
Det är livesändning på Facebook. Anna Tibblin – We Effect sänder live och pratar om Corona och hur pandemin påverkar de som lever i fattigdom. Hon får många frågor. Bra frågor. Men när hon säger att detta kan bli en vändpunkt till en bättre värld och folk fyller på med frågor om vad som kan vara det goda som detta kan leda till – så rusar tankarna.
Först till – javisst är det kris men vi delar ut 19 miljarder i aktieutdelning i alla fall. Och sen till – jag köper upp all alkogel och blir rik. Och Svärjevännen som köpte odugliga munskydd och höjde priset 10falt.
De där som såg den egna plånboken varandes för tom men såg de snabba möjligheterna att låta den svälla. Samtidigt finns det så många som har absolut tomma plånböcker och vet inte när det kan trilla dit en slant nästa gång.
Korsningen till höger med daglönearbetarna är nästan tom. Antingen gav de upp eller så har de fullt med jobb inom livsmedelsproduktionen. Bönderna ropar efter arbetskraft. Jag väljer att tro att de är fullt upptagna på åkrarna. Men jag vet inte.
Så vad kan det goda bestå i? Bestå som i bestående. Svårt att se än. Det är mer ett hopp. Så. Jag backar bandet till 1998. Jag var del av ett program med Rädda Barnen som hette ”Lo malo que pasó – pero lo bueno que quedó” – Det hemska som hände – men det goda det lämnades efter sig. Nicaragua. Orkanen Mitch 11000 döda i CentralAmerika. 4 dagars regn efter orkanen. Jordskred. Lermassor överallt. Och där åkte vi till strax efter stad i Nicaragua. Seminarier med vuxna – seminarier med barn. Vad har det hemska som hände fört med sig av nåt gott? Jag minns barnen. En var arg för att han inte fick vara med de vuxna och gräva i lermassorna. Han var 11 år. En annan sade att före orkanen så kunde hon gräla med grannflickan och säga fula saker åt henne. Men inte längre – hon hade ju förlorat sitt hem. Då fanns det inte längre plats för att vara elak.
Folk kommer närmare varandra när det krisar. I bästa fall. Om man vill. Mitt kvarter har krympt. Det kan i och för sig bero på att de sura hallickarna i sina BMWs har försvunnit eftersom gatuprostitutionen har upphört. Särskilt den suraste hallicken av de alla – han som ständigt parkerar framför min garagedörr. (Nu har jag i och för sig bara en soffa i det garaget men det är principen det handlar om). Jajustja – garaget. I morse sade jag till byggarbetarna som parkerar i en lervälling att de får stå framför min garagedörr för jag har ingen bil. Se där – jag har blivit snällare. Men fortfarande får hallicken inte parkera där. Då får han en ond lapp på sin vindruta. Så jag har blivit halvsnällare.
Och regeringen ger ett bidrag av 4 miljoner kronor till de organisationer som delar ut mat till hemlösa – de organisationerna har krisat eftersom matbutikerna helt plötsligt inte har överbliven mat att skänka för hamstrarna har fyllt sina kindpåsar. Se där – en snällare belgisk regering.
Men blir världen bättre? Är detta en vändpunkt? Det gäller att spana efter vartenda litet tecken på att det är så. Jag börjar spaningen nu.
*********
Uppdatering; Kvällsvandring med assistenten. Jakten på det goda.
Det började inte bra. Vi mötte hunden som ser ut som en ihoprullad smutsig dörrmatta. Hunden som inte förstår sin storlek. Hunden som rusar i en attackvåg och hussen ser mest frågande ut. – Hur kommer det sig att min dörrmatta blir så arg? Jag antar att hussens senfärdighet kompenseras av dörrmattans ilska.
Nåväl – vi fnyser åt dörrmattan och vandrar vidare. Tre rumänska berusade män kör tre högljudda monologer som enbart tystas av klunkarna ur Jupiler-burkarna. Det goda i det sällskapet är att de bara har blickar för sina egna burkar. Medan assistenten utfärdar sin no2 hukandes över gruset – passar en av rumänerna på att göra sin no1 mot ett träd 3 meter bort. Samhörighet! Vi ler mot varandra. Här är vi och uträttar våra behov. Gemenskap. Men han återvänder till sin ölburk och vi fortsätter sniffa buskar.
Men det fanns nåt gott där.