Det var länge sedan sist. Avhållsamhet är ett måste i Corona-tider. Vandringarna med assistenten sker i samspråk. Jag pratar. Assistenten sniffar vidare utan att svara. Jag nickar åt andra hundägare som är på behändigt avstånd. Assistenten rycker i kopplet och vill komma alltför nära de andra hundarna. Det får han inte. Corona-tider. Avhållsamhet är en dygd.
Men i morse kom en främling och ville prata. Det var minst 2 veckor sedan det hände sist. Då var det en som ville veta vad klockan var.
Detta är 3e veckan av isolering i Belgien. (Trots det är antalet avlidna 4x högre än i Sverige. Samma befolkning. Men mer tättboende; 376 invånare/km2 mot Sveriges 23).
Åter till främlingen. Han höll behörigt avstånd. Han hade ansiktsmask. Byggarbetarkläder. Cirka 45 år. 172 cm lång. Drygt 80 kilo. 43 i skostorlek.
Men pratade flamländska. Det hade kunnat bli ett kort samtal. Ett väldigt kort samtal.
-“Sorry I dont speak dutch..”
-“English? French?”
Och så kunde samtalet påbörjas. Han ville veta om jag hade sett vem som gjorde inbrott i bygget tvärs över gatan. Det hade jag inte. Inte heller assistenten. Däremot hade jag sett vem som bröt upp låset till byggets bajamaja.
-“Ahhh… that’s a regular thing. We have exchanged the lock more than 10 times..”
Min information var inte till någon nytta.
Men jag har pratat med en främling.
Märkliga tider. Märklig bubbla. 3 promenader med assistenten varje dag. I går gick vi på gator vi inte hade gått på tidigare. De var också tomma.
Mataffären varannan dag. Den är välfylld. Men den frysta laxen var slut. Så det fick bli ceviche på rökt lax. Det var inte gott. Det var fett.
Tanken – “Det här är snart över” har ersatts av “Detta kommer att pågå länge“. Väldigt länge för någon vändning syns inte till.
Jag ser mina grannar genom fönstren.
Hon på andra våningen joggar varje kväll. Barnfamiljen på 5e våningen spelar sällskapsspel. AirBnBarna på 4e våningen har inga gäster. Han på första våningen fortsätter se sur ut. Tredje våningens hund skäller när vi åker förbi i hissen.
Det är en annan värld. En annan tid. Som en inledning till en katastroffilm. Någon hostar. En droppe saliv zoomas in. En räv slickar på droppen och nyser på en höna som äts upp av en kines och så börjar det. Ansiktsmaskerna tar slut. Folk slutar prata med varandra. De går undan. Och helt plötsligt vill en främling prata med dig.
Personen på bilden har inget med berättelsen att göra. Han är helt rätt redan från början.
Vi kan kalla henne Heidi. Men hon heter kanske något annat…. I vilket fall- vi hade varit på bio. Ett gäng från jobbet. Sent -80tal. Dead poets society. En film jag säkert sett 7-8 gånger efteråt. Vi satt tysta i bilen på väg hem. Utom Heidi. Hon grät. Och det gick ju att förstå. En film om att vilja men inte få. En film med sorg. En film om att ge upp och inte ge upp. Vi försökte; -“Men Heidi. Han såg ju ingen annan utväg än att ta livet av sig? Han hade inget att hoppas på...”
Heidi snörvlade. – “Jamen varför den snyggaste? Kunde inte nån av de fulare ha skjutit sig?“
Fel redan från början.
Jimmie Åkesson;
Partiet som hävdat – “vi ska hjälpa dom på plats“. Partiet som hävdat – “ge mer till humanitär hjälp” Men nu när det handlar om en global pandemi så handlar det b a r a om det som händer innanför de svenska murarna. Så fel tänkt. Om det ens var tänkt.
Fel redan från början.
(Läser @sdriks twitterflöde. De retweetar verkligen det som ska så missnöje, skapa oro, misstänkliggöra. Detta i ett läge när folk behöver lita på varandra. Att skapa oro och ängslan ärSverigedemokraternas modus operandi. Tänk om de satt i regeringsställning. Hur skulle de kunna slå om från “Allt är fel” till “Vi tar hand om detta!”
Fel redan från början)
Jajustja. På tal om Sverigedemokraterna. Vad tyst Ebba Busch Thor har blivit?
Paus i gnället; Corona-uppdate; Det råder utegångsförbud i Belgien sedan nästan 3 veckor. Eller man får gå ut – om man har ett nödvändigt arbete att gå till, om man ska handla mat (inklusive hundmat), gå till apotek, eller motionera. Men om man ska motionera så är det med max en person till – och med ett avstånd av 1,5 meter.
Så hur ser det ut? Skatebords, rullskridskor, kritor för trottoarmålning och en hord av joggare är där ute. Och hundvandrare. Jag har inte sett så många hundar i kvarteret tidigare. Promenaderna tar lång tid – nya dofter att rekognosera. Livet går på nästan som vanligt med skillnad att det ansiktsmaskas. Men de där 1,5 metrarna är väldigt förkrympta i Bryssel.
I morse satt en man och hostade lungorna ur sig vid en parkbänk. Han hade en egen sfär på 30 meter. Där hölls minsann distansen.
Åter till “fel redan från början”….
Avreglering av apoteken. Hägglund ångrar idag bitar av det han gjorde 2009. Avregleringen skapade inte ett beredskapslager. Och sålunda ser det ut såhär;
Ej i lager.
Privata apotek tar inte ansvar för epidemiberedskap. Det borde ju avregleraren ha tänkt på. Då. Inte nu.
Fel redan från början.
Det är lätt att vara efterklok. Vad gäller apoteksavregleringar. Vad gäller analyser av tragik i biofilmer. Men inte vad gäller Sverigedemokraterna. De är fel redan från början. Deras plan är sådan. Skapa oro. Skapa ängslan. Skapa missförtroende. Vi mot dom. Lås dörren. Stäng gränsen.
Det är livesändning på Facebook. Anna Tibblin – We Effect sänder live och pratar om Corona och hur pandemin påverkar de som lever i fattigdom. Hon får många frågor. Bra frågor. Men när hon säger att detta kan bli en vändpunkt till en bättre värld och folk fyller på med frågor om vad som kan vara det goda som detta kan leda till – så rusar tankarna.
Först till – javisst är det kris men vi delar ut 19 miljarder i aktieutdelning i alla fall. Och sen till – jag köper upp all alkogel och blir rik. Och Svärjevännen som köpte odugliga munskydd och höjde priset 10falt.
De där som såg den egna plånboken varandes för tom men såg de snabba möjligheterna att låta den svälla. Samtidigt finns det så många som har absolut tomma plånböcker och vet inte när det kan trilla dit en slant nästa gång.
Korsningen till höger med daglönearbetarna är nästan tom. Antingen gav de upp eller så har de fullt med jobb inom livsmedelsproduktionen. Bönderna ropar efter arbetskraft. Jag väljer att tro att de är fullt upptagna på åkrarna. Men jag vet inte.
Så vad kan det goda bestå i? Bestå som i bestående. Svårt att se än. Det är mer ett hopp. Så. Jag backar bandet till 1998. Jag var del av ett program med Rädda Barnen som hette ”Lo malo que pasó – pero lo bueno que quedó” – Det hemska som hände – men det goda det lämnades efter sig. Nicaragua. Orkanen Mitch 11000 döda i CentralAmerika. 4 dagars regn efter orkanen. Jordskred. Lermassor överallt. Och där åkte vi till strax efter stad i Nicaragua. Seminarier med vuxna – seminarier med barn. Vad har det hemska som hände fört med sig av nåt gott? Jag minns barnen. En var arg för att han inte fick vara med de vuxna och gräva i lermassorna. Han var 11 år. En annan sade att före orkanen så kunde hon gräla med grannflickan och säga fula saker åt henne. Men inte längre – hon hade ju förlorat sitt hem. Då fanns det inte längre plats för att vara elak.
Folk kommer närmare varandra när det krisar. I bästa fall. Om man vill. Mitt kvarter har krympt. Det kan i och för sig bero på att de sura hallickarna i sina BMWs har försvunnit eftersom gatuprostitutionen har upphört. Särskilt den suraste hallicken av de alla – han som ständigt parkerar framför min garagedörr. (Nu har jag i och för sig bara en soffa i det garaget men det är principen det handlar om). Jajustja – garaget. I morse sade jag till byggarbetarna som parkerar i en lervälling att de får stå framför min garagedörr för jag har ingen bil. Se där – jag har blivit snällare. Men fortfarande får hallicken inte parkera där. Då får han en ond lapp på sin vindruta. Så jag har blivit halvsnällare.
Och regeringen ger ett bidrag av 4 miljoner kronor till de organisationer som delar ut mat till hemlösa – de organisationerna har krisat eftersom matbutikerna helt plötsligt inte har överbliven mat att skänka för hamstrarna har fyllt sina kindpåsar. Se där – en snällare belgisk regering.
Men blir världen bättre? Är detta en vändpunkt? Det gäller att spana efter vartenda litet tecken på att det är så. Jag börjar spaningen nu.
*********
Uppdatering; Kvällsvandring med assistenten. Jakten på det goda.
Det började inte bra. Vi mötte hunden som ser ut som en ihoprullad smutsig dörrmatta. Hunden som inte förstår sin storlek. Hunden som rusar i en attackvåg och hussen ser mest frågande ut. – Hur kommer det sig att min dörrmatta blir så arg? Jag antar att hussens senfärdighet kompenseras av dörrmattans ilska.
Nåväl – vi fnyser åt dörrmattan och vandrar vidare. Tre rumänska berusade män kör tre högljudda monologer som enbart tystas av klunkarna ur Jupiler-burkarna. Det goda i det sällskapet är att de bara har blickar för sina egna burkar. Medan assistenten utfärdar sin no2 hukandes över gruset – passar en av rumänerna på att göra sin no1 mot ett träd 3 meter bort. Samhörighet! Vi ler mot varandra. Här är vi och uträttar våra behov. Gemenskap. Men han återvänder till sin ölburk och vi fortsätter sniffa buskar.
… dom däringa barnen borde undvika mig – jag är gammal…..
Blicken. Blicken som inte finns. Väjer undan. Viker av. Då. Men nu har den dykt upp. Den har vilat sedan sommaren 1994 då Sverige tog brons i Fotbolls-VM. Eller nån annan sporthändelse där man satt i t-banan i Stockholm och halva vagnen var täckt av blågula t-shirtar och avklippta jeans. Blicken dök upp höstdagen när det stod klart att Trump vunnit presidentvalet. Men det var en annan sorts blick. En jag ser dig och jag lider med dig.
Blicken som främlingar ger varandra. Den har kommit. Blicken som säger – vi delar något. Nu. Nu delar vi något. En sorts oro. En sorts hur ska det här bli. En gemenskap.
Det är färre människor ute. Men tidigare när det var få ute var det framåtriktning utan möte. Omkörning utan att tuta. Väjningsplikt. Nu är det blickar. Leenden. En del leenden är dolda av ansiktsmasker. Men de finns nog där bakom pappret. Jag ser dig. Du ser mig. Vi blickar.
Eufori vid sportframgångar (även om det är få i mitt kvarter som ler när Frida Karlsson spöar Johaug i en spurtför de har ju inte sett det hela) och oro vid pandemier skapar blickar av samhörighet. Vi är alla en del av detta. Vare sig vi vill eller inte. Då håller vi hop.
Men allt är inte blickar. Allt är inte samhörighet. Det finns också panikskrik. ”Lås! Nu!!”-skriken syns här och där. Men de är få och ekar i ihåligheten. Jag avföljer de mest panikdrabbade. Jag vill behålla respekten för dem. En av de mest panikdrabbade blockerar mig på alla sociala medier hen hittar när jag ifrågasätter hens panik. Så då slipper jag tappa respekten för hen.
Oro är en del av livet. För alla. Men oro går att härbärgera. Att resonera om. I den nära kretsen. Med de man litar på. Leve den oron. Som delas i närheten. Som får svar. Som kan hantera oron.
Men oro som ropas ut på barrikaderna syftar mer till att samla oros-styrkor. Och flytta över sin oro till andra. Och känna sig stärkt.
Skam. Jag skäms. Jag själv har kört den taktiken.
Jag är flygrädd. Vid fler än ett tillfälle har min flygrädsla dämpats genom att upptäcka någon annan passagerare som ser än mer nervös ut. Då dämpas min oro. Då kan jag le överseende. Pah! Flyga? Det är väl inget att oroa sig för!
Det är därför oros-innehavare vill sprida sin oro. Det ville jag. Det dämpar den egna oron. I bästa fall.
För övrigt är Anders Tegnell en lugnande punkt i tillvaron.
Det japanska passet. Det brukade vara det bästa att ha när man skulle resa. De skandinaviska passen var också väldigt nyttiga. Om man vill resa. Om man vill komma in i ett land. Om man vill komma in i många länder. Jag tror det är 90 länder dit man inte behöver söka visum i förväg om man är svensk. Det vill säga före Corona.
Jag minns en inresa till Argentina. Flera köer. Den med visum som man hade sökt i förväg. Den för de som inte behövde visum. Och så USA medborgare som fick betala 200 USD i visum (en revansch för den höga kostnaden att söka visum till USA). De som inte behövde visum -kön gick snabbt. Där kunde jag i princip småpromenera framåt.
Det var då det.
I Rio de Janeiro finns en gammal knarrig spårvagn. Sta Theresa.
Vännerna som flyr land efter land i SydAmerika innan gränserna stängs – är i Rio. Spårvagnen går! Åk den!
De försöker. Spårvagnen går. Men inte för turister. Bort med er västerlänningar! (Jag hoppas deras flyg från Sao Paulo i eftermiddag bort från de stängda gränsernas kontinent fungerar så de kan komma till de stängda gränsernas hemkontinent)
Men det kunde bli värre. Det blev det. Guayaquil, Ecuador. Ett flygplan från Iberia med enbart personal kan inte landa på flygfältet eftersom borgmästarinnan har beordrat fordon att parkera på landningsbanan. Planet skulle plocka upp strandsatta spanjorer men tvingas landa i Quito istället. Samma händer med ett senare flyg från KLM som skulle plocka upp strandsatta holländare. Bort med er västerlänningar!
De åtråvärda passen har blivit paria-pass. Västerlänningar som kunnat flyga vart de vill. Utan problem. Blivit välkomnade med stora famnen får nu en rygg att titta på. Bort med er.
Kan det, kan det, kan det möjligen få upp våra ögon för hur det känns för de som förgäves försöker komma in i våra länder? Jag betvivlar. Men jag hoppas.
Parc Maximillien i närheten. För några dagar sedan jagades immigranterna bort därifrån. De som delar ut mat till immigranterna får böter och får inte fortsätta med sin verksamhet. Vart ska immigranterna ta vägen? Nästa plats. Tills de jagas bort därifrån. Till nästa plats. För de försvinner inte.
Vandrar med assistenten. Kajen Quai des Péniches är den nya platsen. Men de är inte lika många som tidigare i parken. En polisbil övervakar.
Vandrar vidare till Parc Maximillien som är tömd. På allt utom 2 polisbilar och träd som är dekorerade med ordergivning från borgmästaren.
De tre bordellerna (hotell som hyr ut rum för 30 minuter) i kvarteret har stängts. Damerna på gatan är borta. Från gatan alltså. De är inte borta. Bara osynliga. Men parken där vi går på morgonrundan har nu en utsmyckning av använda kondomer. Verksamheten fortsätter. I parken i stället för på bordellen.
Så gör vi. Stänger om oss när fara hotar. Ser ut de farliga och låter dem inte åka spårvagn. Snabba bedömningar. Snabba beslut. Och så klappar man sig för bröstet. En åtgärd har vidtagits. Med stängda ögon och stängt samvete.
Armlängds lucka gäller inte. Det är 2 armars längdlucka som gäller. 1,5 meter till närmaste människa.
Och 10m2 per kund i mataffären. Och alla andra affärer stänger. De är inte nödvändiga.
Detta gäller från 1200 idag. Men redan 0800 är staden nästan öde.
Två hundekipage och vi. Och poliser. En grupp håller på att avhysa en uteliggare som sover bland höghusets sopcontainers. En annan grupp kontrollerar bilar som ska ska köra in mot centrum.
De allra flesta positiva Corona-fall i Belgien är dock inte i Bryssel utan i Flandern och Vallonien. Det verkar som Brysselianerna inte åkte på sportlov till Italienska alperna. Eller så kontaktar inte folk i Bryssel sjukvården. Vad vet jag?
Tänk positivt. Ja. Detta minskar ju ens utgifter när det enda som går att handla är mat och medicin. Jag tänker ju inte handla toapapper, ansiktsmasker eller handsprit på svarta marknaden.
Fast det är svårt att tänka vare sig positivt eller negativt. Det går att tänka med frågor utan svar. Vem vet hur det blir efter 5e april? Om nu den sociala distanseringen håller folk smittfria så blir det ju en dag när regelverket lossnar och då rusar folk till kafeteriorna, barerna, restaurangen och då attans fungerar de flesta osmittade som läskpapper. Eller så finns ett vaccin den 5e april. Tänk positivt.
Vännerna som fastnat i Sydamerika har kommit in i Brasilien och ska flyga till Europa om 2 dagar. De 23 dagarnas rundresa blev kortare – men de verkar vara på väg hemåt trots alla stängda gränser. Och utan stämpel i passet om inresa till Brasilien. Tänk positivt.
Stänger hemkontoret för lunch och tar med assistenten ut i parken. Daglönearbetarna står vid Yser-korsningen. Ingen 1,5 meters lucka där inte. Tours and Taxis parken – där ligger paren och lunchhånglar. Definitivt inte 1,5 meter mellan de omslingrade tungorna.
Det tar tid att gå genom parken. Assistenten har inte varit här på tre veckor. Mycket nya lukter har dykt upp under tiden. Det är bra. För solen gassar som om sommaren hade tjuvstartat. Det är 16 grader i skuggan. Det är 100 grader i solen. Kinderna blossar. Det är inte feber. Det är solvärme.
Det är som vanligt. Men butikerna är stängda. Allt på kvartsfart. Men solen skiner. Tänk positivt.
Men det gör inte schlagerälskarna. Eurovision song contest inställt. Nu gråter de i stugorna. De där med hopprepet framför spegeln.
Det lutar hit. Det lutar dit. Vad händer i morgon? 300 ungdomar samlades till en rave i östra Belgien under helgen. Samtidigt stänger Gallerias Inno sina varuhus. I helgen var det bara apotek och mataffärer som fick vara öppna. Och frisörerna – om man hade bokat tid. Inget drop-in. De flesta lyder. Några passar på.
Flera restauranger ställde om sig – började med hemleveranser. Så gör Chez Bobonne i närheten – stället där det hemmabryggda ölet är så mycket bättre än maten. Och UberEats erbjuder gratis transport t o m söndag.
-”Ta bara i maten som du tänker köpa” skyltar lokala matbutiken. Vem i all friden går och klämmer på all mat? Eller jo – jag brukar ju klämma på avokadon. Men det slutar jag med. Har redan slutat.
Staden är gles. Tidigare brukade vi få en egen trottoar i områden som lyder 3e Mosebok 11:27. Nu har vi egna trottoarer överallt. Det finns nästan inga människor ute. Det är bara vi hundvandrare som går runt och gläfser.
Postkontoret. Igår. Hämtade kontaktlinspaketet.
En meter mellan alla i kön. Max 20 personer inne på postkontoret. Staket en meter från expediten.
Matbutiken säger – 1 kund per 15m2. Så 3,5 meters fri yta åt alla håll. Omöjligt när det är 1 meter breda gångar mellan hyllorna.
Hur länge ska detta vara? Ingen vet. Vissa vandringar – när jag ser den alltmer tomma staden – tänker jag; detta är början till en helt ny värld. Andra vandringar tänker jag – det här går ju över. De andra Sarsarna, svininfluensarna, galna kosjukorna, fågelinfluensorna har ju gått över. (Jag tror jag hade fågelinfluensan men jag vet inte – 39 C feber i 4 dagar men det gick ju över). Annars har jag klarat av 2 skorpionhugg, 1 stingrockehugg och duschat 1,5 år i vatten direkt från latrinfyllda Nilen. Och mässling och vattkoppor. Och nån sorts nagelbandsinfektion som fick mig att gå med bandagerade händer en hel sommar. Och 2 kidnappningar. Så varför inte detta? Fast jag är i ålderzonen där dödligheten är 3.6 % (dock en 1/3 av den italienska dödligheten).
Men det kunde vara värre. Vänner skulle upptäcka Sydamerika i 23 dagar. Redan 3 dagar inne i resan – i Puno, Peru – stänger Peru rörligheten. In i Bolivia istället för Machu Picchu. Och så stänger Bolivia. Dit dom inte ens skulle. Så flyg till Santa Cruz och buss över till Brasilien. Adjö Chile. Adjö Argentina. Brasilien har inte stängt in sig än. Så kanske kommer de in. Och kanske kan de flyga till Europa därifrån. Kanske.
Det som irriterar mig är medias jakt efter löpsedlar. Lyssnar på en presskonferens och hör jakten på den feta rubriken. Men jag gläds åt svaren – Vi vet inte. Det känns betryggande
Charlotte Rampling är behållningen i den ojämna danska kriminalserien DNA. Hennes budskap gäller för allt. Absolut allt. Vem ska man lita på? Definitivt inte de som går upp i falsett – utan de som säger ”det här är vad vi vet hitintills”.
Henne litar jag på. Och min lokala matbutik.
*******
Uppdatering. Från kl 1200 på onsdag är det andra bullor. Bannbullor. Bara affärer som är nödvändiga får ha öppet. Matbutikerna måste reglera hur många de släpper in. Man får gå ut – men hålla distans till de man promenerar med. Oklart om man får gå med en eller flera.
Jag och assistenten håller distans.
Han drar. Ivrigt. Nästa buske. Vem har kissat där?
Det är 4 meter bort. Assistenten stirrar. Blänger. Något stör. Hotellet bakom sovrumsfönstret brukar ha fördragna gardiner. Denne gäst föredrar öppen vy. Han sitter på en fåtölj och stirrar rakt fram. På assistenten. Som stirrar tillbaks. Arga leken. Ingen viker undan med blicken. Gästen tar fram en ölburk. Han har en kartong som han har ställt på kylning på fönsterbrädan. Carlsberg. Varför? När han är i öl-paradiset.
När vi vaknar på morgonen är det 3 burkar kvar. Hotellrumsdöden blev hotellrumsölen. Det är sällan det händer något i det hotellrummet. Eller det händer nog saker och ting där men med fördragenhet blir gardinerna en filmduk för min och assistentens fantasivärld. Då blir rummet spännande. Med öppnade gardiner blir hotellrummet en sorgburk av tystnad som avbryts av väsandet från en ölburk på väg att öppnas.
Ut på gatan med assistenten. Vi möts av ett monster. Ett monster som vaknar 0630 varje morgon.
Det är polackerna. De bygger om staden. I de närmaste kvarteren mullrar generatorer och cementsnurror på 4 ställen. Det gamla ska bli nytt. Polackerna har rivit. De har grävt. De har forslat bort sten och jord och skräp. De har skrikit “kurwa” till varandra. Nu gjuts det. Golv. Det snabbaste bygget är vid promenadparken – där går det undan. Det långsammaste bygget sker tvärs över gatan. Studenterna får vänta länge på sina 46 studentrum. Bara en vägg på en våning av 4 är klar. Där kommer det att mullra länge. Det känns som ett peruanskt bygge – vi bygger när vi har pengar. Det snabba bygget ska bli tjusiga lägenheter med terrasser – där är nog lägenheterna köpta och pengarna på plats – så det går undan. Lägenheter från 196200 euro. Med utsikt över kissande hundar. Och en stillastående skulpturell cementlastbil.
Staden växer inte. Den förbättras. Under polska svordomar.
Men sedan. Ser Aktuellt. Tyvärr.
“Kommunerna går på knäna” säger Jimmie Åkesson. Och ser nöjd ut. Nöjd. Nöjd för att kunna eländifiera omvärlden.
“Sverige har högst antal asylsökande även sett till siffror” fortsätter han. Ljuga. Det stämmer inte. Detta är en stund då jag längtar efter en påläst progamledare. Typ BBC-Hardtalk. Inte en medjamare.
Men om nu jag skulle se världen med Åkessons ögon. Tänka som Åkesson. Vara Åkesson.
–Den där mannen med ölburkarna är skum. Han planerar nog ett terrordåd. En ensam man på ett hotellrum stärkandes sig med öl. Kan bara tyda på onda avsikter
–De jädra oväsensfyllda polackerna med sitt konstiga språk. De är här för att störa oss. Inte låta oss sova.
Att se det värsta i världen. Att bara ha gråa färger på sin palett. Självklart är det medvetet. Vägen till vallokalen går genom gnället.
-“Hela Sverige är ett utsatt område” påstår han. Då har han inte suttit i en skogsglänta när solen går upp. Men han skulle förmodligen sätta sig i en myrstack bara för att kunna ha något att klaga på.
kapitlet till boken som ges ut i Mexiko är på plats
Suecia. A principios de los años 80. Yo era un trabajador social recién egresado y buscando empleo. ¡En una entrevista de trabajo el presidente de la Junta de Bienestar Social me dijo –” Las putas y los pobres deben ser controlados!” Elegí no empezar a trabajar allí.
Durante una pasantía de trabajo conocí a un colega que se sentó en un banco fuera de la tienda de venta de alcohol local y revisaba si algunos de sus clientes, especialmente las madres solteras, compraban licor. Si lo hacían, él las seguía y ponía un mensaje en el buzón de la casa de ellas:
“Usted es observado porla Junta de Bienestar Infantil!”
En 1982, Suecia intentó reformar los servicios sociales. Nueva ley. Interacción. Diálogo con aquellos que necesitaban apoyo del estado. Se intentaron reformar la reunión con gente que viven en pobreza y las vulnerables. Pero el control seguía. Y aún más hoy en día: los gritos gubernamentales y públicos son muy claros:
“prohibir la mendicidad! (pero no la pobreza). ¡Encierren a los jóvenes criminales! (pero reducir el presupuesto de prevención; centros de ocio, bibliotecas, trabajadores sociales en las calles). En el debate general de muchos países la opinión sobre los pobres y los vulnerables es la misma que hace 50 años:” Son un problema”.
No es que tengan un problema.
México. A principios de los 90. Yo era un trabajador social sueco en exportación. Me dijeron; –“Que viajes allá para enseñar trabajo social!” Encontré el mismo espíritu. La misma opinión sobre los pobres. En todos aquellos que viven fuera de lo “normal”: ¡Enciérrenlos! ¡Despejen las calles!
Allí, como en Suecia, los pobres eran un problema puramente estético para aquellos que no querían ver nada más que hermosas fachadas y calles limpias.
Pero había alternativas. Y yo pronto entendí que debía ser un alumno y no un maestro. Aprendí, así, algo que me ha acompañado desde entonces.
Tengo en mis manos un manual de 1992. Un manual que llevo conmigo desde hace casi 30 años. A Suecia. Etiopía. Kenia. Sudán. Perú. Y ahora Bélgica donde trabajo actualmente. Está roto el manual por el uso frecuente y el tiempo, pero el contenido es tan valioso ahora como lo era entonces.
Miro las páginas de nuevo un poco. Recuerdo el encuentro con Libertad Hernández Landa y Luis Gabarrón. Recuerdo imborrable y es aún más nostálgico cuando encuentro un texto escrito con la pluma de Libertad.
¡Descansa en paz Libertad!
Te recordamos con cariño y admiración por tu trabajo en pro de los derechos humanos de la infancia y la mujer. Libertad dejaste huella memorable en todos los que tuvimos la fortuna de conocerte.
Foto en La Antigua Guatemala, año de 1992. De izquierda a derecha: Luis Gabarrón tomando un cafe de olla, luego está Libertad Hernández Landa y una joven maya Educadora Popular trabajando con niños indígenas víctimas de la guerra y la pobreza. Programa financiado por Rädda Barnen de Suecia y coordinado por su operador sueco Hans Lind y el entonces Director Regional de la Agencia Ulf Hultberg.
Foto en Minatitlán, Veracruz. México. Año de 1991. A la izquierda María Dahl de Rädda Barnen de Suecia, Luis Gabarrón de camisa negra, después y al fondo Hans Lind Trabajador Social de Rädda Barnen y enseguida Libertad Hernández Landa sonriendo como siempre. Los demás son parte del programa para la atención de niños de la calle en Minatitlán y Coatzacoalcos, Veracruz. Financiado por la Agencia Sueca para el Desarrollo y el UNICEF Regional.
Libertad y su contagiosa alegría le daban vida a los talleres y a los grupos comunitarios; recuerdo algunas de sus recomendaciones y ejercicios. Diálogo. Comprensión. Examinar la situación junto con la gente de que se trata. Son los expertos de su propia realidad. Yo no puedo entender toda su realidad. Puedo ofrecer alternativas, pero no soy yo quien va a vivir en esa alternativa.; Son ellos quienes son los expertos. Expertos en sus propias vidas. Llevo eso siempre conmigo.
Recuerdo un ejercicio en un taller de metodología participativa; Libertad y Luis nos dividieron en dos grupos. 6 en cada uno. Tenemos 2 hojas de papel cada grupo, con las instrucciones; “Un documento ilustra a una comunidad local. ¡Todos ustedes deben ser alojados en él y sin tocar el suelo!”.
Ambos grupos comenzaron a aferrarse elásticamente el uno al otro – agarrándose unos a otros – sosteniendo el uno al otro, tratando de caber en el segundo papel, el papel que no simbolizaba nada. Pero, por supuesto, nos caímos y nos reímos mucho.
Libertad explicaba las conclusiones del ejercicio. “Ningunode ustedes eligió experimentar dentro del papel que simboliza a la comunidad local. Eligieron probar y experimentar en forma de laboratorio. Evitaron probar junto con la gente conla que van a trabajar.”
Respeto por la gente con la que trabajas. Habla con ellos. No sobre ellos.
Luis y Libertad trabajaron con niños de la calle. Los niños más excluidos. Los niños que causaron miedo en la sociedad. Pero incluso estos niños habían vivido alguna vez dentro de una familia. Una familia que finalmente había expulsado a los niños. Alguna vez habían ido a la escuela. Una escuela que muchas veces ha alienado a los niños y finalmente también los ha expulsado.
Habían sido parte de un barrio. Un barrio que no quería volver a ver a los niños.
Los niños de la calle nunca pueden ser rehabilitados estando encerrados en instituciones. Es un conocimiento que es propiedad pública pero que aún no se aplica en los programas públicos. Demasiados niños siguen atrapados en las instituciones, ahora les llaman “menores en conflicto con la ley”. Se ven ahora calles más limpias. Adultos un poco más tranquilos pues como dice un viejo dicho mexicano: “ojos que no ven, corazón que no siente”.
Pero Luis y Libertad vieron otra cosa. Tenemos que trabajar con los niños que terminaron en la calle – tratar de hacerlos confiar en los adultos, recuperar la credibilidad perdida por tanto maltrato adulto. Reunirlos con los adultos para buscar alternativas. Opciones que son alternativas reales para los niños.
Pero también tenemos que trabajar con aquellos que repelen a los niños. Con la escuela que quieren expulsar a los estudiantes que no estudien. Una escuela que quiere castigar a los estudiantes que duermen en el salón de clases (porque no se pudieron dormir por la noche). Disciplina a los jóvenes que no pueden concentrarse (porque no han comido ni cena ni el desayuno). Debemos trabajar con la comunidad local – diálogo con ellos sobre cómo podemos evitar alienar a los niños de la comunidad. Cómo podemos apoyar a las familias donde los niños lo están pasando mal.
Más trabajadores sociales en la calle. Reunirse con la gente donde está. No llamarlos a una reunión en un ambiente irreal en una sala de reunión en el edificio municipal. Permitir y favorecer que la gente con quienes trabajamos sean exactamente lo que son; expertos en su propia existencia. Los trabajadores sociales somos simplemente Facilitadores de ese mismo proceso participativo. Se dice fácil, pero requiere gran entrega personal y compromiso ético hacia la infancia, en especial hacia la infancia en situaciones de vida críticas. La sociedad que no cuida a su infancia arriesga su propio futuro.
GRACIAS Luis y Libertad por todo lo que han enseñado para tantos y con tantos. Estoy agradecido de haber sido uno de ellos.
Det bestämmer jag själv. Det gör de flesta. Med den självklares rätt utropar sig Carl Bildt till “ stolt hallänning, stolt svensk och stolt europé “. Jag utnämner mig själv ibland till kass tangodansör (har gått en helgkurs på restaurant Pelé på Upplandsgatan i Stockholmmen stegen har rostat). I kvarteret där jag bor är jag “mannen med den stora hunden” Jag blir jag tack vare assistenten.
Jag är Brysselbo men inte belgare. Jag är svensk för de flesta utom för Skatteverket som kallar mig för “utlänning med svensk inkomst”. Jag är jag men i olika skepnader och former.
De flesta får äga sin identitet.
De flesta.
Utom ensamkommande flyktingbarn som dör i en flygkrasch. Där skenar genast klumpifieringen. “Smålänningar?“- hojtar en Sverigedemokrat. Ja – 2 av dem bodde i Småland. Då är man smålänning, Kanske inte född smålänning men lik förbaskat smålänning. Såvida man inte är kvinna – då är man småländska. Svårare än så är det inte.
-“Hur kunde de åka till det land de flytt ifrån?” Iran är inte Afghanistan. Iran är dock inget säkert asylland. Att bo i ett land och besöka ett land är två vitt skilda saker. Att kunna åka tillbaka till Iran med ett svenskt pass i fickan ger mer skydd och trygghet än att leva i Iran utan skyddande papper. Det är en självklarhet för de flesta. Utom för den som vill styra andras identitet. Skomakare – bliv vid din läst. Ensamkommande flyktingbarn – var fattig, res inte. Men se till att integrera dig. Men integrera dig inte så mycket så du gör som svenskar gör – åker på semesterresa.
-“Hur kan de ha råd att resa?” Billigaste resan nu med Aeroflot till Teheran kostar 366 dollar. (Ukrainan airlines var billiga – men har inga resor till Teheran nu). 366 usd = 3466 kronor. 173 chipspåsar. Knappa 6 limpor Prince cigarretter. Sens moral; Ät chips. Rök. Men ge fan i att besöka släkten!
(P1 morgon idag. Självmordsfrekvensen är lägre hos invandrare än hos svenskar. Men efter 20 år i Sverige är frekvensen lika hög. Integration )
Idag är jag arg. Arg för att folk går runt med skygglappar och tror sig ha rätten att definiera vad andra är eller inte är.
Ilska. Det är min identitet idag. I morgon är jag något annat. Men jag bestämmer själv. Det borde alla få göra.
)
itsallabouttransparency 