Jag kommer att sakna denna utsikt.
6 månader kvar i Kenya (det land jag bott längst tid i förutom Sverige). 6 månader för att fundera och resonera om vilket land som blir det nästa jag ska bo i. Det är lång tid kvar. 6 månader.
Hembiträdet däremot berättade denna morgon att hon har en vecka på sig att hitta en ny bostad. Det ska byggas en motorväg där hon bor. 2000 familjer drabbas. Hon är en av dom. Hennes hyrda hus har dock inte rivits. Ännu.
-“Trivs du i Kenya?” är den mest svårbesvarade fråga jag avskyr att få. Den går inte att svara på. Det är precis som -“Trivs du i Sverige?” Kenya är precis som Sverige. Det finns saker och ting att trivas med och saker och ting att otrivas med.
Det otrivsamma gjorde sig synligt i morse. Trafiken. En bil kör om en annan bil som kör om en tredje bil. Mötande trafik. Tre bilar i bredd. Går det så går det -mentalitet. Det gick tack vare att jag tvärbromsade. Jag kommer inte att sakna trafiken i Kenya. Eller det som sker i trafiken.
För andra började dagen med att bli rånad (nu skedde detta 16,3 km från mitt jobb – så ingen akut oro) Men detta är vardagsmat. Tredje bussrånet i Nairobi på 10 dagar. Mitt i morgonrusningen.
Nog med gnäll.
Det trivsamma;
Det gröna. Det växer. Det frodas. Det skjuter upp rosor ur busken varje vecka. Avocadoträdet dignar.
Det varma. (inte vädret – det är iskallt nu). Men det mänskligt varma. De hummande samtalen. De grova skratten. De nyfikna leendena.
Ostdisken på Carrefour.
Jag har börjat förbereda Arman på en flytt. Det blir inte lätt. Nattvakten hade ett förslag
– “Ta med mig så jag kan fortsätta ta hand om Arman!” Nog med förslag. Omöjligt förslag.