Och i talet från EU ambassadören nämndes det 30 åriga kriget som slutade med Westfaliska freden. Som svensk var det en skamstund. Det var ju Sverige som plundrade och härjade och betedde sig allmänt illa i Europa.
Men annars kom jag 30 minuter för tidigt. Trafiken var inte ett helvete. Det flöt. Men den tidiga ankomsten gjorde att jag kunde pumpa EU tjänstemän på varför flera afrikanska stater inte är så pigga på att teckna ekonomiska avtal med EU. Bekymmer för EU men de afrikanska staterna undrar vad de har att vinna på avtal….
Just det. (Jag är fortfarande mitt inne i läsandet om EUs avtal med sina forna kolonier)
Och sen hittade jag en dam från Södra Sudan som arbetar med World Wildlife Foundation. Och vi kunde prata om elefanter versus bönder. Och hon kände till chili-metoden som gör att elefanter inte äter majsskörden. Plantera chili runt majsen. En elefant har nån gång ätit en chilibuske och har genast meddelat alla andra elefanter att vända om när de ser en chilibuske.
Samma sak gör de idag i Uganda för att bergsgorillorna inte ska äta upp bananer. Odlas chili, té och kaffe utanför bananodlingarna så håller sig gorillorna borta.
Och sen fick jag syn på henne som jag röstade på i senaste Europaparlamentsvalet. Soraya Post.
En selfie? Jag har röstat på dig!
-Ja tack.
Och dessutom glad över att hon träffat Martha Karua – den kenyanska politiker jag skulle rösta på om jag fick rösta i Kenya.
Ja just ja. Med damen från Södra Sudan kunde vi skratta åt att hon hade svårt att bli registrerad inför folkomröstningen för självständighet för Södra Sudan – medan jag blev registrerad mot min vilja. Myndigheten påstod att jag var son till en man som är 3 år yngre än jag….
Nu ska Soraya Post till Tanzania – där hon ska få en briefing om det projekt vi driver där …. fler kvinnor och ungdomar in i politiken!
Efter Soraya hörde jag helt plötsligt peruansk spanska pratas. Attack! Och nu ska vi laga peruansk mat tillsammans – för det är mat som förenar peruaner. Och jag har ju flera förpackningar Salsa Huancaina och Aji de Gallina hemma. Så in i det Kenyanska Peru-träsket.
Jag mätte mina klimatavtryck för 2016. Det var klart färre resor än 2015. 2 gånger till Uganda. 2 gånger till Tanzania. 3 gånger till Sverige. Och så några semesterresor – långhelger i Berlin, Barcelona, Paris och Dubai. Och Lissabon. Och 2 resor till Machakos. 75 kilometer enkel resa. Så visst reser jag. För mycket. Men sedan 29 maj 2016 behöver jag lämna Kenya då och då. För att andas. Fritt.
Det susar från en luftkonditionering. Någon pratar tyst i sin mobil. Väldigt tyst. Jag hör inte vad hon säger.
Hemåt. Framme i kväll.
En rysk handbollsspelerska har lämnat sin ryggsäck obevakad.
Söndag. Jag tänkte mig Galerie Lafayette’s matavdelning. Stängd.
Vid bordet bredvid tände damen en tändsticka. Maken fyllde år. Han fick en chokladbakelse. Och en tändsticka.
Och en flytande ö.
Och sprit.
Paris blev kortärmat. Solen gassade.
Tills det var sovdags. Men före det var det ostron och gamla bekanta.
Nej. En Amerikan i Paris var inte vad jag ville se inför en helg i Paris.
Att vakna 0400 på morgonen är aldrig ett nöje. Onöjet försvinner efter 10 minuter när jag trodde att jag skulle duscha kallt. Jag har solvattenvärmare för varmvatten på taket. Det är kolsvart ute. Det regnar. Hur kan då solenergi ge varmt duschvatten?
Försenad? Den ständiga frågan när man flyger med Kenya Airways.
