Balansgång i Bryssel

Det lutar hit. Det lutar dit. Vad händer i morgon? 300 ungdomar samlades till en rave i östra Belgien under helgen. Samtidigt stänger Gallerias Inno sina varuhus. I helgen var det bara apotek och mataffärer som fick vara öppna. Och frisörerna – om man hade bokat tid. Inget drop-in. De flesta lyder. Några passar på.

Flera restauranger ställde om sig – började med hemleveranser. Så gör Chez Bobonne i närheten – stället där det hemmabryggda ölet är så mycket bättre än maten. Och UberEats erbjuder gratis transport t o m söndag.

-”Ta bara i maten som du tänker köpa” skyltar lokala matbutiken. Vem i all friden går och klämmer på all mat? Eller jo – jag brukar ju klämma på avokadon. Men det slutar jag med. Har redan slutat.

Staden är gles. Tidigare brukade vi få en egen trottoar i områden som lyder 3e Mosebok 11:27. Nu har vi egna trottoarer överallt. Det finns nästan inga människor ute. Det är bara vi hundvandrare som går runt och gläfser.

Postkontoret. Igår. Hämtade kontaktlinspaketet.

En meter mellan alla i kön. Max 20 personer inne på postkontoret. Staket en meter från expediten.

Matbutiken säger – 1 kund per 15m2. Så 3,5 meters fri yta åt alla håll. Omöjligt när det är 1 meter breda gångar mellan hyllorna.

Hur länge ska detta vara? Ingen vet. Vissa vandringar – när jag ser den alltmer tomma staden – tänker jag; detta är början till en helt ny värld. Andra vandringar tänker jag – det här går ju över. De andra Sarsarna, svininfluensarna, galna kosjukorna, fågelinfluensorna har ju gått över. (Jag tror jag hade fågelinfluensan men jag vet inte – 39 C feber i 4 dagar men det gick ju över). Annars har jag klarat av 2 skorpionhugg, 1 stingrockehugg och duschat 1,5 år i vatten direkt från latrinfyllda Nilen. Och mässling och vattkoppor. Och nån sorts nagelbandsinfektion som fick mig att gå med bandagerade händer en hel sommar. Och 2 kidnappningar. Så varför inte detta? Fast jag är i ålderzonen där dödligheten är 3.6 % (dock en 1/3 av den italienska dödligheten).

Men det kunde vara värre. Vänner skulle upptäcka Sydamerika i 23 dagar. Redan 3 dagar inne i resan – i Puno, Peru – stänger Peru rörligheten. In i Bolivia istället för Machu Picchu. Och så stänger Bolivia. Dit dom inte ens skulle. Så flyg till Santa Cruz och buss över till Brasilien. Adjö Chile. Adjö Argentina. Brasilien har inte stängt in sig än. Så kanske kommer de in. Och kanske kan de flyga till Europa därifrån. Kanske.

Det som irriterar mig är medias jakt efter löpsedlar. Lyssnar på en presskonferens och hör jakten på den feta rubriken. Men jag gläds åt svaren – Vi vet inte. Det känns betryggande

Charlotte Rampling är behållningen i den ojämna danska kriminalserien DNA. Hennes budskap gäller för allt. Absolut allt. Vem ska man lita på? Definitivt inte de som går upp i falsett – utan de som säger ”det här är vad vi vet hitintills”.

Henne litar jag på. Och min lokala matbutik.

*******

Uppdatering. Från kl 1200 på onsdag är det andra bullor. Bannbullor. Bara affärer som är nödvändiga får ha öppet. Matbutikerna måste reglera hur många de släpper in. Man får gå ut – men hålla distans till de man promenerar med. Oklart om man får gå med en eller flera.

Jag och assistenten håller distans.

Han drar. Ivrigt. Nästa buske. Vem har kissat där?

Till 5e april gäller bannbullorna.