intakta.
Och där fick jag mig 14 timmar av ovisshet. Vart vänder jag mig mitt i natten? Bra karl och assistent reder sig själv. En natt. Men om det hade blivit 2 eller fler nätter? Utan pengar. Utan mobil.
Men fan – så är ju livet för så många. För mig blev det en 14 timmars tankestund fylld av assistentens tunga på min haka. Han kan läsa av oro.
Den gamla. Jag nöp mig i armen när jag såg den första dalen och det andra berget. Allt var så vidunderligt vackert. Ner i dalen som var färgad av cochinealfärgade tyger. Denna lilla kaktuslus som kan ge så mycket rött.
Jag nöp mig i armen funderandes om det var sant att jag var där. Det hade gått fort. Februari 1990. Jag hade korsat Atlanten för första gången. Nytt arbete. Mexico. CentralAmerika. Jag minns av flyget att jag hade ätit för mycket. För ofta. Mellanlandning i Amsterdam och av någon anledning fick jag matkuponger som räckte till en trerätters middag. Dagflyg till Mexico. Mer mat. Taxi efter Viaducto till ett hotell vid Insurgentes. Jag minns att jag knep ihop munnen i duschen på hotellrummet. Vattnet var inte drickbart. Tänkte jag. Trodde jag.
Det var en vända till Nicaragua först (räksallad på Aeronicaflyget – min kollega fick den).
Ja- Jag minns maten under mina resor.
Och till El Salvador. Och sedan det vackra. Det farliga. Guatemala. Landet som jag under 3 år besökte ett 15-tal gånger. Efter det har det bara blivit 2 gånger.
Landet där så mycket hände. Där en amerikansk nunna påstod att jag var veterinär – för det var mindre farligt för lokalbefolkningen än besök av en svensk biståndsarbetare.
San Andres Sajcabajá, där varje gång man flyttar på “stenen” – en relief med ett helgon på, så blir det jordbävning. Säger de. Men det jordbävas ofta i den trakten.
San Andrés Xecul. Byn med den gula kyrkan.
Den enda byn där huipil – blusarna har djurmotiv.
Jag har en i min ägo. Snart 30 år gammal. Och färgerna lyser klart. Fortfarande. Jag minns kvinnan som broderat i 3 månader och ville bara ha 25 dollar för blusen. Hon fick mer. Jag prutade uppåt. Blusen luktar fortfarande vedeldning.
Guatemala. Varje resa gav minnen för livet.
Servitrisen i Quetzaltenango som påstod att de hade Café Espresso. Serverade bryggkaffe -“men hon serverade den väldigt snabbt“. Hon hade humor. Svarade “lite Mai och lite Tai” när jag frågade vad som fanns i cocktailen MaiTai.
Jakten efter de sju symaskinerna som hade donerats till en grupp änkor. Över tre berg med vandringsstart kl 0400 i gryningen. Jo – de fanns där de där symaskinerna liksom burken med majonnäs från gårdagsmiddagen som hade vandrat i förväg till symaskinsbyn. Den middagen ja. Överrraskande middag. Rostad franska. Kokta ägg. pommes frites.
-“Är detta en vanlig middag?” frågade jag försiktigt.
–“Inte för oss men för er!”
–“????”
-” Vi hade en amerikan här i 3 månader och det här var det enda han åt!”
Lärarinnan som åkte med 3 svenskar i en bil. Hon frågade om familjer – om barn. Och alla 3 svenskar var frånskilda.
-“Hur länge var ni gifta?”
Hon fick svaren och var tyst en stund. Och sedan;
–“Aha! I Sverige gifter man sig för en period!”
Det stämmer nog.
Amerikanskan som sökt sig dit för att dödas. Det var det farligaste stället på jorden hade hon läst sig till och självmord var inte att tänka på. Hellre bli mördad. Hon dog inte under de timmar vi bodde på samma hotell. 3 gäster. Stort hotell. Märkliga drömmar.
-“Va? Bodde ni där? Där bor man inte. Det hotellet blir alltid överfallet för det ligger så öde.“
Det blev inte överfallet den natten.
Fyrverkeri? Så här dags? 0600 i gryningen.
Inget fyrverkeri. Efter vägen ligger de dödade soldaterna som hade hamnat i ett bakhåll från guerillan. Där kör vi förbi.
Jag hade gått upp i gryningen – före 0600 för att simma några längder i hotellets pool. Jag simmade ända tills en vaktmästare stirrade på mig. -“Upp!” sade han. Han hade precis lagt ut ett lager klorpulver på vattenytan. Morgondimman lurade mig. Jag såg inte klorpulvret. Men kände det på kroppen när jag klev upp. Vitare än vanligt.
Ett land fyllt av minnen. Fina minnen. Hemska minnen. Människor jag träffade vars minnen inte borde finnas.
Nu åker jag tillbaka dit. Nästan 30 år senare.
Men jag ska till det nästan nya landet först. Där har jag varit i tre dagar. 2017. På ett hotell. Inte utanför hotellet. Inte för att det skulle ha varit farligt utan för det digra programmet. Jag satt i en panel med 6 andra män och pratade om hur få kvinnor att bli medlemmar i kooperativ. Salen var fylld av kvinnor. Det var sista gången jag var med i en #allmalepanel. Räcker så.
Nu blir det 6 dagar i landet med alla kullar. Fördubbling jämfört med senaste vistelsen. Och inte bara ett hotell denna gång.
De två nya länderna är inte speciellt kulliga, Tror jag. Jag har ju inte varit där. Men de är spridda på varsin del av klotet. 12 691 km mellan länderna. Land 1 pratar alla väldigt gott om. Förutom den kinesfinansierade statyn.
Land 2 – där kommer min granne på våning 3 ifrån. Eller halva hon. Resten av henne är från Frankrike.
Resa 1 – 9790 kilometer
Resa 2 – 5485 kilometer
Resa 3 – 9506 kilometer
Resa 4 – 8963 kilometer
Allt inom 6 veckor. Flygskam? Ja. Men ingen av res-syftena går att ordna via datoriserade möten.
Det lockade. Pockade. Bara 40 meter bort. Stället som skulle vara öppet kl 0800 igår. Men det var stängt. Trots mannen som satt inne i caféet och viftade med armarna.
Men idag var det öppet. Jag ställde mig på tröskeln. Tittade in. Stökigt. På terrassen satt 3 äldre. Samtliga tittade ner i bordet. Livlösa. Inte döda. Men stilla. Den viftande mannen satt därinne. Stilla. Stirrade rakt fram. Jag stod still. På tröskeln. Nej. Inget bra sätt att börja dagen. Zombiefrukost. Jag behöver liv.
Vinrankorna på Montmartres kullar som ska vila inför vintern. Jag vill inte vila. Jag vill ha frukost med liv.
Och där hör jag. Ser. En kypare som gullar med en baby. Inga knivar. Inga zombies. Halvfull terrass. Le Monde och cigariller. Getingar. Folk som löper förbi på seniga ben. Herrar med dunvästar. Bakåtkammat intellektuellt hår.
Mat. Brunchar loss. Liv.
Mer liv. En Australian Shepherd kommer in. Nosar sig fram till mig. Det luktar hund.
Fnyser åt mig och lunkar iväg för att vakta babyn.
Senare idag ska jag förflytta mig. Nerköp. Place de Clichy. Dekadenta zonen. Moulin Rouge och tuttshower lite hör och var. Nya vyer. Nya fantasier.
Det började när jag nästan skulle fylla 60 år. Jag fyllde 59 år och 364 dagar. Gick efter en halvskum gata. Hade hittat en butik som sålde galgar i form av hundhuvuden. Köpte två. Och så ….. här ser ju trevligt ut. In. Åt. Njöt. Kom tillbaka kvällen efter och fyllde både mage och 60 år. Kom tillbaka. 2018. Åt en lång lunch. Och i fredags skulle jag dit igen. Les Tantes Jeanne. Stängt. Vafalls? Samma idag på lunchen. Vafalls x 2. Men senare på eftermiddagen så stod dörren öppen. Bokade bord. När öppnar ni? 1830. Då vill jag ha ett bord vid den tiden,
Det handlar inte om fastrar eller mostrar. Det handlar om Gilbert Becaud.
Där kom namnet ifrån. Men han lagar inte mat. Men åt han mat? Han ser mager ut.
Så 18,29 är jag på plats.
Ett glas champagne. Som blir två glas. Det är lugnt. Det är en kund. Jag. Det är småprat med diskplockarna. Och så kommer familjen med världens mest uppfostrade 6-åring. Han tar fram kritor och målarbok. Och säger inte ett knyst.
Och sen kommer paret som kastar sig över sina mobiler så fort de har satt sig.
Och det kommer in en fiskbit på en gräddklick. Den smakar mums. Blommorna är ätbara. Säger de.
Det kommer in en kvinna från gatan och tar en flaska Cointreau från baren. Ingen reagerar. Eller agerar. Jag reagerar. Men det visar sig att ägarinnan har en restaurang bredvid. ”Not for gourmands but for people who like to hang out with their friends” säger Ilya Kuriakin eller vad han nu heter den ryskbrytande sommeliern.
Och nu kommer himmelriket. Foie Gras med bär. Ingefärabröd med en marmelad. Allt gifter sig. Äktenskap i min mun.
Den vilda rödingen. Med en risotto med kantarell. Och bättre kan det inte bli. Det är smör. Smör. I såsen. En sås som borde serveras i shots.
Och så marängen. Med bär. Turkish Rose. Heter skapelsen. Med en Sauternes. Och det är Toque de oro som de säger i Latinamerika.
Avslutar med kaffe och en 1986 Armagnac. Och gillar mina rutiner.
Ja en till i Paris serien. 14e fången här. (Skulle skriva gången men det blev bättre så). Fångad av en Paris vind. Varför?
Det är inte bara maten. Även om den är fylld av omsorg. Och grädde. Och smör. Jag behöver inte gå många steg innan det pirrar i magen. Lockande pockande restauranger var 20e meter.
Och det vita. Vita vidder. Gnistrande vitt. En stad att bländas av.
Få går med mobilen som ledstjärna. Här är det andra människor man bligar emot. Kyska blickar. Färska blickar. Hypnotiska blickar. Det är en stad som öppnar. Som famnar. Om en.
(Bortsett från områdena runt järnvägsstationerna – där är det sluga blickar. Lömska blickar. Vad kan jag sno från dig blickar. Och så jag går snabbt blickar. Mina blickar är sådana )
Men …. jo. De kommer i grupper. Ledaren har en mikrofon. Skaran har hörlurar. Turister. Den japanska gruppen är mest påtutad. De går mitt på gatan. Den ryska gruppen verkar vara dopade för de går åt alla håll och kanter. Alla kommer från bysten vars byst de gnidit.
Dalida.
De är på väg mot Sacre Coeur. Om de nu kommer att se kyrkan eftersom de bligar i sina mobiler.
Skottpengar på turister. Nästan. En och en är vi ok. Vi turister. Men när vi hordar ihop oss är det bara att göra korstecken och fly.
I går kväll blev jag peruansk. El Pulpo. Och det var en upplevelse. Maten var vänligt bra. Ägarinnan drick hasade runt utan att lyfta fötterna. Som tur var så var kocken snabbare.
Uppmuntrad av en annorlunda upplevelse så vill jag leva upp mer. Frukost på stället 40 meter bort där ägarinnan hotat en kund med kniv – enligt en recension i TripAdvisor. Jag slet och drog i dörren. De skulle öppna 0800 och jag var där kvart i 10. Dörren låst. En man satt därinne och viftade med armarna. Jag antar att han var gisslan. Men jag var hungrig.
Äggröra på stället där personalen jobbade mellan sina modelluppdrag. De paraderade i sin skönhet som om kunderna satt vid en catwalk. Men äggröra kunde de.
Men de hade hällt syra över badrumsspegeln. Jag tror det var nån i personalen som inte var så snygg så denne ville inte att skönheterna skulle spegelbeundra sig. Eller så var det ägarens verk – eftersom personalen stod och ålade sig framför spegeln för länge. Nu ser alla leprasmittade ut. Bra så. Jämlikhet., Framför spegeln.
Paris. Paris. Stad i världen. Världens stad. Oj vad jag gillar dig.
Nästa uppdrag. Affären Merci. Som har allt man vill ha men inte behöver.
Först lunch. Nyttig lunch. Det ligger kyckling i botten. Och ris, Mitt bland alla möljor. Det var det sista nyttiga under den här resan.
Lugnet infinner sig när jag är på jobbet. Det är vägen dit som samlar på sig min irritation. Så har det inte alltid varit. I Fagersta på 80-talet promenerade jag till jobbet. Mötte knappast någon människa. Möjligen var blöta höstlöv på trottoaren ett problem.
Men det är efter Fagersta-tiden som jag brusar upp och hötter med nävar och ropar otidigheter (när jag sitter instängd i en bil så enbart medpassagerarna hör) och muttrar och fnyser.
Nu i Bryssel > “min mobil i främsta rummet” – folk fastnar stående i tunnelbanespärrar fastlåsta med blicken mot sin mobilskärm. Lätt tappad haka. Katatonisk kropp. Eller så går de i sidled som krabbor så de blir omöjliga att köra om. Mobilskärmen drar dem till höger. Alltid till höger. Snedgången sker aldrig mot vänster. Viktig observation. Antingen är det något med att läsa från vänster till höger på mobilskärmen som gör att kroppen väjer mot höger följandes texten.
Jag franskifierar mig. Suckar tungt och vräker ut armarna i en gest som ska visa på en upprörd hopplöshet. Det hjälper inte. Mobilskärmen har låst dem fast. Världen utanför finns inte.
Annat var det i Nairobi. Där blinkade jag med ljusen. Där hötte jag med nävar. Där skrek jag “jinga!” För där fanns gropar i vägarna. Som man skulle värja sig mot. Genom att köra i motsatt körbana. Fast jag kom från andra hållet. Så helt plötsligt väjde folk för en grop – utan att se om den andra körbanan var fri. Och så var det de högklackade. Som gick mitt på gatan. För det fanns ju ingen trottoar. Och då är mitt på körbanan den bästa placeringen för klackarna.
Som tur var så var min resa till jobbet 7 minuter och 8 sekunder. Exakt den tid det tar för Frida Hyvönen att sjunga Fredag Morgon
Det fungerade varje morgon. Sedan jag fick en signerad CD från Frida – tack till grannen Anniqa Nygårds – gick CDn nonstop i bilen under nästan ett år. Hela CDn när jag på fredag eftermiddagar körde 8 km fram och 8 km tillbaka till Carrefour för att handla. Fredag morgon till jobbet på morgnarna.
Kontrast mellan hennes ord och “jag får minsann använda vilken körbana jag vill” syndromet. Eller inte? Han som hällde kaffekoppen över henne och slog hennes dator är ju som den som vinglar mellan körbanorna tagandes sin rätt att köra som det passar honom utan hönsyn. (Just det … skulle skriva hänsyn …. men det liksom autokorrektades till hönsyn (hönssyn). Syn som en höna – ser inte längre än den egna motorhuven)
I Lima var trafiken lika irritationsilskeskapande. Och skapade ett lugn på jobbet. Jag hade ju avreagerat mig. I Lima var bilkörningstrafiken; – aha – tre körfiler och den högraste filen är kortast vid trafikljuset fast jag ska svänga till vänster – men jag öppnar fönstret och viftar lite aggressivt med handen så alla förstår att jag ska korsa två filer för att kunna göra en vänstersväng. Och så det där med att bilen framför körde när trafikljuset slog om till gult – och nästa – och eftersom det hann bli rött så kör jag ändå för bilen framför mig gjorde det.
Jag har aldrig tvärbromsat så mycket som i Lima. Och svurit. Och gastat. Och förbannat. Vore jag en häxa vars förbannelser fungerade så vore en stor del av Limas befolkning grodor idag.
Juba. Där var resan kort men väntan lång. Vi hade två gästhus och två bilar som skulle till jobbet. Vi åker kvart i åtta. Var överenskommelsen. Var. Det kom en. En annan släntrade. Klockan blev åtta. Ett stilla tutande. Inget hände. -“Hon är på väg“. Inte. Det gick ju inte att gasta och skrika- de var ju kollegor. Men en stilla suck och ett ironiskt -“Har du sovit gott för du sov ju ganska länge?“
Svensk mästare i passivaggressiva påhopp.
Men jag hämnades. Jag körde och siktade på gropar i vägen så de i baksätet studsade lite mot varandra och bildörrarna. Eller inte så lite. Ganska mycket.
Addis Ababa. Där kom 40 får emot mig på motorvägen. Stillsamt ledda av en fåraherde som uppskattade den breda asfalterade fårstigen. Men det kunde jag ju inte bli arg på. De såg ju så oskyldiga ut. Fåren. Så min road-rage började inte i Addis Ababa. Den började med söliga kollegor i Juba.
Men jag har nytta av min ilskeavblåsning. Jag äntrar lugn genom dörrarna till jobbet. Det är vägen till jobbet som randas av min ilska.
Det regnhotar. Koekelberg basilikan lyser upp mot de ill-svarta molnen. Det droppar. Lite. Sen skurar det. Ingen uteservering idag. Inomhus. Restaurang. In med en blöt hund
Det går bra. Ägarinnan håller på att skura golven. Hon pekar mot ett hörnbord. Assistenten trampar runt några varv och lägger sig med ett stön. Han lyfter upp huvudet först när steken serveras.
En äldre dam haltar in. Beställer ett glas rödvin. Som jag. En stek. Som jag. Samhörighet. Hon sitter tvärs över restaurangen. En restaurang som ska ha karaokekväll senare under dagen. En piano i ett hörn. En högljudd platt-tv som stängs av när damen muttrat något. Ägaren hasar bort mot en IPod och snart ljuder smeksamma toner. Angie med Rolling Stones. Strangers in the Night med Frank Sinatra.
Damen höjer sitt vinglas. Det enda jag förstår är ordet ”chien” (hund). Jag antar att hon åsyftar assistenten och inte att jag är en hund. Jag ursäktar mig med att jag inte kan franska men det hejdar inte henne. Tvärtom. Hon hejdar sig inte alls utan monoligiserar.
Steken kommer. Smörstekt. Assistenten höjer huvudet. Det smakar gott. Damen får sin stek. Hon är inne på sitt andra glas rödvin.
Dörren öppnas. Nästa dam kommer in. Hon har gyllene skor. Vi kan kalla henne Herrey. Hon hälsar på rödvinsdamen. Hon hälsar på assistenten. Och på mig. Och nöjer sig med en kaffe.
Och börjar prata. Nåt om hund och ler vänligt. Och pratar på. Och jag ler och skär stek. Och ger bitar till assistenten. Och damerna suckar hänfört. De följer assistentens tuggande med sina egna läppar frotterandes i en maklig rörelse.
Och det är då det kommer. Tanken. Varför inbillar jag mig vara lammkött? De är ju i min ålder. Jag borde bära en spegel med mig vart jag går. Påminnas om att historia inte är nutid.
Jag har varit en yngling i alla arbeten jag har haft. Det vill säga – fram till 1990 ungefär. De senaste 30 åren har jag burit med mig känslan av att vara yngst och oskyldigast fast jag varit motsatsen. I alla fall vad gäller ålder.
Och här sitter jag i min åldersgrupp och är mer rostbiff än lammkött. Tanken slår mig. Ägaren serverar mig en slivowitz till espresson. En gammelmansavec. Rätt så. Snart kommer jag att gå runt på stan och hötta argt med en käpp.
itsallabouttransparency 