Att försöka påverka eller bara vara rättshaveristisk….

/ Hans Lind / Leave a comment

I tisdags morse vässade jag mina öron. Vetenskapsradion. Jag gillar de små snuttar vid 08.40 ungefär där det berättas om hundars känsloliv, fjärran planeter och en massa andra bra saker som är bra att veta. Men i tisdags blev det mindre trivialt och mer allvar. En grupp på Facebook som gör allt vad de kan för att söka rubba den strategi mot Covid-19 som Sverige bedriver.

Jag tittar på gruppens ledares Twitter-konto och backar bakåt i stolen. Det gör ont i ögonen av att se de tweets som taggar alla mellan himmel och jord – tidningar i Chile, Storbritanniens utrikesminister och det mesta däremellan. Jag backar bandet till en vårdnadsutredning jag gjorde för massor av år sedan där den ene förälderna kopierade breven han skickade till allt och alla – dock ej Storbritanniens utrikesminister.

Det fungerade inte så bra. Vill man påverka i syfte att mottagaren ska förändras – eller vill man bara mosa alla som man tycker motverkar en?

Vad har fått mig att ändra tankar eller handlingar? Det kräver tanke. Lång tanke. När har jag förändrat handlingar eller förstått att jag borde ändra tanke eller handling? Resonerar och tänker och kommer fram att en förändring kräver 4 ingredienser;

  1. Det måste finnas en nyfikenhet eller intresse hos mig att förändras
  2. Bevis jag kan se att förändring behövs
  3. Jag litar på den som ber mig förändra mig
  4. Jag kan se framför mig hur en alternativ handling/tanke skulle se ut

Så få se – när doktorskan säger till mig att jag måste förändra kostvanor för att sänka kolesterolhalten så ser jag ;

Ja jag ser att halten är för hög (1) och kan leda till infettade blodkärl (2) och jag ser framför mig den stora grönsakstallriken och kastar bort alla ägg (4). Men sedan är det (3) – doktorskan och hennes attityd. – “Till nästa gång vi ses så är lilla magen borta!” Jag svarade; – “Vilken? Din eller min?” Och så var kriget igång. Och där sprack (3). Vid nästa möte var vare sig min eller hennes lilla mage borta. Hon hämnades. Hon stärkte avsaknaden av (3).

-“- Få se nu, hur står det till med alkoholen?”

-” Hmm… sådär 1 och 1/2 glas vin till middagen..”

-“Ingen dricker halva glas så det är 2 glas skriver jag , men det är säkert 3. Och vad har du för symptom på HIV?”

-“Va? Inga? Vad säger du?“

–“Du ska inte ha några symptom för ditt prov var negativt.“

Min blick brände ett hål i hennes panna och min tankekraft tömde alla hennes bankkonton.

Så det behövdes en ny doktor – en bra doktor – som till och med erkände att han hade sämre levervärden än jag för att jag skulle börja lyssna och börja kasta ägg istället för att äta dem. Och senaste provet så var kolesterolen i schack.

Nästa förändring. Sluta söka initiativ genom att bläddra i kokböcker och hur mycket jag än bläddrar så hamnar jag i samma gamla favoriter. Men samtidigt – varför bli så bekväm så jag beställer receptblad med ingredienser genom HelloFresh eller liknande? Men så berättade kollegan Ingrid om boxen som levererades väldigt tidigt – om de rejäla portionerna – och till och med skickade foton på maten. Och HelloFresh lockade med rejäl rabatt första veckan – lite mindre rabatt vecka 2 och 3 – så jag kör till. Jag försöker. Så där hade vi (3 och 4 ) – en budbärare att lita på – dessutom smackade Carina i Västerås ut foton på sina HelloFresh tallrikar – så det blev en dubbel (3 och 4). Tröttnandet på att bläddra i kokböcker eller vanka fram och tillbaka i matbutiken gav mycket av (1) och av (2).

Så tilbaka till den “hemliga Facebookgruppen” – vars Twitterkonto inte är lika hemlig. Läser deras tweets. De vill alltså påverka den svenska Covid-19 strategin. Metoden verkar vara; samla styrkor- få omvärlden att sätta press på Sverige – kritisera alla som inte tycker som de – bevaka om Tegnell kliver på ett tåg utan mask – om FHMs GD står på en järnvägsperrong utan mask.

Är detta en framgångsrik påverkansstrategi?

Om någon bombarderar hela världen med sitt budskap – istället för att i en dialog söka påverka de som kan ta beslut (om man nu tycker att Folkhälsomyndigheten är inkompetenta – så kan man ju söka resonera med deras huvudmän) – ja detta bombardemang tröttnar ju bara ut en – så det blir inte mycket av förtröstan till budbärarna här – total avsaknad av (3). Däremot så tangerar gruppen vid (2) – d v s stoppandet av smittspridning har lyckats bättre i andra länder och sämre i andra länder (tell me .. jag bor i Belgien..) och vad kan man lära sig av det som lyckas och det som misslyckas? De pekar på det – men analysen av vad som skulle kunna vara best practices hittar jag inte. Det är i stället ett svartmålande och syndabocksutnämnande.

Och alternativet (4) – där haltar det rejält. Vad skulle Sverige ha gjort? Mask på och stänga ner samhället? Det är vad Belgien har gjort och antalet döda (med lika stor befolkning som Sverige) är dubbelt så högt. Jag ser mer av inkompetensförklarande i gruppens budskap och mindre av att visa på ett trovärdigt alternativ.

Så skapas nyfikenhet för förändring (1) ?

Svar; nej.

Jag känner igen en rättshaverist när jag ser en.

Det räcker med att titta på Tv för att minnena ska komma rusande….

/ Hans Lind / 1 Comment

Lena Philipsson. Stadsteatern. Alltså varför och en för sig.

Det fanns en period i mitt svenska liv (2002-2004) då jag lämnade förorten i Vällingby och borde ha haft autografblocket med mig. Kanske inte när jag skulle kliva in i Agendastudion och blev besviken på Adaktusson som var väldigt blek med uppföljningsfrågor. Det handlade om sexmissbruk i västra Afrika där flyktingkvinnor fick mat utdelat bara om de ställde upp på sex med dem som hade makten att dela ut mat. Adaktusson liksom rusade igenom ämnet. Förespråkaren för Svenska FN-Förbundet tyckte också att vi skulle skydda FN – vid kaffet och bullarna före sändning. Fel. FN hade svikit. Rapporten om utnyttjande av kvinnor hade gömts i nån FN-skrivbordslåda och hade aldrig blivit publicerad om inte den kloka starka kvinnan – som nu alltför ung är död – hade hyrt ut sin lägenhet i London till en BBC journalist.

Ämnet lockade fler. Damen på SR (jag vågar inte skriva ut hennes namn för hon verkar vara argsint) som hade ett eftermiddagsprogram på radion ville också ta upp temat. Det var ingen direktsändning – tur för henne – för hennes inledning var ”så det handlar om kvinnor som får mat i utbyte mot sex – så det handlar om världens äldsta yrke?” -”Nej, det handlar om världens äldsta förtryck där den som har makten utnyttjar den som inte har den..”. Hennes blick mördade mig och hon ropade in i sin mikrofon -”Vi tar om det här!”.

Lugnare blev det i ett tvåtimmars live-dialog i P1 efter Tsunamin. Där satt vi. Mamman vars dotter hade dött i en diskoteksbrand i Göteborg. SR chefen Peter Öhrn. Den alltid så kloke Lars H Gustavsson (från en annan studio). Och någon till. Och det var bara ett lugnt resonerande om hur vi går vidare. Och hur man klarar sig efter nåt så hemskt. Då var media så bra som det kan vara. Resonemang. Tanke.

Samma hände med Anne Lundberg i SVT Tema. En hel lördagskväll med långfilm och debatter i en mörk studio där vi bara satt 2 eller 3 personer vid ett bord och pratade med varandra – inte tänkandes på kameran som sände direkt. Det var en ung bosnisk tjej – så klok. Så ung. Och det var hon som då var på IM i Lund. Hon var klok. Vi resonerade. Vi såg film. Vi pratade om krig. Sedan drack vi vin och åt ost efter sändningen. Vi var vänner. Den kvällen.

Sedan blev jag förbaskadförklarad av Lena Philipssons dansare. Det var dags för direktsändning av Världens Barn. På min födelsedag. Vi hade repeterat. Jag hade fått instruktioner om att få programledaren att gråta. Nej – jag nöp inte henne. Jag berättade om ugandiska barnsoldater som hade fått visa sin trohet till Lords Resistance Army genom att döda sina egna mammor. Ja. Jag bet ihop och levererade och programledarinnan blev tårögd. Och det var också ett ögonblick där det var mörkt närmast. Det kan vara miljoner som tittar. Men det var hon och jag. Och vi pratade med varandra och det kanske var direktsändning men det spelade ingen roll.

Men det var under repetitionerna som det fridfulla var. Jag hade en assistent som skulle guida mig under dagen och se till att jag inte betedde mig som min kollega året innan som kräkts av nervositet. Hon var min nervlugnare. Men jag hade ju roligt i väntrummet. Sitta med Hans Rosling och prata väder och vind var helt underbart. Och Antikrunde-Knutsson var en bra bekantskap. Och Darin som envisades med att säga att man skulle rösta på honom. Och så Lena PHs dansare som var så korrekta och bara övade på sina steg så när jag och min nervlugnande assistent skulle ta en promenad så hamnade vi mitt i bensparkarna och de sparkarna hade nog kunnat krossa min tinning om de hade träffat.

Men allt gick bra. Tills jag ställde mig i vägen för Lena PH. Alla skulle upp på scen för en avslutsssång – var det ”What a wonderful world”? – jag tror det. Känns som ett rätt avslut. Men jag hör en stark röst i min nacke och upptäcker att jag blockerar Lena PH. Jag föser fram henne och ber om ursäkt och hon ler så jag smälter och ett tag har vi en kontakt men jag har ju inget autografblock.

Över till kulturens värld. Stadsteatern. Ser Benny och Kulturhuset på SVTPlay och minns mig själv och kulturhuset;

1. Medea – Unga Klara; jag hade 2 fribiljetter och bjöd med en flört för att imponera men flörten sade ”dom där har jag ju sett på TV men vad handlade pjäsen om?” Och ända var jag ju övertygad om att Stina Ekblad verkligen hade mördat barnen på riktigt i pjäsen. Flörtandet upphörde.

2. Limbo – 2003. Uppsättningen ville att intäkterna från föreställningen skulle gå till Rädda Barnen och effekterna av Bush anfall mot Irak. Och det blev rejält med pengar. Och jag hade Tuva Novotnys privata mobilnummer för det var hon som höll i insamlingsinitiativet.. Men den telefonen blev stulen. Jag hoppas att ficktjuven inte ringde upp henne. Men jag fick tacka för pengarna och kunde hylla Minja Peuschel från scenen sägandes att vi inte skickar tonvis med ris till de flyktingläger där de irakiska flyktingarna är utan 60 kilo (då och säkert fortfarande) Minja istället. Men så fick jag också hälsa på Margareta Garpe och kände mig starstruck

3. Andreas Kundlers China – 2004 Unga Klara om en barnsoldat från Uganda. Uppsättningen ville resonera om barnsoldater och där kom Ann Petrén och sade ”jag är inte med i uppsättningen men jag är intresserad” och jag hade precis sett Björn Runge’s Om jag vänder mig om – så jag sade ”bara om du låter bli att använda elpistol på mig” och hon tittade på mig med ett torrt leende.

Det var mitt liv som mediahora.

Eller jo . I södra Sudan riktades en kamera och en mikrofon mot mig med uppmaningen – ”Make your statement?

-”About what?”

-”About anything….”

As good as it can get

/ Hans Lind / Leave a comment

Det var ett Stadshotell. I mellansverige. Vi kan kalla Stadshotellets ungdomsfälla (ungdomsfylla) för Café Blanche. Vi är i mellansvenska gnällbältet. Eller strax hitanför.

Jag är där med min vän Anders från Kriminalvården. Hon sätter sig på huk vid vårt bord. Jag säger att hugsittande kan leda till klämskador i nerverna (Är jag inte förförisk? Men något hade jag väl lärt mig av min praktik på barnneurologen på Akademiska Sjukhuset i Uppsala) Vi dansar. Jag är full. Väldigt full. Jag är ung. Jag ljuger. Jag är 28 år. Min vän Anders tycker att jag inte behärskar alkohol. Jag är överens med honom. Vi lämnar krogen.

Nästa kroghelg. Hon är där igen . Jag har inte svept en flaska denna gång. Vi pratar. Nu vet jag vad hon heter. Vi är i en nattbuss. Jag ska sova hos vänner. De bor efter hennes bussrutt. Jag kliver av på hennes hållplats i den mellansvenska staden. Hennes köksbord. Té. Ett smalt köksbord. Våra fingrar flätas in i varandras fingrar. Det är kört. Vi är ett. Dagen efter är mina vänner förstående. Det har de alltid varit. Då och nu. Nisse och Lena.

Fram. Tillbaka. Mera bakåt. Du är inte så kär i mig så du kan flytta till Fagersta. Du är inte så kär i mig så du kan flytta till Västerås. Vi är inte så kära i varandra så vi bägge kan flytta till Surahammar. Vi säger adjö. Med respekt. Bra så.

Åren går. Några få år.

Jag får ett jobb i Mexiko. Och tror mig behöva ett moskitnät. Vilket jag inte behöver. Men det vet jag inte. Då. IKEA. Hon arbetar där. Överraskning. Hon vars fingrar jag flätade in mig i. Jag köper inget moskitnät. Men hon reser tvärsöver Atlanten. Där jag är. Men vi är vänner. Spända vänner. Inte först. Men efter första middagen ute. När vi ska betala för maten. ”Notan är betald!” Vi får inte betala för herrarna från Bancomex några bord bort tycker vi är så vackra så de har betalt. Tack säger vi och skickar dem ett vykort från en strand..

Vi åker till Cancun. Dansar loss på ett disco. Överens om vi nu lugnat ner oss och är vänner utan krav på varandra. Fast hon är magsjuk. Ändå är hon det sexigaste jag nånsin sett. Det tycker även de två stora – verkligen stora amerikanska systrarna vid frukosten. Vi är så svenska tycker vi – för vi blir glada för att det finns färsk frukt i frukostbuffén. Systrarna tycker vi är sofistikerade. -”Look how you eat! You europeans are so sofisticated! You use fork AND knife. We americans just mash everything with the fork and then showel the food in our months like the fork was a spoon!”

Men hon var inte bara sofistikerad och glad för frukt till frukost. Hon blev också arg. Vi hade fyllt i nån kupong på en restaurang. Dagen efter när vi är på väg till Xcaret för att snorkla med delfiner så ringer de upp och säger att vi har vunnit pris – en gratis frukost och med chans att vinna en kryssning. Vi vinner kryssningen och alla applåderar. Men det är en fälla. En timeshare-fälla. De tjatar och tjatar och surar för att vi inte vill köpa en andelslägenhet i Cancun. -”Vart brukar ni åka på semester?” -”Vi åker inte på gemensamma semestrar. Vi bor inte ens i samma land.” Det är försäljaren som har hamnat i en fälla. Vår fälla. Men tjatet fortsätter tills hon spänner ögonen i försäljaren och utan ett ord lämnar bordet. Över till delfinerna.

Vi åker till Stilla Havet. Puerto Escondido. Det är folktomt.. Lågsäsong. Vi går på stranden. Vi blir sandiga. Står i duschen vid poolen. 2 nya gäster sitter och plaskar sina fötter. -”Du vi hoppar över dom! Jag över den korta tjocka och du som har långa ben hoppar över den längre!” Damerna vänder sig om. -”Nähä. Det gör ni inte alls!” De var på inköpsresa. Från Göteborg. Silver i Taxco.

Vi har en lång middag. Jag smeker hennes mage. Hon säger ”Vi är vänner. Du borde inte göra så” Jag slutar göra så. Vi är vänner. Hon är inte så kär så hon avbryter sin IKEA karriär och flyttar till Mexico. Jag är inte så kär så jag flyttar hem till Sverige. Det finns inget IKEA eller Rädda Barnen halvvägs på Azorerna. Men vi har inte sett varandra sedan dess.

Eller jo. Hon åker hem. Jag åker med henne. Till New York. Där jag stannar. Där hon lämnar. Och där säger expediten ”Du borde köpa den här skjortan för den har samma färg som dina ögon”. Jag svarar ”men jag kan inte se mina ögon”. Svar ”men det kan jag!”

Och så blev det. Den skjortan använde jag tills den föll sönder.

Och det gick flera år. Vi var i samma stad. Uppsala. Vi pratade länge. På telefon. Men sedan tyckte hennes sambo att de borde gå till tvättstugan. Och där försvann vi.

Sist jag hörde om henne så var hon kristdemokratisk kommunpolitiker i södra Sverige.

Chartrad ……

/ Hans Lind / Leave a comment

Det dimper ner reklam. ”Resfeber?” Nej -ingen resfeber. Det resoneras om huruvida Belgien ska stänga sina gränser. Så resa? Charter?

Det var länge sedan men jag var där. Åkte på charter. Inte ofta. Inte planerat. Mer av sista-minuten – utom några få gånger.

En ospecificerad resa. Några tusenlappar och så efter lite lotteri någon främling att dela rum med. Det gick bra i 20-årsåldern.

Ibland blev det bra. Ibland någotsånär.

Ischgl. Nu ökänd för visselpipor som sprider Corona. Då – en vecka nerför berg med klasskamrater. Minns en ostig fondue. En 8 kilometers nerfärd tills snön tog slut. Hurtiga reseledare. Hotellrum med lukt av svettiga sockor.

Benalmadena. Rumskamrat från Stockholm. Det var första ospecificerade resan för oss bägge. Vi gjorde regler för rummet. Det behövdes inte. Bägge var vi skötsamma. Fast det var på den tiden när charterresa handlade mer om nattliv än dagliv. Minns de tre damerna – nåja …de är damer nu – från Kristianstad. Minns stockholmskan som återvände på en andra charter till samma ort för att återknyta kontakt med förälskelsen som dock hade hittat en ny och det blev en sorgsen resa för henne. Jag blev en fadder. Men jag var också kulturell och åkte till Ronda en sväng och såg ravinen medan de andra ny-bekanta sov.

Benidorm. Väldigt engelskt. Minns Sharon. Förmodligen minns hon mig för hon ville ideligen lära sig vad allt heter på spanska och jag tröttnade på att vara översättare så den sista översättningen blev att grillspett heter ”Cojones de toro” vilket hon beställde men kyparen bara skrattade. Rumskamraten var en blingblingbärare med slickat hår och Mercedes hemma i Lindesberg.

Rethymnon. Rumskamrat Per från Askersund, vars mamma var skolsköterska. Det var fortfarande på tiden när nattlivet lockade mer än sandstranden. Och det var på tiden när en charterresa var 2 veckor. Lite för långt. Lite för mycket brännskada av att somna i solen. Men upp i bergen för att titta på det hus som byborna döpt till minnet av Olof Palme. Det var ett trasigt hönshus. Men tanken var god.

Teneriffa. Arbetskamrater. Bra så. Då vet man vem man delar bostad med. Och nu var vi uppe i åren där restauranger och utflykter lockade mer än nattlivet. Så nu var det slut på stridsropet ”Ohh — den här låten! Vi måste dansa!” Och istället blev det ”Du måste smaka på den här fyllda paprikan!”

Kos. Två andra arbetskamrater där vi alla tre tänkte att de två andra kände varandra så mycket bättre än vad en själv kände de 2 andra. Men efter den veckan kände vi varandra väldigt väl. Jag ville gå på nattlivsäventyr – det närmaste jag kom var erbjudandet om att delta i Mr Wetpants tävling. Andra försök att kliva in i nattlivet upphörde med de andras protestutrop ”här är så högljutt så här kan vi inte vara”. De ville i stället äta tsatsiki (bägge fick salmonella) Jag åt inte salmonella. En ville måla akvareller på stranden. Den andre ville vara berusad. När vi kom till hotellet första dagen hade vi 4 taxfreekassar från flyget. Vi var tre. Mysterium. Den fjärde kassen innehöll damparfym och damsmink. Det var den berusade som hade hittat kassen under sin flygstol och trodde det var hans. Vi spelade Trivial Pursuit där vinsten var damparfym och damsmink. Jag vann och behövde inte köpa presenter hem.

Cala Millor.

Ett popsnöre på facklig utbildning

Var egentligen ingen charter utan en facklig fortsättningskurs. Resan började illa. Den facklige kamraten som skulle köra oss till Arlanda var rejält försenad så jag ringde hem till honom för att väcka honom, tänkte jag. -”Va? Han sover ju hos dig för ni skulle ju åka så tidigt!” Jag bad kurskamraten om att bli invigd i hans planer där jag var inblandad så det inte skulle leda till vad det gjorde – hans pick och pack väntade på honom i hemmet men utanför hemmet när han kom hem. Detta var i oktober – billigare med charterresor då. Jag fyllde 30 under resan. Och dags att bli mer mogen.

Men så äntligen när jag 1990 flyttade till Mexiko. Ett land med charterresor som man själv skapade – flygbiljett med 1 – hur många hotellnätter som helst. Forma din egen resa. Tvingas inte stanna 2 veckor på samma solfläck.

Det började med Zihuanatenejo. Hotellet där tonårsgänget gick lös på hotellets alla brandsläckare och skapade ett snöliknande landskap i korridorerna. Jag klagade och veckan efter ringde hotellet upp och erbjöd en fri weekend i nåt som visade sig vara bröllopssviten. Cancun – tre gånger. Stället där man vänder ryggen mot raden av hotell och ser paradiset tills man vänder sig om. Ixtapa. Acapulco. Huatulco. Men sedan tappade jag lusten att chartra – tog bilen istället ner till Puerto Angel både jul och påsk. Drällde på dagarna i Pina Palmera och sätt på kvällarna med tårna i sanden och en kall öl och en vitlökig stekt fisk på Zipolite-stranden.

Slut på chartrandet. Jag går förbi charterincheckningsköerna ibland på Arlanda. Går raskt vidare.

Där kom den ….

/ Hans Lind / Leave a comment

Den första snön. Inte för mig. Jag har pulsat fram i snö i halva mitt liv. Men assistenten har aldrig sett snö. Fram till idag.

Han stirrade. Luktade. Fnös. Som passageraren bredvid mig på Swissair planet från Dar es Salaam till Zürich när han öppnade burken med rysk kaviar. (Detta var 1994 innan Swissair gick i konkurs).

-”What is this?

-” Fishegg”

-”Fishegg? I don’t wan’t it. You can have it. But you are not eating your butter?”

-”You can have it.”

Smör mot kaviar. Bra byte.

Tillbaka till snön. Assistenten är skeptisk. Jag kramar ihop en snöboll. Kastar den. Han fångar. Släpper. Det är en vanlig reaktion. Släpper allt nytt i första fånget. Kastar snöbollen igen. Nu fångar han den. Smakar. Gott! Sedan går han över till att äta snö. En stund. Tills det är dags att bajsa. Det kan inte ske på snön. Den ska man ju äta upp. Så vi letar efter en snöfri fläck.

Det är tomt ute. Folk är rädda för snön. Inte vi. Inte nu när assistenten äntligen efter 9 år 2 månader 2 veckor och 1 dag fick uppleva sin första snö.

I morgon är den nog borta.

Borta för detta är ingen vinterkyla. Det pendlar mellan 0 och -1 C. Inget som bevarar snö.

Annat var det 1976 när jag jag gjorde lumpen. -42C i de ångermanländska skogarna. Tält. Men det var varmt i tältet. Bra isolering efter väggarna. Luftinsläpp till kaminen så ingen tjuvluft kom in under tältduken. Kallt ute. Bastu inne. Men ändå skulle han från Botkyrka tvätta håret. Det långa håret. Ute i kylan. Han hade rent hår efteråt i sin kraftiga förkylning.

Om snön är borta i morgon så vet jag en som kommer att leta efter den.

5 breda poliser spärrar min väg …

/ Hans Lind / Leave a comment

Ett kvitto i brevlådan. Ett rekommenderat brev från Sverige. Vem f-n skickar rekommenderade brev från Sverige? Det visar sig vara från Sirpatuuli. Men det är inte henne jag tänker på. Det är letandet efter postkontoret. Efter mångt och mycket hittar jag. Men kontoret är stängt. En skylt hänvisar till att gå till höger och sedan en trappa ner. Jag följer skyltarna men möts av 5 breda poliser som spärrar vägen. De frågar om jag ska till Paris? Nej. Jag ska till posten.

–”Gå tillbaka!”

I motsatt riktning. Jag lyder. Tar mig runt poliserna och försöker med nästa trappa ner. Möts av 2 säkerhetsvakter.

-”Gå tillbaka! Här får du inte gå”

Jag är alltså på en järnvägsstation där postkontoret ska ligga. Men jag får inte ta trappan ner till posten. Men äntligen – en av säkerhetsvakterna följer mig till nästa trappa och äntligen…..

Det är en av de förvirrrade stunderna när jag inte förstår varför jag inte får gå den väg som skyltarna visar. Belgien. Tänkte jag.

Men idag kom svaret. Under måndagen häktades en 23 årig kille för han sprang ifrån polisen som granskade en folksamling som bröt mot Covid-19 reglementet. Han greps men dog efter att ha ramlat samman i häktet. Obducenten säger ”hjärtstillestånd”. Och det – inte hjärtinfarkten utan dödsfallet – får 400 demonstranter att rasa mot polisstationen som ligger precis vid järnvägsstationen. Detta under tisdagen. Det är på onsdagen som jag virrar runt på jakt efter postkontoret. Det är några timmar innan 3 demonstranter sätter eld på polisstation – 50 meter från där jag irrar runt. Stenkastning. Eld.

Nu först – när jag sett nyheterna – förstår jag varför 5 breda poliser blockerade min väg. De ville hindra folk att ta sig till polisstationen. Som om jag skulle sätta eld på den…. Jag var ju på väg att hämta Sirpatuulis brev.

I övrigt – i morse kom snön. Men den dog innan den nådde marken. Assistenten reagerade inte alls – trots att det var hans första snö.

Nästa övrigt – covid-19 reglementet ser ut att förlängas till 1a mars. Så långhårig jag kommer att bli. Jag har redan slagit det rekord jag hade i hårlängd som vuxen efter 3 månader i västra Tanzania 1993. Annat var det när jag var 15 – hår ner till axlarna. Då gjorde det ont att bli klippt. Ett trauma efter pappas kusin Ivar och hans hårklippningsmaskin som nöps i nacken.

-”Gå och klipp dig !” Var ordern från mamma. Långsam vandring nerför backen till Ivars hus. Ivar med hårklippningsmaskinen. Ivar som luktade snus och kaffe. Sorg när jag satt där i en köksstol och såg håret falla ner på golvet och maskinen nöp min nacke. Idag vore det bra med Ivars maskin. Vaknar varje morgon och ser ut som ugglan Helge med håret på skaft. Men kanske kanske 2a mars öppnar frisörsalongerna igen. Kanske.

Kanske.

Dimman lättar ….

/ Hans Lind / Leave a comment

Tidig gryning. Laglig tid. Passerat utegångsförbudstidsgränsen. Men det är mörkt. Det är minst en timmes sovtid kvar. Men inte. Kommunikationen är tydlig. Jag förstår inte alltid vad assistenten försöker säga men ”snabba flämtningar kombinerat med tätt gnyende” = ”jag måste bajsa! Nu!” Så pass mycket hundspråk kan jag. Så på med de första bästa plaggen. Snabbt. Inte se vad det är för väder. Det problemet tar vi efter akut-bajsandet.

Vi kommer ut.

Det är kallt. Det är dimma. Det är vackert. För 2 sekunder. Sedan har glasögonen immat igen. Assistenten har ett mål. Drar stadigt. Drar snabbt. Jag är i en dimma. Ser assistentens svajande svans. Bra så. I farten kan jag inte avdimma glasögonen. Det är assistentens behov som går i första hand medan vi halvspringer mot första bästa gräsmatta. (Det anstår inte assistenten att bajsa på trottoaren – fint ska det vara. Det ska vara på gräs.) Det tar stopp. Inte för assistenten – för han rusade under den utrangerade julgranen medan jag fastnar i den. I en dimma kan allt hända.

Vi kommer fram, Jag putsar glasögonen. Ser mig omkring. Det är en kall vacker dimma. Den enda människa vi ser är gatsoparen. Han kommer fram ur dimman som om det vore en entré i en deltävling i schlagerfestivalen. Det är vackert. Alla träd ser mjuka och konturlösa ut (kan också bero på att mina glasögon är -1 för svaga). Men det är vackert. Och öde. Och kallt.

På plastgräset vid lekplatsen har det bildats kristaller som förändrar gräsets utseende. Det är det närmaste snö vi har kommit.

Vi kan gå långsamt nu. Behovet är avklarat. Möter de polska byggnadsarbetarna som väntar på att arbetsplatsen ska låsas upp. 5-våningshuset är snart färdigbyggd.

Det blev en kort natt. Jag var uppe mitt i natten – följde Twitter och dramat med Trump som fick sitt konto spärrat och raskt rusade över till POTUS-kontot och fick sina inlägg där raskt raderade. Det är förbannelser om censur- säger han. Sonen Jr gastar ännu mer på sitt konto om att Ayatollah minsann får skriva men inte pappa.

Men pappan har inte koll på vad som händer utanför det ovala rummet. Att han inte skulle vara med på presidentinstallationen av Biden – misstänkte Twitter att det var en uppmaning till de ovårdade fula trumpisterna att attack är möjlig för Trump är inte där – och det tänkte kanske Trump också. Men de ovårdade är ilskna – på allt – på Trump som säger att de är kriminella (fast de tröstar sig snabbt med att han måste vara gisslan och tvingades till att spela in videon där han erkände förlusten). Men de ger sig på de gamla Trump-kompisarna. Lindsey Graham får löpa gatlopp på Washington DC flygplats – och där är korridorerna långa så gatloppen blir långa.

Det som fastnat i tankarna är hur de ovårdade fula klev in i kongressen filmandes det hela. Foton på sig själva utövandes kriminella handlingar. Jag tror att de inte såg brottet – de lydde ju presidenten. Fritt fram. Dokumenterandes fritt frammandet. Vi är trogna makten. Resultat= FBI – varsågod bevis.

Kollisionen mellan ”Vi är presidentens trogna följeslagare. Vi är ostoppbara” och ”Goddag – detta är FBI. Följ med oss!” – torde vara som ett fritt fall från 25e våningen. Jag skulle vilja se foton på de fallna hakorna när FBI ringer på dörren. Men 15 arresterade låter generöst lite. Nog ska de väl hitta fler vandaler….

Dimman har inte lättat. Inte här. Inte där. Men dimman här är vackrare.

Varför gråter Eva?

/ Hans Lind / Leave a comment

Hon kände väl inte Robert Kennedy.

Det är bara några minuter in i den absolut perfekta Almodóvar-filmen Julieta. Nyheten blixtrar till på skärmen. USA kongressen under attack av fula ovårdade idioter. Det är så jag kommer att minnas det – 3 minuter in i Julieta.

Jag kan ha svårt att minnas vad jag åt till lunch igår – eller vad jag egentligen skulle göra i det rum jag precis klivit in i .

Men vad jag gjorde och hur jag satt och var jag satt när en historisk händelse sker – där finns inga minnesluckor. Jag gick i mellanstadiet när Robert Kennedy mördades – in i gymnastiksalen (egentligen ett gymnastikrum för det var inte stort där i B2-skolan i Olkamangi) och där satt vi på bänkar och tittade på tv:n. Och försökte förstå. Eva- skolbespisningstanten – (det luktade alltid väldigt gott i köket) – grät. Jag funderade mycket över varför hon gjorde det. Hon kände väl inte Kennedy? Jag var ett okänsligt barn på den tiden.

En annan stund. En lördagmorgon. Stefan från Sundsvall är på besök. Blev väckt av ett telefonsamtal. Aina från Västerås ringer. Jag sitter på golvet. Smutsgul televerkstelefon med hopklumpad sladd.

– ”Palme har blivit skjuten!”

– ”Men vad bra att han inte dog!” (Jag hade en förkärlek för att tänka positivt på den tiden).

-”Men han dog….”

9/11. Jag sitter på jobbet. Kollegan går förbi alla rum och meddelar samma nyhet. Jag åker hem. Det går inte att sitta kvar på jobbet. Tunnelbanan. 2 tonårsflickor bredvid. En säger;

-”Hörde du att araberna har bombat New York?”

Mannen mittemot. En viktig man bakom sin rosafärgade affärstidning sänker tidningen. Tittar stint på flickorna. Fnyser. Återvänder till sin rosa läsning.

Utöya. Jag har precis bytt kontorsrum i Lima. Nu har jag ett mindre rum. En duva pickar på fönsterkarmen. Bomb i Oslo. spekulationer börjar. Jag letar bland internetsidorna. Twitter är den bästa rapportören. En stund senare Utöya. Börjar följa en twittrare som är där. Som skriver om vad som händer. Som slutar skriva. Det var inte batterierna som tog slut i mobilen.

Kriget mot Portugal. Jag har inte börjat i skolan än. Jag har en kastrull i handen. Ska gå ner till källaren för att hämta potatis. Jag går långsamt nerför trappan. Orolig. Nu ska Sverige hamna i krig med Portugal. Radionyheterna hade ju precis sagt att det var nåt diplomatiskt bråk med Portugal. Då blir det krig. Tänkte jag. Tänkte fel. Jag var ett oroligt barn.

Där kan jag fortsätta. Händelse efter händelse. Jag minns. Stunden. Detaljen. Platsen. Som uppförsbacken med värkande mun i Umeå 1980. Jag har fått 2 visdomständer utdragna på tändläkarhögskolan. Kalle hette eleven och han bände och vred och drog och tänderna satt gjutna. Det gjorde ont. Jag hade munnen full av vaddtussar för att stoppa blödningen. (Vaknade upp ur dvalan på eftermiddagen och konstaterade att jag hade svalt tussen.) Men det är i uppförsbacken på väg mot Ålidhem som jag ser löpsedeln. John Lennon är mördad.

Men vad åt jag till lunch igår?

Ilskan är svår att förstå…..

/ Hans Lind / Leave a comment

Det kan handla om att kvällspromenaden blev kort. Men det regnade kallt. Fast assistenten tyckte att regnrockarna dög. Svårt att veta. Men det blir en sur kväll. Den normala fotvärmarpositionen i sängen uteblir. Istället sover assistenten 7 meter bort vid hissdörren. Jag frågar. Inget svar. Bara sur min.

Jag tröstar mig med Georgia. Det ser hyfsat ut. Men ju längre natten lider – ju bättre blir det. Bye Trump & co. Fnissar mycket åt David Perdue. … Perdue på franska betyder ”förlorat” och ju mer rösterna räknas – ju mer Perdue blir han.

Det ser ut som om de goda .. nåja .. de bättre krafterna vinner. Frid i trettonhelgen. Som inte firas i Belgien. Jo – det finns ett bakverk med massa mandelmassa i – men ingen helgdag.

Det är tredje veckan av ledighet. Det är åratal sedan jag hade en så lång sammanhängande ledighet. Det var på tiden. Det är Tour de Ski och snart blir det skidskytte igen. I övrigt är det regn fast det utlovas snö. Det är också karantäneri för alla hemvändande resenärer. Inte för oss. Vi har inte förflyttat oss mer än 4 kvarter under hela ledigheten. Håller på regelverket. Vill få slut på smittspridandet. (Under tiden blir pistvakterna i Sälen sura för att de inte får vara 13 i ett rum för att kolla på ishockey – i Belgien hade detta lett till 12 x 250 euro i böter + 4000 euro till den som bjöd in – så här finns ingen pistvaktssympati). Funderar på Sverige och skaran av de som känner att deras restriktions…. nåja… rekommendationsbrott var nödvändigt. Inte andras – men deras.

Januari-rean har börjat. Januari-rean lockar inte. Varför stångas med andra realisationerister när det enda jag möjligen kan behöva är en vattenkanna till blommorna? Men i morgon är det ingen sport på TV så en botanisering bland butikerna är inplanerad. Utan assistent.

Assistenten ja. Under gårdagen kom en liten bulldog rusandes mot assistenten. Ägarna skrek i panik. Assistenten lyfte upp bulldoggen och slängde iväg honom. Kast med liten bulldog. Vi gick vidare. Bulldogsägarna ojade glada över bulldoggens överlevnad. Ändå var det ju bara ett bulldogskast på cirka en halvmeter. Bulldog utan koppel. Assistent med koppel.

Kan det uteblivna mordet vara skäl till kvällens surhet?

Jag vet inte.Jag får inget svar på mina frågor.

Men under kvällen blev det Greta. En hel del tårar. Det mesta av stolthet för någon som kämpar. Men också tårstopp tänkandes på att hon egentligen inte vill. Att hon är stursk men skör. Och filmen visar så tydligt hur folk vill gnida sig mot henne men inte lyssna på henne. När hon talar i EU parlamentet så ändrades talarordningen – Juncker pratade efter henne – fast planen var att han skulle tala före. Men hans inlägg om att EU ska se till att reglera toalettspolning hade ju lett till en reaktion från Greta som Juncker inte hade velat få.

Greta var i Bryssel 2019 – assistenten och jag hade tänkt gå med i demonstrationen med 30 000 andra – men på väg dit såg vi organisationen med sex-skandalen i Haiti tåga ditåt med sina gröna flaggor och då vände vi om. Det var inte läge att branda sin organisation. Det var läge att stödja barnen och ungdomarna (som hoppade av iver i tunnelbanan på väg mot demonstrationen). Sedan dess har jag använt den scenen mot organisationen med de gröna flaggorna när de kommer med sina insamlingsbössor på stan. – Varför skulle jag stödja er när ni kidnappar barnens demonstration med era flaggor? Jag får avlånga ansikten till svar.

Under dagen var det Madonna i Päls – Radioföljetongen P1. Den romanen var spännande till en början. Tills huvudpersonen träffade på Madonnan och överförde sin kärlek till tavlan till modellen för tavlan och det blev ju svårare att bli förälskad i en levande person som inte var lika passiv som tavlan och som faktiskt inte blev kär i stirraren. Stirraren som förvandlades till en efterhängsen kardborre.

(Själv har jag blivit kallad kardborre en gång för att jag ringde upp arbetsplatsen dagen efter ett möte med en förtjusning på krogen. 20 år senare fick jag höra att det var min matlagning som var det förföriska med mig. Kände mig som Ria Wägner för en stund)

Saknar kardborreri. Saknar människor. Lever i en Covid-19 isoleringsbubbla.

Håll i hatten!

/ Hans Lind / Leave a comment

Det råder besvikelse. Det lovades snö. Men den kanske kommer på tisdag. Kommer den idag så skulle den blåsa väck. Det regnar horisontellt. Vi behöver köpa ny regnrock till assistenten. Han skakade sönder sin rock idag.

Det är en blöt helg. Det är tre djupa andetag innan vi öppnar ytterdörren och sedan gäller det att bita ihop i kastvindarna.

Allt blåser bort. De enda som kämpar på i gatuhörnen är gatudamerna. Deras verksamhet är förbjuden under Covid-19 tiderna men de utövar motstånd och ställer sig på sina poster. Kikandes runt hörnen för att se när polisbilen kommer. Och de kommer. Varje assistent-vandring ser vi 2-3 polisbilar. Det vaktas.

Och det är väl den enda spänning vi har i vårt liv just nu. Hur många polisbilar ska vi se under vandringen? Kommer snön på tisdag?

Det har snöat i Ardennerna. -”Åk inte dit” säger polisen. Igår räknade de till 14 km av landsväg med bilar parkerade på bägge sidor. Snölängtan. Felparkeringslängtan.

Eller – jo – det finns mer spänning i form av restriktionsbrytarna. Bröllopet med för många gäster där brudgummen som arrangör fick böta 4000 Euro. Och familjen i Waterloo med 10 gäster som slogs med polisen. Eller som mamman i familjen tyckte att polisen borde inte brottat ner henne – ”för hon gav ju en polisman bara en örfil...” Hon fick en bruten näsa som påföljd.

Trots all trots så går Covid-19 siffrorna ner. Några få % varje dag. Men fortfarande över 2000 nysmittade varje dag. Fast det är tyst och stilla och folktomt. I vandringen i Botaniska trädgården igår såg vi 6 människor. Och en skata.

Vi skapade spänning genom att traska runt i labyrinten. Men vi gick inte vilse. Så ospännande var det.

Snart slut på år 2000. Det märkliga året. Det enda som liknar detta är de 2 veckorna av Eyafjallajökul-utbrottet. 2 veckor då. 10 månader nu. Hitintills. Det blir längre.

Det börjar närma sig 4e mars. Det var den dagen år 2020 som var den senaste gången som var en vanlig dag. Sedan dess har det restriktiverats. En märklig tid.

Jag tittar på assistenten. Hur hade detta år varit utan honom? Konstaterar ärligt att assistenten är räddaren i nöden. Utan räddaren hade jag varit rädd att bli lappsjuk. Zoomifierad. Videomötifierad. Tangenttyckare. Tangenttryckare.

Nu gör vi tre vandringar om dagen. Vi sniffar upphetsade redan i hissen. Det luktar Labdoodle på våning 3. Balettdansösen på 3an och jag har en överenskommelse att ta omvägar när vi ser varandra. Vi vinkar och ropar Godmorgon! Goddag! God kväll! Och tar omvägar. Labdoodle och assistent avskyr varandra. Öronen rakt upp. Svansen ännu rakare upp. Studsande gång. Anfallsläge. Men på behörigt avstånd. Aldrig nära. 2 okastrerade hannar går inte ihop.

Jomen lite spänning var det ju att följa historien om Hardy Alandh – Mörtfors-Tarzan. Dokumentär på SVTPlay. Sonens beskrivning av sin far som ständigt svek och som ville att prins Sigvard skulle designa parfymflaskor. Det gjorde han. Men det blev ingen parfym i flaskorna.

Men på tisdag kommer snön. Då blir det spännande. Assistenten har aldrig sett snö.

********

Uppföljning. Saknas spänning så skapar man den. Själv. Med enkla medel. Ut i regnet. Efter 2 kvarter – Fan! Ansiktsmasken är kvar hemma. 250 Euro i böter om jag påtappas avmaskad. Knyter halsduken tätt över ansiktet. Drar upp regnrockshuvan. Det funkar i 10 meter. Sedan kommer vindpusten och sliter bort arrangemanget. Under tiden har jag tappat en handske. Återvänder i spåren – hittar handsken. Bakgator hem för att hämta masken och så ut igen.

Så spännande kan en söndag bli.