Det var ett himla gnyende framför en stängd dörr i morse. Främlingen som kom med 20.15 planet från Kigali igår sov för länge. Tyckte hunden. Han hade hunnit inspektera gästbadrummet för att lära känna främlingens vanor innan han ställde sig vid dörren och försökte vänligen väcka gästen.

Couchsurfing. Den nyzeeländska uppfinningen. Låna någons soffa gratis. En eller ett par nätter. Och det kan man förstå – att resa från Nya Zeeland till Europa gör att det är ont om pengar när flygbiljetten är betald. Eller så var det en amerikan som grundade sajten. I vilket fall så var det långväga resenärer som behöver någonstans att bo. Gratis. Fast de flesta brukar laga en middag och diska. (Fast hon från Malta krossade porslin när hon diskade och grälade sedan argt på sin pojkvän).

Jag har tagit emot främlingar sedan 2006 – Addis Ababa. Den första gästen var  en litauiska. Hon klättrade upp i vattentornet i trädgården – för vart hon än kom så skulle hon inleda med att klättra upp på den högsta punkten. Hon hade med sig vodka och rökt korv.

Nästa gäst från USA sade jag nej till. Han ville samla 50 personer i min trädgård för att healing-dansa för världsfreden. Det hade nog lett till ett smärre krig i mitt grannskap. Nästa förfrågan handlade inte om att bo hos mig – utan damen från USA ville att jag skulle möta henne på flygplatsen och ta hand om hennes dykarutrustning mendan hon flög vidare. Jag sade nej. Hon blev arg.

I Lima hade jag en fantastisk kokerska med man på besök. Hon var USAs representant i SlowFood-rörelsen.  En fransman höll på att försvinna på en bergsvandring, blev rånad men lyckades ta sig till Lima. Han var en som gillade långpromenader. Så långt har jag aldrig gått. Tidigare.

Här i Nairobi kom en cyklande tysk förbi. Han skulle cykla från Kairo till Kapstaden. Efter två månader var han framme i Nairobi. Han hatade Afrika. Sedermera hörde jag att han slutade cykla i Zambia och tog busssen i stället.

Det vitryska paret kom liftandes från Kampala. Där hade de blivit rånade på kamera och gympaskor. De stekte potatisplättar med sur grädde. Och det var riktigt gott.

Världens bästa mexikanska var ett energiknippe som stannade i två omgångar. Hon skickade en t-shirt från Mexico som julklapp. Paketet kom fram i mars.

Mannen och kvinnan från Valencia var de mest avslappnade främlingarna. De uppehöll sig mest i trädgården lekandes med hunden.  De två doktorskorna från Barcelona som hade volontärarbetat på ett landsbygdssjukhus lagade mat mest hela tiden. God mat.

De schweiziska journalisterna kom från krigets Congo och skulle till krigets södra Sudan. De klarade sig.

Främlingar har kommit och gått. Världen har knackat på. Alla har lagat mat från sina hemländer – utom den tyske cyklisten. Om du inte kan besöka alla världens länder – se då till att de besöker dig. Inte en stund har jag ångrat främlingars dörrknackande. Tvärtom.