covid-19

Förbubblad

/ Hans Lind / Leave a comment
HelloFresh – beställ inte 20 minuters rätterna. De är äckliga. Beställ 40-50 minutrarna istället

Gasinspektören kom på besök. Assistenten blev glad för inspektören slet och drog i samma leksak som assistenten slet och drog i. Har man gasuppvärmt vatten så kommer inspektören minst en gång/vartannat år och mäter och rengör och har sig. Det tog en timme.

Det var en märklig timme – för det var det andra besöket i bostaden på ett helt år. Det förra första besöket var fönsterreparatören i september förra året. Två besök på ett år. Två besök.

Bubbla. Hermetiskt tillsluten bubbla.

Året innan var det besök på besök på besök. Hissdörren var en svängdörr. Där kom de fransyska lärarinnorna som skulle vidare till Norge men eftersom den enes pass försvann på tågresan så vet jag inte hur långt de kom. Där kom det ukrainska paret som bor i Polen och tänkte sig en framtid som glaskonstnärer. Där kom det brasilianska paret som bor i Portugal och som låg på golvet och klappade assistenten hela helgen. Där kom det New Zeeländska paret som rest runt i 2 år på en 5 USD/dagen budget. Där kom barcelonorskorna som kom från varsitt håll och den ena hade sprungit/gått ett 24 timmars lopp. Där kom slovaken med det märkliga namnbytet. Där kom spanjoren som våndades över det mesta. Där kom peruanskan vars mamma var min kollega. Där kom alla mexikaner. Jag tror de var 6. Där kom argentinskan som betjänade assistenten medan jag drällde i Paris. Och så alla svenskar. Hembiträdet med son. Mamman och kringspridande sonen. Hon som alltid åker vilse med dottern som inte ville dricka sprit. Familjen med pudeln på väg till Spanien. De vegetariska tågluffarna. Alla kollegor.

Det var svängdörrar det året. Roliga svängdörrar.

Nu är det 2 besök om varsin timme under ett helt år. Allt annat vore ett brott.

Jag själv är inte mycket bättre. Under ett helt år har jag bara klivit in 2 andras hem. Så nån sorts balans råder.

Det är det nya livet. Vänner, släktingar och kollegor i en skärm. En del med bluffad bakgrund. Det tycker jag är av ondo. Det är ju ett nöje att spana in folks hem. Deras tvättlinor och barnteckningar och odisk. På jobbmöten med folk från Europakommissionen ser jag könsuppdelning. Män har bokhylla alternativt världskarta bakom sig. Eller bägge. Kvinnor har barnteckningar. Världskarta förresten. På väggen. Varför? Står man vid den och säger

-”Jaha. Är det där Azerbajdzjan ligger? Jaha.”

Det nya livet. Människor på distans.

Men inget märkligt som inte har nåt gott med sig – som BrusselsTimes rapporterar idag;

6,600 fewer home burglaries and 1,300 fewer at business properties; 3,500 fewer cases of shoplifting (most shops were closed for part of the period) and almost 6,000 fewer cases of pickpocketing, as social distancing made it more difficult for thieves to get close enough to victims

Svårt med inbrott när folk inte lämnar sina hem. Svårt att snatta i butiker som är stängda. Svårt för ficktjuvar när distans måste hållas.

Det nya livet även för tjuvarna.

I eftermiddag kommer regeringens nya beslut. Ingen väntar sig lättnader på regelverket. Möjligen att utomhusbubblan kan utökas från 8 till 10 personer. Det nya livet fortsätter.

Nästa vecka börjar Bryssel vaccinera 75+arna. Det närmar sig. Kanske, kanske en spruta i maj. I bästa fall. Fram till det fortsätter det nya livet.

Kvarterets mysterium

/ Hans Lind / Leave a comment

Jag passerar fönstret flera gånger i veckan. Det väcker så mycket frågor. Varför?

Min fantasi skenar.

  1. Kan det vara “det drar“-syndromet?
https://youtube.com/watch?v=OQqeTEYBFfM

En människa som avskyr dragiga fönster och därför barrikaderar in sig? Fyll fönstret med kuddar och täcken och sitt tryggt i en dragfri bostad.

2. En kudd- och täcksamlare? Jag samlar på kristendomsprylar. En jag känner samlar på kräkpåsar från flygbolag. Men jag tvekar om den fantasin för då skulle ju kuddarna och täckena inte fösas ihop sådär.

3. En som behöver bo i ett madrasserat rum? Som lockas av att kasta sig ut genom fönstret och vill förhindra det äventyret.

4. En som är rädd för corona-viruset och har gjort en bostads-mask som komplettering till ansikstmasker? När jag tänker efter om när kuddarna dök upp – så är det nog förra våren. Så….

Eller så är det bara ett förråd för nåt av hotellen (de som hyr ut rum/halvtimme). Förmodligen så.

******

I övrigt. Snön försvann i måndags. Assistenten letade förtvivlat efter den. Men måndagens ösregn är skurken. Vi tog en morgonkaffe ute vid kanalen i morse. Vi tittade ut över en tom värld.

Belgien väntar. Vi väntar. Nästa vecka på fredag kommer besked om vilka restriktioner ska gälla framöver. Nästa vecka på tisdag får jag klippa mitt 3-månader långa hår. En bit på väg mot normalitet.

Tårar för en publik

/ Hans Lind / Leave a comment

Yttrandefrihet. Vi tystas. Världen – se på. Vi blir tystade. Vi som vill att den svenska coronahanteringen ska leda till åtal i den Internationella Brottsdomstolen – för brott mot mänskligheten. Och ja…. det finns de i gruppen som skriver att Agnes Wold borde åtalas i European Court of Human Rights

En domstol som granskar staters uppfyllande av mänskliga rättigheter. Agnes Wold är ingen stat – som mycket riktigt Owe Nilsson TT kommenterar med bitsk humor.

Liksom.

Tårar för en publik. På en scen. Offerkofta och ihopkramade Kleenex.

Bakom scenen blockeras de som ifrågasätter motsättningarna. Ena dagen kritiseras svenska UD för att skicka instruktioner till de svenska ambassaderna om hur förbättra bilden av den svenska corona-bekämpningen.

Andra dagen lägger MEWAS (nu @KeithMEWAS på twitter) ut pressmeddelanden från den italienska ambassadören i Sverige där han kritiserar hur svenska myndigheter skildrar den italienska corona-bekämpningen.

Den ena hjärnhalvan vet inte vad den andra gör.

Italienska ambassadörens pressmeddelande >
https://ambstoccolma.esteri.it/ambasciata_stoccolma/en/ambasciata/news/dall_ambasciata/2020/05/comunicato-stampa-dell-ambasciatore_0.html

Sektbeteende. Ryggdunka de som håller med. Blockera de som inte håller med. Vi sluter oss samman. De vill oss ont. Tillsammans är vi starka.

Men jag fastnar i tanken. Vad är det som driver fanatiska människor mer än rädsla? Att titta sig själv i spegeln och tycka sig se Jeanne D’Arc när verkligheten mer liknar Don Quixote’s attack mot väderkvarnarna i tron att de är farliga jättar. Varför ägna dagen åt spridda skurar av anfall? Jag tänker på mannen 2 kvarter bort som står och skriker på bilister som kör for fort. Nu när hastighetsgränsen i Bryssels innerstad har sänkts till 30 km/h – har hans skrikande accelererat. Men vi hälsar glatt på varandra. Han har tid med annat än skrikande också. Men vad skulle kunna få honom att en dag stå där i gatuhörnet och dela ut tulpaner till bilister?

Jag tänker på kvinnan med mopsen i Jardin Botanique som står och viftar och vill att man inte ska komma nära (som om jag hade tänkt komma nära – men hon börjar vifta så fort man kommer runt buskagen). Hon har bestämt sig för att ha sin egna plats i den botaniska trädgården och ve den som närmar sig. Vad rör sig i hennes huvud? Varför behöver hon en egen gräsplätt? Vad skulle kunna få henne att vinka inbjudande?

Och en fortsättning… Vad är det som driver mig att fundera och grubbla över vad som driver fanatiker? Amos Oz är en bit på vägen i boken Hur man botar en fanatiker – erkänna ett misslyckande, sluta dela upp världen i svart och vitt, resa en staty över den misslyckade kampen. Erkänna att det inte finns en vinst att vinna. Men – vägen dit? Hur få en fanatiker att vilja bidra till en lösning med lite vinst – och lite förlust?

Tyvärr. Jag tror inte det går. Kampen är målet – och medlet. Det handlar inte om att förföra – utan förgöra. Jag tror därför att enda vägen till att lämna fanatismen är misslyckandet. För vart ska man överklaga när European Court on Human Rights svarar att Agnes Wold inte är en stat? När folk börjar titta konstigt på en och ger upp och lämnar en?

Ner i botten och sedan – förhoppningsvis med vänners hjälp – börja bena och filéa och sortera och hantera hur ta sig vidare. När kampen är både mål och medel så frodas den bäst av ryggdunkare – istället för att passa på att tänka vidare och vässa sina argument när de ifrågasätts. Varje fråga blir till en attack. Inte en nyfikenhetsväckare.

Att bli blockerad på Twitter av MEWAS är bra. Någonstans blev ifrågasättandet ett hot. Det är en början på arbetet att bota en fanatiker. I alla fall bidrog jag med en liten liten tanke – en tanke om att Don Quixote behöver nya glasögon så han ser att väderkvarnar är ….. väderkvarnar. Eller kanske inte. Jag blev nog en nazi-försvarare istället bakom de se-mig- nergråtna glasögonen.

Kan hemarbete leda till ökad fanatism?

/ Hans Lind / Leave a comment
https://twitter.com/OscarTengmark/status/1360844358644334592/photo/1

Läser denna tweet om och om igen. Försöker sätta mig in i vad som kan få någon att hamra fram nåt slikt på sitt tangentbord. Det går inte. Däremot vet jag vad som skulle kunna få någon att låta bli att skriva slikt.

Normalisering.

Umgänge med andra än de som trissar upp en. En arbetsplats. Med arbetskamrater från alla sfärer. Med olika åsikter. Arbetskamrater som tittar upp på en med en bekymrad min när man vräker ur sig att Tegnell är en nazist vid kaffebordet. Som rättar en och säger ifrån.

En hemlig grupp på Facebook är motsatsen till normalisering. Det är upptrissning. Upptrappning. Ryggdunkningar. Det onormala blir det normala.

1970-tal. Min PRYO på Norrländska Socialdemokratens Kiruna-kontor. Jag minns två saker – mannen från Nikkaluokta som hade täljt Nefertiti ur en bit björk. Men framförallt minns jag första kafferasten. En av annonsförsäljerskorna dukade upp äppelpaj med vaniljsås. Jag satte mig i den bekvämaste stolen. Tygklädd. Grön. Hög rygg. Den andra annonsförsäljerskan kommer in. Tittar på mig. –“I den stolen har jag suttit i 15 år!” -“Då är det väl dags att byta?” försökte jag. Det var det inte. Det var jag som bytte stol. När jag väl gjort det, log hon varmt. Och vi blev vänskapliga efter den olyckliga starten. Men hon visade på var gränsen går. Jag undrar om det finns någon gränssättare i den hemliga Facebookgruppen?

Ett sidospår..... på min tid hette det PRYO - praktisk yrkeslivsorientering. Det bytte namn till PRAO - praktisk arbetslivsorientering. Ingen yrkesspecificering längre  - utan pröva på arbetslivet. Varför? För att man inte ska rikta in sig på ett yrke för tidigt? Eller för att det är arbetslivet man ska ut i - utan att specificera vilket yrke man ska ha? Men däremot heter det väl SYO-konsulent fortfarande? Studie- och YRKESvägledare. Det borde väl i linje med PRAO heta SAO?

Tillbaka till ordningen. På P1-morgon spekulerades med Kairos Future om hemarbete blir det normala även efter pandemin. Assistenten skulle bli glad för det.

Men om min världsbild ska ha assistenten som enda bollplank? Här går jag och muttrar invektiv för mig själv och får bara en kastad boll till svar. Det vore inte bra. Det behövs kafferaster live. På Zoom och Teams blir kaffestunderna inte riktigt samma sak. Det går inte att ha sidoprat som på en vanlig kafferast. Men pratar en i taget och hör halvbra vad de andra säger så det blir inte läge för ett “Skärp dig!” eller “Vad sade du??”

Nej tack. Vi måste ha folk som tänker annorlunda för att kunna stöta och blöta våra åsikter med. Vi behöver fallskärmar som bromsar oss när vi gasar iväg. Det är inte bra för det egna tankebildandet att omge sig enbart med likasinnade. Vi behöver alla de Lotta, Madeleine, Ros-Marie och Andrea som säger ifrån när någon rusar åstad i sin tankevärld men med öppen mun.

I den inte-så-hemliga-längre Facebookgruppen samlas de likasinnade. De kallar varandra “my friend“. De enas. De trissar upp varandra. Ingen gör som annonsförsäljerskan på Norrländska Socialdemokraten; sätter händerna på sina höfter. Ställer sig bredbent. Blänger och markerar att jag hade gått för långt. Ingen reagerar på nazistanklagelser. Ingen säger “Jag vet inte vilken medicin du tar men idag har du definitivt feldoserat!” Och där går man i sin drömvärld som i verkligheten blivit en sekt. En sekt där inget ifrågasätts. Där de utanför sekten är fiender. Där ifrågasättandet utifrån sluter sekten samman. Nödrop skickas till Ursula Van Der Layen (!) och Dominic Raab (!!) och Christine Amanpour (!!!) . Som om de skulle bry sig om en facebookgrupp.

Varför bryr jag mig? Jag försöker vara som annonsfärsäljerskan på Norrländska Socialdemokraten. När andra skenar så är det en plikt att blänga. Men det finns en annan egoistisk känsla av att iaktta fanatism och rättshaverism. Känslan som Anton Glanzelius förmedlar i Mitt Liv Som Hund. Det kunde vara värre. Han kunde ha varit hunden Laika. Jag ser ösregnet utanför (snön försvann i Bryssel). Jag bävar för att klä på assistenten hans regnrock och sedan torka och torka honom efter plaskandet. Promenaden kommer att bli en blöt plåga. Men, det kunde ha varit värre. Jag kunde ha varit en hysterisk sektmedlem. Jag är inte det. Livet är gott – även om lunchpromenaden kommer att bli kall och blöt.

Rädslan som kastar sig över tangentbordet

/ Hans Lind / Leave a comment
Assistenten på fotot har väldigt lite med rädsla att göra – men de små gläfsiga sakerna vi möter i parken påminner om en hemlig Facebookgrupp

-”Lock down Sweden!” – basunerade en f d kollega ut på sin Facebooksida. Mitt ifrågasättande av detta fick hen att bli en f d vän på Facebook, Twitter och Instagram. Jag blev blockerad snabbare än jag kunde stava till ”hysteri”. Det här var i början av pandemin – i en period där länder sökte sig fram till vad som skulle kunna fungera. Inga svar fanns på frågan – ”vad är det bästa att göra?” Det finns fortfarande inga svar på vad som är mest effektivt. En del länder lyckas bättre än andra – men pandemin är inte över. Kan de länder som har haft stor spridning kunna tunna ut spridningen med tiden – medan de länder som har haft låg spridning fortfarande har det värsta kvar? Jag vet inte. Ingen vet. Men folk gissar. Och det är rimligt – man letar efter något att tro på. Bra så. Om folk vore totalt överens om allt så skulle världen bli en stillastående sekt. Diskussion behövs. Dialog behövs. Annars står vi still.

Gott så väl. Men sedan är det detta med hat och hot. Att om någon tycker annorlunda så ska denne förnedras, hånas och bindas fast vid en skampåle. Visst kan jag förstå att det kan råda fiendskap mellan forskare. Slåss om samma stipendier. Titlar. Kontorsrum. Tjänster. Flest förkortningar på visitkortet. Flest antal publikationer. Men i min tankevärld uttrycks fiendskapen genom ifrågasättande av källor och möjligen genom att olla den andres tangentbord och fnissande gå ut ur den andres kontorsrum.

Så jag har svårt att se den akademiska världen ägna sig åt hat och hot. Säkert förekommer det – men som undantag. Men vadan alla dessa hot- och hatmeddelanden? Var kommer de ifrån?

Tillbaka till min f d arbetskamrat tillika f d socialmedie-vän. Vad fick hen att smälla igen dörrar mot alla som inte delade hens världsbild?

Rädsla.

Jag tror att en rädd människa ser faran i andras ifrågasättande av rädslan. Fast det är inte rädslan som ifrågasätts – det är metoden att utrycka rädslan. I f d kollegans fall genom kravet att alla ska anpassa sig till hennes rädsla. Håll er hemma. Stäng Sverige. I min värld skulle hen ha kunnat göra som så många andra gör – isolera sig själv. En del drar till sina sommarstugor. Andra går inte ut.

Och visst är jag rädd för Covid-19. Tankar om att inte kunna andas finns. Ibland. Men jag kräver inte att grannarna inte får använda hissen eller att alla ska ut ur mataffären när jag kliver in där. Det finns alternativ; tvätta händer, lyd regelverket, undvik folksamlingar. Det sista är lätt att uppfylla; folkmassorna viker undan när de ser assistenten.

Men tillbaka till hat och hot. Det kan inte handla om b a r a Covid-19. Det måste finnas nåt annat som gör att handlingsplanerna kring Covid-19 bekämpning blir en katalysator som får igång raseriet. Ingen trygg människa som trivs med sig själv har ett behov av att förnedra andra eller kalla varandra vid öknamn eller nazistförklara eller leta infernaliskt efter blottor i den andres hals så man kan hugga till och dessutom skicka blottan man hittat till alla medier man hittat på Twitter och även till icke medier som Storbritanniens utrikesminister och Irland näringsminister.

I fallet f d kollegan tror jag det var omsorgen om sitt barn som fíck hen att agera argt lejon. Vad som är drivkraften för andra som raserar sin omgivning om de inte håller med – vet jag inte. Jag tror det kan vara katastrofrädsla. Jag tror det kan vara minnen om hjälplöshet. Jag tror det kan vara minnen om närståendes lidande. Jag vet inte. Jag försöker förstå. Den ende jag kan förstå nästan fullt ut är mig själv. Vad skulle kunna få mig att hata och hota? Jag grubblar. Jag letar. Jag har lätt för att bli arg. Jag har lätt för att bli sur. Ilsken. Förbannad. Rädd. Men min reaktion är mer av ”gå iväg ”. Varför ta tjuren vid hornen när det finns kossor som inte stångas? Och jo – nån (eller fler) spydig elakhet kan trilla ur mig. Om nån hyllar Cesar Milans hunduppfostringsmetoder på Facebook så är blockeringen nära. Om det sker i parken så kommer mitt onda öga och ”Don’t do that. It doesn¨t work”. Men jag har lärt mig att det finns 2 grupper av människor som man inte ska söka resonera med; Cesar Millan wannabes och LCHF-dyrkare. Nu har jag sett en tredje grupp; Anti-folkhälsomyndigheten-gruppen. Men lite lite försöker jag ifrågasätta deras religion. Änsålänge. Annars skulle jag inte resonera omkring vad som får hatet och hotet att gro- medan det aldrig skulle falla mig in att försöka resonera med en LCHFare).

Men hata? Hota? Så rädd hoppas jag aldrig att jag blir.

Att försöka påverka eller bara vara rättshaveristisk….

/ Hans Lind / Leave a comment

I tisdags morse vässade jag mina öron. Vetenskapsradion. Jag gillar de små snuttar vid 08.40 ungefär där det berättas om hundars känsloliv, fjärran planeter och en massa andra bra saker som är bra att veta. Men i tisdags blev det mindre trivialt och mer allvar. En grupp på Facebook som gör allt vad de kan för att söka rubba den strategi mot Covid-19 som Sverige bedriver.

Jag tittar på gruppens ledares Twitter-konto och backar bakåt i stolen. Det gör ont i ögonen av att se de tweets som taggar alla mellan himmel och jord – tidningar i Chile, Storbritanniens utrikesminister och det mesta däremellan. Jag backar bandet till en vårdnadsutredning jag gjorde för massor av år sedan där den ene förälderna kopierade breven han skickade till allt och alla – dock ej Storbritanniens utrikesminister.

Det fungerade inte så bra. Vill man påverka i syfte att mottagaren ska förändras – eller vill man bara mosa alla som man tycker motverkar en?

Vad har fått mig att ändra tankar eller handlingar? Det kräver tanke. Lång tanke. När har jag förändrat handlingar eller förstått att jag borde ändra tanke eller handling? Resonerar och tänker och kommer fram att en förändring kräver 4 ingredienser;

  1. Det måste finnas en nyfikenhet eller intresse hos mig att förändras
  2. Bevis jag kan se att förändring behövs
  3. Jag litar på den som ber mig förändra mig
  4. Jag kan se framför mig hur en alternativ handling/tanke skulle se ut

Så få se – när doktorskan säger till mig att jag måste förändra kostvanor för att sänka kolesterolhalten så ser jag ;

Ja jag ser att halten är för hög (1) och kan leda till infettade blodkärl (2) och jag ser framför mig den stora grönsakstallriken och kastar bort alla ägg (4). Men sedan är det (3) – doktorskan och hennes attityd. – “Till nästa gång vi ses så är lilla magen borta!” Jag svarade; – “Vilken? Din eller min?” Och så var kriget igång. Och där sprack (3). Vid nästa möte var vare sig min eller hennes lilla mage borta. Hon hämnades. Hon stärkte avsaknaden av (3).

-“- Få se nu, hur står det till med alkoholen?”

-” Hmm… sådär 1 och 1/2 glas vin till middagen..”

-“Ingen dricker halva glas så det är 2 glas skriver jag , men det är säkert 3. Och vad har du för symptom på HIV?”

-“Va? Inga? Vad säger du?“

–“Du ska inte ha några symptom för ditt prov var negativt.“

Min blick brände ett hål i hennes panna och min tankekraft tömde alla hennes bankkonton.

Så det behövdes en ny doktor – en bra doktor – som till och med erkände att han hade sämre levervärden än jag för att jag skulle börja lyssna och börja kasta ägg istället för att äta dem. Och senaste provet så var kolesterolen i schack.

Nästa förändring. Sluta söka initiativ genom att bläddra i kokböcker och hur mycket jag än bläddrar så hamnar jag i samma gamla favoriter. Men samtidigt – varför bli så bekväm så jag beställer receptblad med ingredienser genom HelloFresh eller liknande? Men så berättade kollegan Ingrid om boxen som levererades väldigt tidigt – om de rejäla portionerna – och till och med skickade foton på maten. Och HelloFresh lockade med rejäl rabatt första veckan – lite mindre rabatt vecka 2 och 3 – så jag kör till. Jag försöker. Så där hade vi (3 och 4 ) – en budbärare att lita på – dessutom smackade Carina i Västerås ut foton på sina HelloFresh tallrikar – så det blev en dubbel (3 och 4). Tröttnandet på att bläddra i kokböcker eller vanka fram och tillbaka i matbutiken gav mycket av (1) och av (2).

Så tilbaka till den “hemliga Facebookgruppen” – vars Twitterkonto inte är lika hemlig. Läser deras tweets. De vill alltså påverka den svenska Covid-19 strategin. Metoden verkar vara; samla styrkor- få omvärlden att sätta press på Sverige – kritisera alla som inte tycker som de – bevaka om Tegnell kliver på ett tåg utan mask – om FHMs GD står på en järnvägsperrong utan mask.

Är detta en framgångsrik påverkansstrategi?

Om någon bombarderar hela världen med sitt budskap – istället för att i en dialog söka påverka de som kan ta beslut (om man nu tycker att Folkhälsomyndigheten är inkompetenta – så kan man ju söka resonera med deras huvudmän) – ja detta bombardemang tröttnar ju bara ut en – så det blir inte mycket av förtröstan till budbärarna här – total avsaknad av (3). Däremot så tangerar gruppen vid (2) – d v s stoppandet av smittspridning har lyckats bättre i andra länder och sämre i andra länder (tell me .. jag bor i Belgien..) och vad kan man lära sig av det som lyckas och det som misslyckas? De pekar på det – men analysen av vad som skulle kunna vara best practices hittar jag inte. Det är i stället ett svartmålande och syndabocksutnämnande.

Och alternativet (4) – där haltar det rejält. Vad skulle Sverige ha gjort? Mask på och stänga ner samhället? Det är vad Belgien har gjort och antalet döda (med lika stor befolkning som Sverige) är dubbelt så högt. Jag ser mer av inkompetensförklarande i gruppens budskap och mindre av att visa på ett trovärdigt alternativ.

Så skapas nyfikenhet för förändring (1) ?

Svar; nej.

Jag känner igen en rättshaverist när jag ser en.

5 breda poliser spärrar min väg …

/ Hans Lind / Leave a comment

Ett kvitto i brevlådan. Ett rekommenderat brev från Sverige. Vem f-n skickar rekommenderade brev från Sverige? Det visar sig vara från Sirpatuuli. Men det är inte henne jag tänker på. Det är letandet efter postkontoret. Efter mångt och mycket hittar jag. Men kontoret är stängt. En skylt hänvisar till att gå till höger och sedan en trappa ner. Jag följer skyltarna men möts av 5 breda poliser som spärrar vägen. De frågar om jag ska till Paris? Nej. Jag ska till posten.

–”Gå tillbaka!”

I motsatt riktning. Jag lyder. Tar mig runt poliserna och försöker med nästa trappa ner. Möts av 2 säkerhetsvakter.

-”Gå tillbaka! Här får du inte gå”

Jag är alltså på en järnvägsstation där postkontoret ska ligga. Men jag får inte ta trappan ner till posten. Men äntligen – en av säkerhetsvakterna följer mig till nästa trappa och äntligen…..

Det är en av de förvirrrade stunderna när jag inte förstår varför jag inte får gå den väg som skyltarna visar. Belgien. Tänkte jag.

Men idag kom svaret. Under måndagen häktades en 23 årig kille för han sprang ifrån polisen som granskade en folksamling som bröt mot Covid-19 reglementet. Han greps men dog efter att ha ramlat samman i häktet. Obducenten säger ”hjärtstillestånd”. Och det – inte hjärtinfarkten utan dödsfallet – får 400 demonstranter att rasa mot polisstationen som ligger precis vid järnvägsstationen. Detta under tisdagen. Det är på onsdagen som jag virrar runt på jakt efter postkontoret. Det är några timmar innan 3 demonstranter sätter eld på polisstation – 50 meter från där jag irrar runt. Stenkastning. Eld.

Nu först – när jag sett nyheterna – förstår jag varför 5 breda poliser blockerade min väg. De ville hindra folk att ta sig till polisstationen. Som om jag skulle sätta eld på den…. Jag var ju på väg att hämta Sirpatuulis brev.

I övrigt – i morse kom snön. Men den dog innan den nådde marken. Assistenten reagerade inte alls – trots att det var hans första snö.

Nästa övrigt – covid-19 reglementet ser ut att förlängas till 1a mars. Så långhårig jag kommer att bli. Jag har redan slagit det rekord jag hade i hårlängd som vuxen efter 3 månader i västra Tanzania 1993. Annat var det när jag var 15 – hår ner till axlarna. Då gjorde det ont att bli klippt. Ett trauma efter pappas kusin Ivar och hans hårklippningsmaskin som nöps i nacken.

-”Gå och klipp dig !” Var ordern från mamma. Långsam vandring nerför backen till Ivars hus. Ivar med hårklippningsmaskinen. Ivar som luktade snus och kaffe. Sorg när jag satt där i en köksstol och såg håret falla ner på golvet och maskinen nöp min nacke. Idag vore det bra med Ivars maskin. Vaknar varje morgon och ser ut som ugglan Helge med håret på skaft. Men kanske kanske 2a mars öppnar frisörsalongerna igen. Kanske.

Kanske.

Ilskan är svår att förstå…..

/ Hans Lind / Leave a comment

Det kan handla om att kvällspromenaden blev kort. Men det regnade kallt. Fast assistenten tyckte att regnrockarna dög. Svårt att veta. Men det blir en sur kväll. Den normala fotvärmarpositionen i sängen uteblir. Istället sover assistenten 7 meter bort vid hissdörren. Jag frågar. Inget svar. Bara sur min.

Jag tröstar mig med Georgia. Det ser hyfsat ut. Men ju längre natten lider – ju bättre blir det. Bye Trump & co. Fnissar mycket åt David Perdue. … Perdue på franska betyder ”förlorat” och ju mer rösterna räknas – ju mer Perdue blir han.

Det ser ut som om de goda .. nåja .. de bättre krafterna vinner. Frid i trettonhelgen. Som inte firas i Belgien. Jo – det finns ett bakverk med massa mandelmassa i – men ingen helgdag.

Det är tredje veckan av ledighet. Det är åratal sedan jag hade en så lång sammanhängande ledighet. Det var på tiden. Det är Tour de Ski och snart blir det skidskytte igen. I övrigt är det regn fast det utlovas snö. Det är också karantäneri för alla hemvändande resenärer. Inte för oss. Vi har inte förflyttat oss mer än 4 kvarter under hela ledigheten. Håller på regelverket. Vill få slut på smittspridandet. (Under tiden blir pistvakterna i Sälen sura för att de inte får vara 13 i ett rum för att kolla på ishockey – i Belgien hade detta lett till 12 x 250 euro i böter + 4000 euro till den som bjöd in – så här finns ingen pistvaktssympati). Funderar på Sverige och skaran av de som känner att deras restriktions…. nåja… rekommendationsbrott var nödvändigt. Inte andras – men deras.

Januari-rean har börjat. Januari-rean lockar inte. Varför stångas med andra realisationerister när det enda jag möjligen kan behöva är en vattenkanna till blommorna? Men i morgon är det ingen sport på TV så en botanisering bland butikerna är inplanerad. Utan assistent.

Assistenten ja. Under gårdagen kom en liten bulldog rusandes mot assistenten. Ägarna skrek i panik. Assistenten lyfte upp bulldoggen och slängde iväg honom. Kast med liten bulldog. Vi gick vidare. Bulldogsägarna ojade glada över bulldoggens överlevnad. Ändå var det ju bara ett bulldogskast på cirka en halvmeter. Bulldog utan koppel. Assistent med koppel.

Kan det uteblivna mordet vara skäl till kvällens surhet?

Jag vet inte.Jag får inget svar på mina frågor.

Men under kvällen blev det Greta. En hel del tårar. Det mesta av stolthet för någon som kämpar. Men också tårstopp tänkandes på att hon egentligen inte vill. Att hon är stursk men skör. Och filmen visar så tydligt hur folk vill gnida sig mot henne men inte lyssna på henne. När hon talar i EU parlamentet så ändrades talarordningen – Juncker pratade efter henne – fast planen var att han skulle tala före. Men hans inlägg om att EU ska se till att reglera toalettspolning hade ju lett till en reaktion från Greta som Juncker inte hade velat få.

Greta var i Bryssel 2019 – assistenten och jag hade tänkt gå med i demonstrationen med 30 000 andra – men på väg dit såg vi organisationen med sex-skandalen i Haiti tåga ditåt med sina gröna flaggor och då vände vi om. Det var inte läge att branda sin organisation. Det var läge att stödja barnen och ungdomarna (som hoppade av iver i tunnelbanan på väg mot demonstrationen). Sedan dess har jag använt den scenen mot organisationen med de gröna flaggorna när de kommer med sina insamlingsbössor på stan. – Varför skulle jag stödja er när ni kidnappar barnens demonstration med era flaggor? Jag får avlånga ansikten till svar.

Under dagen var det Madonna i Päls – Radioföljetongen P1. Den romanen var spännande till en början. Tills huvudpersonen träffade på Madonnan och överförde sin kärlek till tavlan till modellen för tavlan och det blev ju svårare att bli förälskad i en levande person som inte var lika passiv som tavlan och som faktiskt inte blev kär i stirraren. Stirraren som förvandlades till en efterhängsen kardborre.

(Själv har jag blivit kallad kardborre en gång för att jag ringde upp arbetsplatsen dagen efter ett möte med en förtjusning på krogen. 20 år senare fick jag höra att det var min matlagning som var det förföriska med mig. Kände mig som Ria Wägner för en stund)

Saknar kardborreri. Saknar människor. Lever i en Covid-19 isoleringsbubbla.

Håll i hatten!

/ Hans Lind / Leave a comment

Det råder besvikelse. Det lovades snö. Men den kanske kommer på tisdag. Kommer den idag så skulle den blåsa väck. Det regnar horisontellt. Vi behöver köpa ny regnrock till assistenten. Han skakade sönder sin rock idag.

Det är en blöt helg. Det är tre djupa andetag innan vi öppnar ytterdörren och sedan gäller det att bita ihop i kastvindarna.

Allt blåser bort. De enda som kämpar på i gatuhörnen är gatudamerna. Deras verksamhet är förbjuden under Covid-19 tiderna men de utövar motstånd och ställer sig på sina poster. Kikandes runt hörnen för att se när polisbilen kommer. Och de kommer. Varje assistent-vandring ser vi 2-3 polisbilar. Det vaktas.

Och det är väl den enda spänning vi har i vårt liv just nu. Hur många polisbilar ska vi se under vandringen? Kommer snön på tisdag?

Det har snöat i Ardennerna. -”Åk inte dit” säger polisen. Igår räknade de till 14 km av landsväg med bilar parkerade på bägge sidor. Snölängtan. Felparkeringslängtan.

Eller – jo – det finns mer spänning i form av restriktionsbrytarna. Bröllopet med för många gäster där brudgummen som arrangör fick böta 4000 Euro. Och familjen i Waterloo med 10 gäster som slogs med polisen. Eller som mamman i familjen tyckte att polisen borde inte brottat ner henne – ”för hon gav ju en polisman bara en örfil...” Hon fick en bruten näsa som påföljd.

Trots all trots så går Covid-19 siffrorna ner. Några få % varje dag. Men fortfarande över 2000 nysmittade varje dag. Fast det är tyst och stilla och folktomt. I vandringen i Botaniska trädgården igår såg vi 6 människor. Och en skata.

Vi skapade spänning genom att traska runt i labyrinten. Men vi gick inte vilse. Så ospännande var det.

Snart slut på år 2000. Det märkliga året. Det enda som liknar detta är de 2 veckorna av Eyafjallajökul-utbrottet. 2 veckor då. 10 månader nu. Hitintills. Det blir längre.

Det börjar närma sig 4e mars. Det var den dagen år 2020 som var den senaste gången som var en vanlig dag. Sedan dess har det restriktiverats. En märklig tid.

Jag tittar på assistenten. Hur hade detta år varit utan honom? Konstaterar ärligt att assistenten är räddaren i nöden. Utan räddaren hade jag varit rädd att bli lappsjuk. Zoomifierad. Videomötifierad. Tangenttyckare. Tangenttryckare.

Nu gör vi tre vandringar om dagen. Vi sniffar upphetsade redan i hissen. Det luktar Labdoodle på våning 3. Balettdansösen på 3an och jag har en överenskommelse att ta omvägar när vi ser varandra. Vi vinkar och ropar Godmorgon! Goddag! God kväll! Och tar omvägar. Labdoodle och assistent avskyr varandra. Öronen rakt upp. Svansen ännu rakare upp. Studsande gång. Anfallsläge. Men på behörigt avstånd. Aldrig nära. 2 okastrerade hannar går inte ihop.

Jomen lite spänning var det ju att följa historien om Hardy Alandh – Mörtfors-Tarzan. Dokumentär på SVTPlay. Sonens beskrivning av sin far som ständigt svek och som ville att prins Sigvard skulle designa parfymflaskor. Det gjorde han. Men det blev ingen parfym i flaskorna.

Men på tisdag kommer snön. Då blir det spännande. Assistenten har aldrig sett snö.

********

Uppföljning. Saknas spänning så skapar man den. Själv. Med enkla medel. Ut i regnet. Efter 2 kvarter – Fan! Ansiktsmasken är kvar hemma. 250 Euro i böter om jag påtappas avmaskad. Knyter halsduken tätt över ansiktet. Drar upp regnrockshuvan. Det funkar i 10 meter. Sedan kommer vindpusten och sliter bort arrangemanget. Under tiden har jag tappat en handske. Återvänder i spåren – hittar handsken. Bakgator hem för att hämta masken och så ut igen.

Så spännande kan en söndag bli.

-“Det gäller inte mig …”

/ Hans Lind / Leave a comment

Sedan igår surrar det – inte bara i Bryssel – om diplomaterna och den högervridne ungerske homofobiske EU parlamentarikern och de 20 talet andra som fångades med byxorna nere i en sexorgie förra fredagen.

Men det är inte det som detta ska handla om. Fast det var en käftsmäll mot Fidesz-partiets dubbelmoral. Något som de verkligen inte kan skylla på Soros. Det enda kanske?

Det ska istället handla om det egna ansvaret. Vem stoppar Corona-virusets framfart? Alla andra – inte jag? Men tillbaka till diplomaterna (förlåt) – Hur tänkte de omkring det egna ansvaret när de organiserade orgien? “Vi är diplomater. Vi står utanför ansvar. Vi stiftar lagar och förbättrar världen. Men det är andras ansvar att lyda regelverket” Eller?

Förre EU kommissionären Hogan från Irland bröt mot de irländska regelverket genom att delta i en stor middag fast han precis flög in från det Covid-19 rödlistade Bryssel. Och så kan listan fortsätta – makthavare som besöker älskarinnan, belgiske prinsen som deltar i en fest i Spanien, Ebba’s krogkramande. Listan kan göras lång av makthavare som bryter mot rekommendationer och regelverk.

Jag är helt säker på att det finns icke-makthavare som gör samma regelbrott. De upptäcks men blir inte löpsedlar. Men för varje makthavare som visar att “detta gäller inte mig” så ges argument för andra att kliva utanför det egna ansvaret.

Att bryta mot andra regelverk – som säkerhetsbälte i bilen, gå mot rött ljus, äta 17 ägg om dagen o s v drabbar oftast bara en själv. Oftast. Men regelbrotten mot Covid19-reglerna drabbar andra – så “jag blir ändå inte upptäckt” faller rejält platt.

Jag möter folk utan ansiktsmask ( ett måste i Belgien). Jag pekar på ansiktet och ser grym ut. Jag ser skaror av folk i parken och jag tittar argt på dom. Jag vet – jag är en moralpolis. Det tänker jag fortsätta vara tills corona-viruset slutar spridas. Jag vill lämna denna isolering. Jag vill gå på restaurang. Jag vill prata med den förvirrade gamla damen som var lärarinna och lärde sig spanska men som aldrig praktiserat spanska. Tills hon mötte assistenten. Jag har inte sett henne på 3 månader. Tidigare såg jag henne och vi promenerade med assistenten i flera kvarter minst en gång i veckan. Nu är hon borta från gatan. Jag hoppas hon lever. Men något säger mig att hon har drabbats av andras “det gäller inte mig“.

************

Uppdatering. Arrangören av orgien försvarar sig. -”Vi hade 2 sjuksköterskor med!”