Ya no caen las migas del mesa del rico…

Save the Children publicó esta semana un nuevo informe que demuestra que en los últimos 20 años los niños y niñas en situación de pobreza se enfrentan a los mayores niveles de desigualdad. Esta situación está afectando dramáticamente su salud, la educación y la supervivencia – el aumento de sus posibilidades de padecer enfermedades, su salud mental, retraso en el crecimiento físico y el abandono escolar.

Y al Perú no le va bien. Pero, primero una buena noticia: entre 1990 y 2012, por primera vez desde que las tendencias globales de pobreza comenzaron a ser monitoreadas, el número de personas en pobreza extrema se redujo de casi 2 mil millones de personas a menos de 1,3 millones de personas. Si los datos preliminares se confirman, se habría logrado cumplir una de las Metas del Milenio – reducir a la mitad la proporción de personas que viven con menos de 1,25 dólares al día – antes de la fecha límite de 2015. Otra noticia positiva es que la mortalidad infantil también está cayendo. En 2011 la mortalidad de niños menores de 5 años se situó en 6,9 millones, frente a los 12 millones que se registraban en 1990.

Sin embargo, y ahora viene la mala noticia, es que el progreso económico mundial esconde disparidades. Cuando los promedios nacionales de reducción de la pobreza, el hambre, la mortalidad infantil o la educación se desagregan entre ricos y pobres, zonas urbanas y zonas rurales, o por grupo étnico o de género, se observa que algunos individuos y grupos se están quedando muy por detrás. El progreso no está llegando a todos. En el reporte “Nacer Iguales”, Save the Children muestra que el mundo necesita hacer frente a la desigualdad si queremos que el desarrollo llegue de manera equitativa a todos y todas.

Actualmente, el mundo se enfrasca en discusiones sobre el desarrollo y por ello estamos en el momento oportuno para que los líderes aprovechen el crecimiento sostenido de la mayoría de países de renta media para hacer el progreso sea para todos, y especialmente para niños y niñas.

En 1990, la gran mayoría – 93% – de las personas en situación de pobreza en el mundo vivía en países de bajos ingresos. Hoy en día, a pesar del hecho de que las desigualdades entre países siguen siendo altas, más del 70% de las personas más pobres del mundo – hasta mil millones – vive en países de ingresos medios.

El desafío en estos países no es sólo la reducción de un alto nivel de pobreza, sino también enfrentar la pobreza relativa y las brechas entre ricos y pobres. Es sorprendente que las personas más ricas continúen disfrutando de una rápida acumulación de riqueza, ya que el efecto consiguiente es que se incrementen los grandes abismos entre ricos y pobres.

En el informe “Nacer Iguales” se ha revelado que, en los 32 países estudiados, los ingresos de una familia rica son 35 veces mayores a los de una familia en situación de pobreza. Y para el caso específico de Perú, los ingresos de las familias donde viven los niños en situación de pobreza son 66 veces menores a las familias ricas. Las brechas entre los niños pobres y más ricos son considerablemente mayores que las diferencias entre los adultos, lo que sugiere que los niños experimentan mayores desigualdades.

Los países de la muestra con la mayor desigualdad entre los ingresos efectivos a disposición de los niños ricos y más pobres son Bolivia (donde los más ricos de los niños viven en hogares con ingresos de la asombrosa cifra de 222 veces superiores a las de los más pobres), Colombia (161 veces), Haití (142 veces), Guatemala (142 veces), Namibia (72 veces) y Perú (66 veces).

Y lo más preocupante es que las diferencias van en aumento. Desde la década de 1990, en los 32 países estudiados, la brecha entre los niños ricos y más pobres ha crecido un 35%. Además de la riqueza, las desigualdades grupales, las que van desde la raza, la etnia, el género o la región, tienen efectos dramáticos en la vida de los niños. Es revelador saber que en el Perú, el porcentaje de personas indígenas que completan la educación secundaria es sólo una quinta parte de la población blanca.

A pesar de esta realidad, en América Latina se pueden rescatar experiencias exitosas para reducir las desigualdades entre ricos y pobres. Brasil, por ejemplo, ha demostrado la importancia de la voluntad política de crear el cambio y la reducción de la desigualdad. Las políticas sociales brasileñas – que van desde programas de transferencias en efectivo, como Bolsa Familia, a la salud y la educación – han sido una herramienta fundamental para reducir las grandes desigualdades.

Los hallazgos de este informe demuestran que hay un amplio margen para la mejora y la igualdad de oportunidades. Desde el aumento del gasto social, para avanzar hacia el acceso universal a los servicios básicos, las políticas de salario mínimo o las estrategias de desarrollo regional. Los países tienen un amplio menú de opciones de políticas públicas para reducir la desigualdad, y así llegar a la meta de erradicar la pobreza.

Los niños son los más afectados por la creciente brecha entre los que tienen y los que no. Por ello, la desigualdad debe ser enfrentada para que todos los niños tengan la oportunidad de sobrevivir y prosperar, y se benefician de los enormes progresos que se han realizado a nivel mundial. Un mundo más igual en los próximos mejora las posibilidades de cada niño que tenga las mismas oportunidades de sobrevivir y prosperar.

Helvetes jävla underbara Lima

Allt händer på två dagar. 3 händelser som inte verkar hänga ihop, men som gör det. Definitivt. Det började för 2 år sedan. Susana Villaran från en vänster koalition valdes till borgmästare över 8 miljonersstaden Lima. Hon skulle ordna upp staden. Utveckling byggs inte bara av betong, sade hon. Den förre borgmästaren byggde och byggde men redovisade inte hur pengarna användes. Han valde att låta International Organisation of Migration utföra byggkontrakt – och dom kommer inte de statliga revisorerna åt. Villaran lovade granska förre borgmästarens finanser. Där började problemet. Hon lovade också att ordna upp trafiken i Lima. Ett stort antal bussföretagare kör sina rutter, inget är samordnat, bussarna speedar för att komma först till en hållplats. Kollisioner. Långa körpass. Bryter mot trafikregler. Kör hejvilt.
Där kom nästa problem för Villaran.
Sedan tog hon tag i den kaotiska grossist grönsaksmarknaden La Parada. En stängning och en flytt till en organiserad marknad med bättre hygien och ordning.
Där kom nästa problem.
Bakom kaostrafiken och bakom kaosmarknaden finns maffiagäng. Försäljarna betalar, producenterna måste gå via maffiagängen för att kunna sälja på marknaden.
Tidigare borgmästare har låtit dessa gäng härja fritt.
Inte Villaran.
Så självklart kommer allt på en gång.
1. Namninsamlingar för att kräva omval – och med hjälp av “skriv på så får du ett paket kex!” och med hjälp av maffiagängen så har de lyckats få ihop 400 000 underskrifter ( plus ett antal underskrifter från döda, utflyttade, icke Lima bor också….) så 2013 blir det av allt att döma ett val omkring fortsatt förtroende eller inte för borgmästarinnan.
2. Transportmaffian strejkar. Men lyckas bara få med sig cirka 10 % av transportisterna. De verkar inte komma långt.
3. LaParada maffian mobiliserar och igår small det till. När vägarna in till marknaden skulle blockeras av polisen, bröt vandalismen ut. 2 döda. 41 skadade. Kaos. Plundring. Bilar i brand.

Dessa händelser hänger ihop.
Någon vill inte förlora sin makt. Någon vill inte förlora sina svarta inkomster.
Ledarinnan för La Parada – Margarita Valladolid – är också aktiv fujimorist. Hon deltar i sammankomster ordande av fujimorister i kongressen.

Nu väntar Lima på vad som kommer härnäst. La Parada ska stängas. Maffian där vill inte tappa sin kontroll.
Busstrafiken ska samordnas. Maffian där vill inte tappa sin kontroll.
Borgmästarinnan säger att hon inte ger upp.
Just därför är Lima fortfarande underbar.
Trots kaosälskarna.

20121026-113617.jpg

Mer fråga om sura, buttra gubbar med skånsk dialekt

Sverigedemokraterna ska inte bestå av “arga, unga män” säger Jimmie Åkesson. Partiet ska istället kännetecknas av “vinnare, trygghet och tradition”.
Det är fel redan från början.
Sverigedemokraterna har aldrig bestått av “arga, unga män”. Partiet har byggts upp av sura, buttra gubbar med skånsk dialekt.
Men Jimmie Åkesson ber de där buttra rättshaveristerna dra…. Så vilka blir kvar?
Trygga traditionella vinnare?
Låter som en reklamslogan för Lundsbergs internatskola. Eller för det där klädmärket som tillverkar täckjackor med små rutor i mörkgrönt.

Analysdags:

Vi börjar med trygg.
Trygg är den som är nöjd med tillvaron.
Sverigedemokraterna har aldrig visat sig nöjda med någonting annat än Aftonbladets internetbaserade opinionsundersökningar.
Vinnare. Att vinna 612 mandat i fullmäktigevalen är att vinna. Men att förlora 81 av dessa mandat för att ledamöter hoppar av och ytterligare 41 mandat för att inte ha ledamöter – är inte något som kännetecknar en vinnare. Tvärtom.
Tradition. hmmmm.. partiet grundades 1988. Det är inte tradition. Det är en 24-åring. En 24-åring som går runt och påstår sig ha tradition är mer lillgammal och halvknäpp.

20121025-111550.jpg

Efter Lundsberg?

Äldre elever som “skolar in” yngre med pennalistiska metoder. Yngre elever som kallas “tarmar” och ska lyda de äldre eleverna. Övergrepp. Hot. Vardag för tonåringar som går på internatskola.
Men sedan?
När eleverna lämnat skolan och möts igen i vardagen? På ett jobb? Hur påverkas arbetsrelationer – myndighetsutövande – av den historia man bär med sig från Lundsbergstiden?
Lundsberg som på sin hemsida skriver “en totalupplevelse som skiljer sig från den traditionella skolvärldens.”.
Jo. Förvisso.

20121020-115149.jpg

Husen som kämpar emot

Vandring. En till restaurang som välkomnar hundar. La Carrochita. Ägaren säger att en svenska arbetar i kafeet bredvid. Sedan tillägger han “minä rakastan sinua”. Helt så där plötsligt.

image

Gamar. Det kryllar av gamar på de gamla hustaken.

image

Fula gamar.
De gamla husen börjar bli nya. En del gamla hus kämpar emot. De vill inte bli nya.

image

Madrid

Det var 2 veckor sedan. Men muttrandet sitter kvar.

image

“Du är min första kund och ändå är det sen eftermiddag” säger frisören och klipper så dåligt så jag får reparationsklippa 2 dagar senare. Jag förstår varför hon har så få kunder. “Jag var administratör på ett byggbolag och sedan kom krisen” säger taxichauffören och vill inte alls köra taxi.

image

Och 2.40 euro för en liten öl. Madrid är inte vad det brukade vara. Nu är det inte bara servitörerna på Cafe Gijon som är sura.

image

Kyrkklockor är kulturhistoria – i alla fall 42 år

Staffan Danielsson – centerpartiet – vill inte tillåta reklam och propaganda i luften. Därför nej till böneutrop från moskéer. Han klagar också över kyrkklockors klang, men den är ju historisk tycker han så då kan man ju stå ut med det.
Kyrkklockor har använts sedan cirka 580 e Kr och böneutrop sedan 622 e kr.
Så självklart – de där 42 åren är ju rejält med historisk skillnad. I alla fall för en Staffan Danielsson.

Staffan Danielsson undrar vidare om man verkligen ska tillåta reklam och propaganda via luften. Staffan Danielsson har aldrig hört en glassbil.

20121019-135641.jpg

Fujisorry

Nu är dom i farten igen. Fujimoristerna. Knappt hade de misslyckats med ett foto – photoshoppat – som visade ex-presidentens “döende” och det ledde till ett bakslag. Twitter fylldes med “döende” hundar, nallebjörnar, skådespelare och bakfylla människor under #fujimoring.

Och så kommer nästa drag. En amatörmålning av Fujimori. En ung Fujimori. Piggare än på döende-fotot. Och med en text….. “Jag ber om ursäkt för det jag inte hann göra och för det jag tvingades till att göra”.
En ursäkt som en hustrumisshandlare skulle kunna åstadkomma.
“Det är inte jag. Det är omständigheterna.”
Raskt på Twitter kom #fujisorry
Inlägg efter inlägg skojade med Fujimoris “ursäkt”.
“Jag ber om ursäkt för de orgasmer jag inte gav dig och om ursäkt för de orgasmer jag fick fast jag inte ville.”
Fujimoristerna lär sig inte. De underskattar folk.
Men hur ska de kunna ha lärt sig? Under hans styre så betalades media för vad de publicerade. Rubrikerna kom från Fujimoris gäng. Motstånd skrämdes.
Men det var då.
Nu är inte folk rädda för Fujimori längre.

20121018-153327.jpg

Rigoletto _ när Tripadvisor inte luras

Det blir ofta väldigt fel på Tripadvisor. Ett tag var Limas bästa restaurang = Burrito Bar. En i och för sig prydlig liten sylta men väldigt populär bland backpackers som blev mätta för en billig penning med tortillawraps fyllda av ris och bönor och en smula kyckling. Sedan tog Saqra över = nära till massturisthotellen i Miraflores och med en amerikaniserad perumeny. Gott men hemtamt.

image

Länge tvekade jag om Rigoletto. En italiensk krog som verkade alldeles för populär för att vara sann. Men en dag gick vi förbi. Långpromenad med Arman. 4 bord på gården mot gatan. Fråga: hund? Svar: javisst!

image

Och Arman fick vatten innan vi fick vin. Perfekt. Och maten? Svar: perfekt!