Jag var halvvägs in i boken.
Mordet hade skett. Jag sympatiserade för fullt med mördarinnan.
Ett glas rödvin. En hund på fötterna. (Varma fötter – varm hund).
Men sedan fick Nesser bråttom. Boken måste ju sluta på något sätt.
Rusar iväg gör mördarinnan.
Rusar iväg gör Nesser.
(Det finns säkerhetskameror på infarterna till färjor!)
Och jag undrar fortfarande om de hade 2 nycklar till bilen. Stämde det verkligen?
Måste man läsa om boken för att se hur det kom sig att de reste med 2 bilnycklar?
Men vandra på hedar. Och stirra på vildhästar. Och gå på engelska pubar och äta middag.
Det lockas man till.
Men inte att kliva in i betongbunkrar i Polen.
-“There is a big snake in the bushes”
Varje dag är det något nytt och spännande. I morse frågade Victor vad han skulle göra med buskarna bakom staketet för enligt grannen är det bara att springa om man ser “den stora ormen”. Ormen som bor i buskarna.
Lugn. Det är ett staket emellan. Det är ett elstängsel emellan. Det är fullt av hundpink – som ormar avskyr – i alla småbuskar emellan.
Men vi kom överens om en röjningsaktion. Bort med alla buskar bakom staketet.
Fast å andra sidan – en stor orm i buskarna bakom staketet som vetter mot floden… hmmm om inbrottstjuvar tänker sig komma in den vägen så kanske en orm kan vara ett bra skydd.
Vad det är för en sorts orm, vet ingen. Bara att man ska springa.
Det är säkert att det är osäkert i Kenya…
… men för vem?
Nära Lamu sker attack efter attack. Kristna dödas. Eller så är det inte helt så enkelt. Det är inflyttade från centrala Kenya som dödas. Inflyttade som är kristna till ett område där majoriteten är muslimer.
Så jag tänker nog att detta inte handlar om muslimer vs kristna. Utan lokalbefolkning vs inflyttade. Markkamp. Maktkamp.
Redan långt före dessa attacker rekommenderades inte att åka landsvägen till Lamu – utan man skulle flyga dit.
En rysk turist mördas i Mombasa. Ett rån som gick fel.
En tysk turist rånas i Mombasa. Ett rån som förblev ett rån.
Turist i fattigt land är ett mål. Ett rånmål.
Under tiden sprids rykten –
– “undvik shoppingcenters över helgen!” (Det var knökfullt på Junction igår)
-” det kommer att bli en attack mot en av motorvägarna! (Det är lååånga bilköer hela tiden)
-“Vad var det för explosion nyss i Karen? En bomb? (De bygger en motorväg…)
-“En misstänkt bil har setts vid Waldorfskolan!! De planerar en attack! (Det var en bil från ett säkerhetsbolag)
Ett land på helspänn.
-“Amerikanska ambassaden flyttar folk till andra länder! (Ja, de med regionala uppdrag)
Varför blir det såhär?
Jag drar en parallell till Peru.
Farligt! Mord! Överallt! Ropas det i media och bland folk.
Hur ser det egentligen ut?
Antalet mord/100 000 invånare ligger lågt i jämförelse med flera andra sydamerikanska länder och definitivt mycket lägre än i CentralAmerika.
Ändå tror man sig vara farligast i regionen.
Så är det farligt i Kenya?
Jo – i områden där det förekommer stridigheter mellan lokalbefolkning och inflyttade. Eller i områden där folk med affärsintressen vill bli av med konkurrenter.
Och det är farligt att vara turist som skiter i säkerheten och åker taxi med nervevade bilrutor eller tar storkameran med sig på vandring ensam.
Precis som i Rio de Janeiro. Eller Barcelona.
-“Det är väl inget svårt att sluta röka! Jag har gjort det hundratals gånger!!”
-“I morgon ska jag sluta röka…”
-“Men morgondagen kommer aldrig – den är alltid i morgon..”
Möjligen finns det en vinst i att röka.
På väg till askkoppen därute får man frisk luft.
På väg och på väg tillbaka.
På Orust låg askkoppen långt borta.
Mer frisk luft.
Fortfarande är det lätt att röka i Nairobi.
Det är aldrig långt till en askkopp.
Varför är Göteborg så tråkig?
Bladen har vissnat hos trädgårdsföreningen. Deprimerade plantor. På Kungstorgets serveringar vankas det rejäla portioner av smaklös mat. Radisson Blu hotel har fäst stora chilifrukter av plast på väggarna. Chill ..liksom. NK stänger 1600 en söndag. Avenyn ekar folktom. Det kommer ett enstaka tåg då och då. Nordstan är full av barnvagnar.
Lämnar du Nordstan mosas du av en kall vind och urinstank.
Känn sorg för Göteborg.
När livet kommer ikapp
En dag kom det 5 män med kartonger och omslagspapper. Det hela skedde på Rue Americaine i stadsdelen Ixelles, i Bryssel.
9 år senare kommer 5 män i Kenya med en container. Jag hittar en halvfull kaffeburk. Den blev nerpackad. Det luktar inte kaffe längre. Gräver djupare ner i kartongerna.
Livet kommer ikapp.
Det var så det började. Inklämd mellan systrar – stirrandes ut mot världen.
Sedan kommer resten av världen ut ur boxarna. En del av världen stirrar jag häpet på. Hur i all friden har detta hamnat hos mig?
Annat väcker glada minnen från ställen där inköpet gjordes.
Och en del saker har jag inte den blekaste aning om när var hur. Men inte lika skämmig som en signerad Westlife single.
Nu är borden överbelastade. Sofforna fyllda med tyger.
Om några dagar kommer nästa container – men bara 2,3 kubikmeter. Detta var 9.
Och eftersom nerpackningen skedde i januari så kan det inte finnas några stora överraskningar.
När allt var uppackat – var tanken “så mycket en samlar på sig men också Vad gammal jag är.
Men framförallt – det är inte bra att lagra livet i ett förråd. Minnen ska man leva med. Inte arkivera.
När vi lyfter börjar de skjuta
Man vet aldrig hur det blir med trafiken. Den kan stå stilla. Den kan rulla. I går kväll rullade den – så vi var på flygplatsen 4 timmar före avgång.
En lång smal terminal. Stillastående.
I augusti är den nya terminalen färdig. Förhoppningsvis med fler caféer än de två som idag är knökfulla i den nuvarande terminalen.
Och precis när allt verkar bra för boarding av planet – så kommer personalen på att trappan till planet inte har någon ramp för rullstolar. Så hela havet stormar bort till en annan trappa ner till planet.
Och väl på plats och 5 minuter in i “100-åringen som hoppade..” så kommer Ipadvärdinnan och vill ha flygmil av mig i byte mot en plats i business.
Bra så. 4 timmar sömn.
Och det är ungefär vid byte av stol som de börjar skjuta.
I Mpeketoni. Långt borta från Nairobi. 50 män till attack mot en polisstation. 27 dödade.
Nej… 47.
-“AlShabaab!!” ropar alla flerstämmigt.
Men varför skulle de behöva stjäla vapen och bilar? Sånt har de väl gott om redan?
Nu har de slutat skjuta, men Kenya känns explosivt.
I alla fall kusten.
Ovanför Nairobi
Det ligger en – alldeles för tunn – glasskiva över hålet på sjunde våningen. En blick ner i avgrunden. Beräknar att det går åt minst tre steg för att komma över hålet. Blundar. Går.
Mexico har tur. Kamerun är loja.
På menyn; Afrika. Europa. Amerika. Asien. Men eftersom Afrika har get och Asien har gris så blir det Europa och Amerika. Som är alldeles för friterade. Men drinkarna är goda.
Det är ingen fotbollsfanatikersamling på denna takbar på Sankara hotell. Det är mer sitta still och peta på sina smartphones. Sån där svensk tunnelbanestämning.
Eller folkpartistisk valvaka.
Dom vaknar upp av det holländska kvitteringsmålet. Rätt så.
I halvtid åker vi hem. Och ser den spanska armadan sjunka.
Akta er för att se fotboll på barer..
Men det är ju det som är det roliga. Publik fotboll.
-Men minns Kampala 2010 – minns Mombasa 2012; sprängladdningar mot barer som visade fotboll.
Säger säkerhetsvarningarna.
Så jo. Om jag kliver upp på en bar på sjunde våningen i kväll.
Dit når inga handgranater.
Anna Blomberg som Jimmie Åkesson i Anna Blomberg show på SVT – fantastiskt!
För Spanien – Holland ska ses.
Även om Spanien i första omgångar är loja.
I Kenya är man glad.
En av domarna är kenyan.
Och en belgare är född i Kenya.
Flickor skejtboardar – eller Skeboar som man säger i Peru – i nån svensk kommun
Vi behöver en kvinna av folket – alternativt Lost in EU
Sverigedemokraterna har lågt förtroende bland kvinnor.
Svenskar har lågt förtroende för EU.
Bingo! Vi placerar en kvinna som första namn på vår EU lista! En som arbetar i vården! Det måste ju locka röster.
Så tror jag tongångarna gick hos Sverigedemokraterna när man placerade Kristina Winberg, 2a namn hos SD i Jönköping som 1a namn på sin EU lista.
Och det gick ju inte så bra. Räkneexemplet var det första stora debaclet. EU-skatten det andra. Och det fortsatte att hacka i debatter. När det hettade till så hänvisade hon till sin egen erfarenhet. Hon hade minsann arbetat för Sida i Mozambique.
Men vänta – hennes cv handlade om att vara resesäljare och att arbeta i vården. Ingenstans hade hon nämnt om att ha arbetat utomlands. Det borde väl finnas med på hennes CV. Men inte.
Märkligt nog nappade inte media på hennes påstående då. Inte förrän nu när Aftonbladet snokat lite. Och vad hittar de?
Jo, hon har besökt sin kusin som arbetar för Svenska Alliansmissionen. I två veckor. Hon beskriver ibland detta som “besök i flyktingläger” och i andra intervjuer som “besök på fängelser och sjukhus”. Efter konfrontation fortsätter hon hävda att hon var volontär för Sida för “kusinens man arbetade för dem”. Det gjorde han ju inte.
Jag undrar om Kristina Winberg tror att Svenska Alliansmissionen > Svenska Alliansregeringens Mission > Sida ?
Hon hade ju dessutom “skänkt pengar till Sida“. Fel, Kristina Winberg – Det heter att “betala skatt“.
Eller är det helt enkelt så att hon tror at allt bistånd är samma sak som Sida? Jag bävar.
Sedan plockar hon sina resesäljarerfarenheter – “man åker ju inte på semester till Mozambique” —
Joho. Det gör man. Så var det med den resesäljarerfarenheten.
Det är inte speciellt schysst av Sverigedemokraterna att ge Kristina Winberg en alltför stor klänning att bära. Grupplös i Bryssel. Hur vilse kommer hon egentligen att gå i korridorerna där?
itsallabouttransparency 