Kooperativister från 50 länder. 1500 sade de. Och det var det säkert. Det tog 2 dagar för mig att förstå att den palestinska herren och den palestinska damen hade jag träffat tidigare. För 17 månader sedan. I Ramallah. Men kända ansikten bleknar bort i skarorna av folk som trängs framför kaffeserveringen.
Den tystlåtna damen från Puerto Rico blev så glad så hon letade upp mig dagen efter när jag hade berättat att hennes land var det första land där min organisation gav stöd på den amerikanska kontinenten . Hon berättade om hur sparkassorna lyckades fungera efter den orkan som rakade av hela ön. Den orkan som Trump skrönar om.
På avslutningen sitter jag mellan 2 människor som inte känner varandra. Jag inleder samtal med herren till höger som visar sig vara från Oaxaca. Damen till vänster spetsar öronen och kastar sig in i samtalet. Hon är också från Oaxaca.
En sådan här konferens behöver en app där man kan se vilka som är på plats och hur man ska få tag på dom. Men fokus ligger – tyvärr – på talarstolarna. Vilka ska kliva upp där och quiero agradecer a todos y todas para escuchar a mi,,,,
På avslutningen kliver den samlade argentinska kooperativa ledningen upp på scen. 5 herrar. Samtliga med pondus och mage och skrevande ben.
Det är inte dom jag vill träffa på en kooperativ konferens. Det är dom som sitter 2 meter från mig och som jag inte vet vilka de är. Sparkassehjältinnorna. Boendekooperativisten. Dom som dag efter dag gör sitt jobb och sen fortsätter arbeta för kooperativet. De får inga talarstolsplatser men under kafferasterna kliver de upp i talarstolen och ber kamraten ta en bild på dem.
Buenos Aires. Blänkande glas för några. Spegelstål upp mot himlen. Men när klockan blir 20.00 är det dött i spegelstålsdistriktet. Men inte i områdena med spruckna trottoarer. Där står en dam i ett gathörn och säger Vamos! Men jag har hunger efter mat.
Jag får mat. Och en föreläsning om Falun Gong. Den klarar jag av. Jag ska ju ändå vänta på maten. Som är god. Trots föreläsning. Bao med räkor. Mandarinklyckling. Och fortsatt föreläsning. Bao Kitchen heter restaurangen. Som är bra.
I de trasiga trottoarernas land hittar jag en passage. Paseo de Resistencia. Motståndspassagen. De flesta har gett upp motståndet. Utom Andres. Skyltmålaren. Jag vill så gärna köpa något. Men vad ska jag göra med tangoskyltar och toalettsdörrskyltar? Det dansas ingen tango i mitt kök. Utom ibland.
Designa din egen skylt, säger Andres. Och då flödar idéerna. Vi letar igenom Armans instagrambilder. Andres faller för en. Denna! Och vilka flaggor? Vilken bakgrundsfärg?
Tre dagar senare är Arman-skylten klar. Motståndet har fungerat. Tramseri om toadörrar och grillskyltar har ersatts med högkvalitativt motiv.
Då kom dom. Amerikanskorna. Med selfiepinnar. Med panoramatagningar. Med skrik. Cheerleaderwannabees.
Huset med en vattenbärare på taket. Varför? Vem ser statyn från gatan? Ingen. Ett mysterium.
Här finns alltid något runt varje gathörn. Ja- restauranger förstås men också kloster. Museer. Snedgångna människor. Och så…..Peru. Flera peruanska restauranger. Som är bra. Men går man gatorna runt t-banestationen Callao så står de där. Peruanskorna. -”Följ med mig!” 
Prostitution på gatan mitt på dagen. Och i Peru är man arg på de venezolaner som söker asyl. Som om man inte borde veta hur det är att inte klara sig i sitt eget land.
Först var det buffé-japanen. Det vankades frukostbuffé 0700-1100 och sedan lunchbuffé 1200-1400 och sedan eftermiddags te-buffé 1500-1630 och sedan middagsbuffé från 1700-2100 och sedan drink buffé fram till kl 23.00.
(
Det är städer i staden. Det är inte kvarter som kopierar varandra (ursäkta London). Det är inte betongerade gator där den kalla vinden viner (ursäkta Berlin). Det är inte människor som vandrar med en mobiltelefon som rättesnöre (ursäkta Stockholm).
Skådespelet levererar. Det äldre japanska paret – tack gode gud att de fotograferar sin mat – frågar artigt varjag kommer ifrån. De tycker om Sverige. Säger de. Och fortsätter fotografera sin mat.
Sommeliern går förbi. Lyfter flaskan. Häller på en 4a till.
Jag var på väg till Mali Losinj med båt från Rijeka. Jag klev av på fel ö. Unije. Kväll. Båten gick. Jag var ensam turist. Inget hotell. Nästa båt skulle gå om en vecka. Militärförläggning på ön. Inga turister välkomna. Skrämde hon mig med. Den onda Zlata – serbiskan som var gift med pensionerade Arthur – en snäll krumryggad tysk. De tog hand om mig. Jag fick hyra ett rum.
5 dagar och nätter i Paris väntar. Varför alltid Paris?
itsallabouttransparency 