¡Acabar con la pobreza extrema en nuestra generación!

TeixeiraPatricia-EspinosaMaria-Angela-HolguinAlonso
Miembros de Latino America en el Grupo de Alto Nivel

Suena imposible. Impensable. Un mundo libre de pobreza extrema. Un mundo en el cual ningún niño nace para morir inmediatamente. Un mundo en donde ningún niño se va a dormir con hambre, en donde cada niño lleva una vida libre de violencia y abuso, tiene acceso a una atención de calidad de salud y nutrición y además aprende en la escuela. Ésta ha sido durante mucho tiempo la visión de Save the Children, sin embargo también puede ser una visión global compartida, y para el año 2030 tal vez, incluso, una realidad.

Un panel de líderes mundiales entregó recientemente sus recomendaciones sobre el futuro en el ámbito del desarrollo sostenible a nivel mundial, al Secretario General de la ONU. Este panel también cree que esta visión pueda ser nuestra realidad.

El Grupo de Alto Nivel de la ONU, presidido por los presidentes de Indonesia y Liberia y el Primer Ministro británico, parecían listos para tomar un camino prudente. Se habló inicialmente de que hoy el mundo es un lugar muy diferente al del año 2000, cuando los gobiernos acordaron reducir a la mitad la pobreza y asegurar que cada niño y niña pudiera ir a la escuela. Abordar la desigualdad es un tema demasiado político, decían algunos. Muchos temen que pensar que vamos a eliminar el trabajo infantil y la mortalidad materna no es algo realista.

En un momento de debilidad en el tema de cooperación internacional, estas expresiones hicieron que muchos de nosotros dentro de la sociedad civil nos preocupáramos de que el Panel no tuviera suficiente fuerza y entregaría un informe débil y poco ambicioso que dejaría de inspirar a los gobiernos, la sociedad civil, el sector privado – y a todos nosotros – con respecto a las medidas necesarias para poner fin a la pobreza extrema.

Pero lo han hecho. El Panel ha emitido un informe en el cual logra un buen equilibrio entre la ambición y el pragmatismo; un informe que ofrece un contenido completo mostrando que podemos ser la generación que acaba con la pobreza extrema, el hambre y las muertes infantiles prevenibles, y así poner el mundo en un camino de desarrollo más equitativo y sostenible.

Este éxito se debe en gran parte a la composición y el compromiso del propio Panel. Han utilizado su aprendizaje de las lecciones de su propia experiencia en el trabajo de desarrollo y de la crisis económica europea: los representantes de África y Asia lucharon duro para asegurar hacer un énfasis en la distribución de los beneficios del crecimiento, la reducción de las desigualdades y la transformación de las economías para ayudar a sacar a sus pueblos de la pobreza.

Los latinoamericanos en el panel, representando grandes economías emergentes, aseguraron un marco verdaderamente universal, con responsabilidades para todas las naciones para ofrecer un futuro más sostenible y más limpio para todos.

Todos en el panel promovieron un enfoque crítico en el desarrollo humano – la salud, la educación, la nutrición, el agua – fundamentos de nuestro bienestar individual y el de las sociedades y economías enteras.

Save the Children está especialmente satisfecho de ver al Panel proponer metas mundiales para poner fin a la pobreza extrema de ingresos, terminar con la mortalidad infantil y materna evitable, erradicar el hambre, erradicar la violencia contra las mujeres y los niños y asegurar que la gobernanza sea más abierta, transparente y responsable.

También el informe deja claro que para que el progreso sea equitativo se tienen que monitorear diferentes grupos sociales con diferentes ingresos- y que se llegará a cumplir un objetivo el día cuando todos estos diferentes grupos hayan sentido los beneficios.
Las desigualdades que se sufre a causa del género, la edad, la discapacidad, el lugar donde se vive o los ingresos con los que se cuenta, son la principal amenaza para el progreso de desarrollo – los niños de los hogares más pobres están casi 3 veces más en riesgo de sufrir desnutrición que los niños de los hogares más ricos. En algunos casos, la desigualdad es una cuestión de vida o muerte. En Nigeria, por ejemplo, los niños más pobres tienen el doble de riesgo de morir por causas prevenibles que los niños más ricos. Esto es una situación inaceptable y felicitamos el Panel para atacar tales desigualdades.

Sin embargo, el informe no es tan fuerte como nos hubiera gustado en algunas áreas. Hubiéramos querido ver un énfasis mucho más claro sobre la prestación de servicios universales, especialmente la cobertura de salud universal y accesible para garantizar que todos los niños tendrán acceso a los sistemas de protección social integral. Queríamos ver un objetivo de reducir de manera explícita la desigualdad de ingresos y un mayor énfasis en la reducción del riesgo y la preparación ante desastres, algo que tan crítico en la cara de los afectados por desastres relacionados con el clima, que afectan desproporcionadamente a los que ya viven en la pobreza.

No obstante, instamos a los gobiernos a prestar atención a estas propuestas ambiciosas, ya que deliberan los futuros objetivos del desarrollo global, a partir de un evento especial en la ONU en septiembre.

Hay mucho por debatir sobre los detalles, pero es importante que el Panel haya entregado una visión que pueda ser dirigida a todos los gobiernos del mundo. Es hora de que escuchen.

Con menos de 1.000 días hasta que el actual conjunto de objetivos de desarrollo (los Objetivos de Desarrollo del Milenio, ODM) expire en el 2015, los gobiernos deben decidirse sobre las metas que nos guiarán a todos al 2030. Tienen el informe del Panel, tienen recomendaciones de la sociedad civil, y lo más importante – tienen las voces de sus ciudadanos que los guíen.

Nu är det full fart på Peru…alternativt Peka ut en lycklig fånge!

Full fartInte en endaste dag är tråkig i den peruanska politiken. Adjö såpoperor. Verkligheten är så mycket mer full av intriger, vändningar, överraskningar och förfärelser än i såporna.

Först skulle borgmästarinnan Villaran kickas. Ett gäng politiska motståndare gav sig ut med pastapåsar och kexpaket for att samla namnunderskrifter. Efter en hel del vändor fram och tillbaka med underskrifter från döda, från avflyttade och från icke existerande människor mitt ibland alla som hederligt skrev på – så fick de ihop 400 000 underskrifter vilket krävdes för att få igång en folkomröstning om borgmästarinnans vara eller icke vara.

De ledde med 30% de som ville bli av med henne…. men med alla omöjliga klantigheter som möjliggjordes så förlorade de med 2%. Borgmästarinnan sitter kvar. De som förlorade ursäktar sig med att de ville bara att hon skulle skärpa till sig. Surt sade räven o s v …

Istället är det full fart på spekulationer om att nuvarande presidentens hustru ska kandidera till presidentposten 2016. Detta är förbjudet i konstitutionen- och hon har sagt att hon inte ska kandidera, men det spelar ingen roll; debatten handlar ändå om hennes kandidatur. Som hon alltså inte finns. Men som finns i alla fall i debatten.

Och förre presidenten Toledo har köpt hus. Men det är inte han som har köpt huset utan svärmor som först enligt Toledo var väldigt rik, men sedan har lånat pengar – av sin egen firma- som hon startade för att låna pengar från men som inte hade pengar så firman fick pengar av ett banklån som sedan inte fanns så en rik vän lånade ut pengarna istället. Det har varit en rundgång av information och varför svärmor skulle köpa hus i Peru när hon bor i Belgien och är 85 år är märkligt.

Och förre presidentkandidaten Keiko Fujimori går på om att pappa Alberto ska benådas från sitt 25års fängelsestraff. Besviket har hon tvingats konstatera att han inte är döende av cancer (!) – vilket var kravet för benådande. Istället försöker han och familjen få det till att hans depression p g a fängelsestraff vore skäl för benådning.
Men – peka ut en lycklig fånge någon, tack!

Värld utan våld?

Panama i 2 dagar. 135 människor i ett rum. 2015 tar millenniemålen för en bättre värld slut. Vad ska komma därefter? Kan världen enas om nya utvecklingsmål?
2 dagar om våld. De nuvarande millenniemålen missade våld. Barn skrivs in i en skola. Bra så långt, antalet barn utan utbildning har minskat. Men lär sig barnet något av en lärare som hanterar klassrummet med pekpinnevåld?
Lär sig flickan som blir utsatt för sexuellt våld på väg till skolan – eller i skolan – något?
I Latinamerika är vanligaste dödsorsaken för unga killar 15-24 år ….. våld.

Så 2 dagars diskussion. Och förhoppningsvis modiga mål som resultat.

2012 in review

The WordPress.com stats helper monkeys prepared a 2012 annual report for this blog.

Here’s an excerpt:

The new Boeing 787 Dreamliner can carry about 250 passengers. This blog was viewed about 1,500 times in 2012. If it were a Dreamliner, it would take about 6 trips to carry that many people.

Click here to see the complete report.

Det är nu det börjar bli riktigt roligt i Peru…

Fast egentligen är det tragiskt. En kampanj om en sittande borgmästares vara kvar eller inte. I Peru finns möjlighet att genom namninsamlingar kunna avsätta borgmästare och kommunstyrelser – eller rättare skrivet, genom namninsamlingar kräva förtroendeomröstning. I fallet med staden Lima behövdes 400 000 namnunderskrifter och eftersom döda och utflyttade skrev under så fick kampanjen de underskrifter som behövdes. Evangeliska sekter mobiliserade för att de inte gillade borgmästarinnans “En stad för alla” politik (läs; även LGBT har rättigheter). Maffian bakom stadens trafikkaos (240 000 taxin i en stad på 8 miljoner invånare – innebär att taxi är billigt, men omständligt och blockerar trafiken, då taxameter inte används och varje kund förhandlar i en halv minut med taxichauffören medans trafiken bakom bromsas upp. Allt detta började under presidentdiktatorn Fujimoris tid när han sparkade 1000tals statsanställda,och släppte loss regleringar om import av begagnade bilar och taxitillstånd. Så fick du sparken – kör taxi!)… alltså maffian som reglerar minibussar – vill fortsätta styra enligt djungelns lag och det vill borgmästarinnan stoppa. Så även de började samla namn. Likaså maffian bakom en oreglerad grönsaksmarknad i centrala Lima. En marknad som nu borgmästarinnan har stängt för att handeln ska fungera från en modern, kontrollerad marknad i stället.
Och slutligen – bakom hela kampanjen står partiet som innehade förra borgmästarposten – Luis Castañedas Solidaridad Nacional. Han misslyckades totalt i presidentvalet, eftersom han knappast var känd utanför huvudstaden. Han hade hög popularitet under sitt mandat. Mannen som byggde och byggde. Invigde byggen stup i kvarten. Men alltmer uppenbart var att byggen kostade mer än budgeterat. En central busslinje – Metropolitano – skulle invigas 2005, men invigdes 2010 och kostade nästan dubbelt så mycket som beräknat. Den nerbrunna stadsteatern byggdes upp – dyrare än planerat och invigdes- fast den inte var färdigbyggd. Den allra största skandalen under hans borgmästeri var blufföretaget Comunicore som staden betalade pengar till – för at hantera en skuld som staden hade (!) inte till Comunicore utan till ett annat företag. Och de pengarna försvann. Borgmästarens parti delade lokaler med Comunicore, men säger att något samband inte finns…
Byggen målades i partiets färg gult – (men hallå det är ju kommunens färg, sade de) – byggen döptes efter partiets namn (men hallå partiet heter ju inte Solidariska Trappan eller Solidariska Sjukhuset, svarade de…).
När den nya borgmästarinnan började rota i den tidigares affärer, startade kampanjen för att avsätta henne.
Trots att den förre borgmästaren när han förlorade i presidentvalet, skrev på Twitter att han respekterade folkets vilja. Det tycks han nu ha glömt.

Så nu rasar en strid i Lima mellan de som vill avsätta och de som vill att borgmästarinnan ska sitta mandatperioden ut. Och det är nu som det roliga – eller sorgsna – börjar. De som vill behålla borgmästarinnan har f d president Lulas spindoctor som stöd. Han är argentinsk brasilianare – Luis Favre – och då rasar Solidarid Nacional och säger att de borde ju anlita peruaner! Och själva hade de en venezulansk konsult i valet 2011.
Det är nu som de som vill avsätta borgmästarinnan kräver att de andra ska redovisa sina inkomster – vilket de själva inte har gjort fast de har kampanjat i över ett år.

20130107-125032.jpg

Under en benjaminfikus

Nej, jag ligger inte på ett golv. Benjaminfikusen är 20 meter. Minst.
Barranco – Lima – Peru. Julhelg.
Gatan är fylld av nya presenter.
Barn fick rosa cyklar (flickorna) och hundvalpar (flickorna). Pojkarna fick oranga och illgula gympaskor. Pojkarna sitter på strandkanten och tittar på sina skor. Flickorna springer illskrikandes efter valparna. Valparna springer förskräckta iväg. Flickorna cyklar omkull. Illskriker.
De övergödda papporna har fått träningskläder. De springer försiktigt. Det ligger ju omkullcyklade flickor på gatan.
Det är ett spektakel.
50 meter längre ner finns havet. Bilköer för att komma dit.
Bilköer för att komma därifrån.
Under benjaminfikusträdet är det lugnt.
Julfrid.

20121226-153324.jpg

Montevideo

Det är något retro över staden. Inte vägen från flygplatsen till centrum. Det är rena modernitetspropagandan. Det är rent. Det är upplyst. Det är modernt. Det är en gåva i form av en skinande blank bugande staty. Vit. Sydkoreagåva.
Det är när man öppnar en dörr som retrot dyker upp.
Toaletten. Var spolar man? Letar på stolen. Hittar knappen – högt upp på väggen. Toalettdörren. Två lås. Säkert. Här kan man vara säker på att ingen kommer in medan man letar efter spolknappen.
Lunch. Stabilt för 90 kronor. En rejäl kalvstek med potatismos och apelsinflan till efterrätt. Rustikt. Retro.
Middag. Letar. Allt är stängt. Plastpåsar virvlar runt. Tomma bussar skriker med sina bromsar. Vandrar.
Inget. Och så. Porten bredvid hotellet. Danube.
Sardiner, tomat, oliver, lök, olivolja. Himmelrike.
image

Puking on peruvian political “debate”

Almost 4 years in Peru. I do appreciate the sunday columns in La Republica. I did appreciate Rosa Maria Palacios tv program Tribuna Abierta. But I puke on the rest. Media is thrown a bone and they run like the dogs at the Parque de Faro in Miraflores. Wildly chasing the bone, not having in mind w h o did throw the bone and why. Just running, chasing the bone and then chewing the bone on and on again while the one who did throw the bone smiles happily.
Some examples:
1. the First Lady flies to Brasil together with representatives from Ministries of Women and Social Inclusion. She is there to met the president and relevant ministries for sharing experience and discussing collaboration. A normal day at work it seems. But no. She was using the presidential plane without being on the by the congress approved list of passengers…. No questions on what the results of the travel was. No! She used the presidential plane!
2. Ambassador Lynch – well now ex-ambassador Lynch – in Argentina had protests from the Sendero Luminoso political wing Movadef outside his embassy, walls painted with anti presidential slogans. So Lynch decides to meet a delegation of the protesters. Media does not ask w h a t he told the Movadef. Oh no! Its the meeting! He met them! No one asks if he actually told them to piss off and keep their protests elsewhere. No. He met them!
3. Minister of Foreign Affairs Roncanciglio was 2008 in a graduate meeting in his former school. On the Facebook of a guy linked to Sendero Luminoso a photo appears where this guy is siting at a table 2 meters from Roncanciglio. No one asks if they shook hands, if they greeted, if they talked with each other, if they exchanged business cards. Oh no! He was on the photo!
And so it can go on.
So of course. Here I am. Following the criteria of media like Peru21 I am hereby a member of the UK brittish family – but i guess they would think its KimJongIl in the photo so of course I’m a stalinist now.
The government is not attacked with constructive criticism – the attacks are in form of bones thrown to dogs. Attacks that takes the focus away from politics and leads the debate into ” Who travelled!!!! (Not why they travelled) Who met!!!! (not why they met and the outcome of the meeting) Who is in the same photo!! (absolutely ridiculous!)

20121108-115012.jpg

Mexico

_Han har inte tagit över än, Peña, säger taxichauffören. Han säger att PRI partiet fortfarande är densamma men att Mexico har förändrats. Därför har han hopp.
Till Zona Rosa. Förfallet tilltar. Det investeras inte i fastigheterna eller på gatuskötseln.
_Borgmästaren vågade inte reta upp gaycommunityn, säger taxichauffören. Men det är väl inte de som bordelliserar Zona Rosa? undrar jag. Och ingen av oss vet svaret.
Så det är bara att se sig för var man sätter fötterna för att inte ramla ner i en grop.

image

Iväg

På ett plan till Mexico city. Den gamla hemstaden. Men renare nu än då.
Om en vecka mot söder. Montevideo. Den stora

image

småstaden.
Om 2 veckor Stockholm. Staden som ska göra mig ärbar.