En överraskande fråga. En organisation som jag hört talas om. Som gör ett gott jobb. Som når ut till miljoner människor. Jorden runt. Men inom ett område som jag inte arbetat i. Vad skulle jag göra för nytta i den styrelsen? Jag ställer frågan. Jag får svaret. -“Du är svensk..”.

Som om det skulle vara en merit. Det är mer ett passinnehav. Så vad handlar detta om? Jo – follow the money. Det är populärt att vara svensk i biståndsvärlden. Sverige är ett av de få länder som håller den internationella solidariteten högt. Drar inte ner på biståndet. Det görs det däremot i den tillfrågande organisationens hemland. Biståndet dras ner från 0,7% till 0,5%. Biståndsmyndigheten absorberas av utrikesministeriet. Så var finns nya säkra pengar? Svar; Sverige. Tror man. Men då får argumenten för att locka till en styrelsepost vara andra än passinnehav.

Men faktiskt har både Turkiet och Luxemburg och Norge högre bistånd i % av BNP (än Sverige) Så varför frågar de inte en turk eller en luxemburgare? Jag tror det beror på flexibiliteten hos den svenska biståndsmyndigheten – att inte tänka att enbart Sverige svenska krusbär har. Öppenheten för kvaliteten hos organisationen som pengarna slussas genom – inte för hemvisten. Så nu när många länder skär ner på biståndet så verkar det finnas en marknad för styrelseposter för svenskar i utländska organisationer.

Och jag går vidare i livet lite solkad av att min nationalitet går före min personlighet.

Och svarade “nej”. Förståss.